Till dig från mig

"Det är inte roligt att läsa i din blogg när du bara skriver deppiga och negativa saker!"

Nähä, men vet du vad? Min blogg= jag skriver vad jag vill. Dina ögon= du läser vad du vill. Enkelt va?

Det finns en mening med allt…

…men det är inte alltid man förstår vad det är förrän när det är över. Hur många gånger har man inte hört det?

De som känner mig vet vad jag har varit med om senaste tiden, de vet hur livet och universum verkar motarbeta mig oavsett hur mycket jag försöker fixa till situationen. Jag försöker och försöker, men så fort jag tror att jag har ordnat något på ett bra sätt så får jag motsatsen bevisad. Hur länge ska jag orka egentligen?

”Jösses vad du kämpar tjejen!” skrev någon till mig för ett tag sedan. Jag läste det, reflekterade över det, men slog sedan bort det. Trots att jag egentligen vet att det faktiskt är sant, att jag kämpar på så gott jag kan, så har jag ändå känslan av att jag borde kämpa ännu mer eftersom jag för tillfället bara misslyckas hela tiden. Om jag kämpade tillräckligt mycket och tillräckligt hårt så borde jag lyckas ordna saker, eller? Men kan man verkligen påverka allt själv? Det är inte alltid lätt att veta hur jag ska göra i vissa avseenden. Ska jag till exempel söka en lägenhet som jag egentligen inte vill ha bara för att kanske få en lägenhet, eller ska jag bara söka dem som jag verkligen vill ha? Än så länge har jag sökte de allra flesta som jag över huvud taget har kunnat söka, men ändå inte lyckats få någon. Illa, illa. Men jag kämpar på, det gör jag faktiskt. Dock börjar jag oftare och oftare fundera på hur länge jag orkar ha det så här och hur länge jag egentligen orkar fortsätta försöka. Och om jag inte orkar längre, vad är alternativet då egentligen? Jag har inte tänkt så mycket på det- än. Men så ibland händer det något som inger lite hopp, eller åtminstone ger en tankeställare. Idag har det hänt ett par sådana saker. Ingen av sakerna är egentligen speciellt stor eller omvälvande i sig, men tillsammans blev de lite större och kanske, kanske kan de vara ett tecken på att jag borde försöka bita ihop och kämpa lite till.

Jag är hos min mamma och hennes man utanför Östersund för tillfället, bostadslös som jag är.

Tidigare idag när vi satt och åt började vi prata om ett tv-program som vi hade sett för någon dag sedan. Jag ska inte gå in på vad det handlade om, men diskussionen slutade i alla fall med att min mammas man berättade att han tidigare i livet, under en tid då han hade det svårt på flera olika sätt, hade talat med en äldre släkting om det. Denne hade då sagt ”det är alltid genomjävligt innan det släpper, men när det väl släpper så går det fort åt andra hållet”. Mammas man berättade om hur väl det hade stämt för hans del och hur många andra han hade hört berätta samma sak och att många hade samma erfarenhet som han. Det är naturligtvis hoppingivande för min del, men frågan om huruvida det någonsin kommer bli bättre eller inte slår mig allt oftare. Många, för att inte säga de flesta, har åtminstone något att leva och kämpa för. En partner, barn, en familj, ett bra kompisgäng eller ett jobb som de stortrivs med. Jag känner inte riktigt att jag har något av det. En arbetslös och bostadslös singel utan barn, vad är vitsen med det egentligen? Vad händer om ingenting blir bättre och jag om några år sitter fast i samma genomjävliga situation fortfarande? Har det varit värt det att ens försöka då?

Senare på kvällen satt vi och åt igen. Jag hade lagat thaimat och tanken var att vi skulle äta med pinnar. Jag har inga problem att äta med pinnar, men min mamma och hennes man har aldrig testat det tidigare så när vi började äta testade båda två att göra det. Mammas man satt koncentrerat och trixade med pinnarna trots att det inte gick så bra till en början. Efter en stund kom han dock på hur han skulle bete sig med dem och sedan gick det riktigt bra för honom att få i sig resten av maten. Det såg lite klumpigt ut ibland, men han kämpade på och på det stora hela gick det riktigt bra. Min mamma däremot testade bara någon minut innan hon gav upp. Lite senare testade hon en mikrominut igen, men gav återigen upp. Det irriterade mig så otroligt mycket att hon nästan inte alls provad utan snabbt konstaterade att det var svårt och genast gav upp utan att ens anstränga sig för att få det att fungera. När jag satt och såg det kände jag att sådan vill jag aldrig bli. Jag vill inte nätt och jämt ens testa och sedan direkt ge upp för att det inte fungerade direkt eller precis på det sätt som jag ville. Jag har i och för sig krånglat med livet tillräckligt mycket vid det här laget för att kunna säga att jag inte gav upp i första taget, men jag kände ändå att jag måste försöka lite till. Jag kan inte ge upp riktigt än. Snart kanske, men inte än.

När jag mådde väldigt dåligt tidigare i år bestämde jag mig för att bita ihop och ta mig igenom sommaren. Jag tänkte att jag åtminstone skulle ha sommaren på mig att njuta av solen och värmen och försöka ordna upp situationen, att jag skulle ta mig igenom augusti, och sedan se vad som hände. Många vet hur det gick… Nu har jag bestämt mig för att bita ihop året ut och sedan får vi se. Vad som händer därefter vet jag inte, hur jag ska gå vidare om allt fortfarande är åt helvete vid årsskiftet har jag ingen aning om, men fram till dess tänker jag idogt kämpa på. Jag tänker nämligen inte ge upp lika lätt som vissa andra. Så det så.

I brist på bättre...

Eftersom jag är medveten om att det har gått alldeles för lång tid sedan det sista inlägget och att det har varit väl mycket deppinlägg den senaste tiden så tänkte jag leverera lite skojiga saker som jag hittade på ett forum på några dagar sedan. Jag satt och läste i flera timmar och plockade ut de som jag tyckte var bäst, men jag har säkert inte världens bästa humor så det finns viss risk för att en del inte alls tycker det här är roligt. Själv skrattade jag mig halvt fördärvad åt en del av dem. Det är ganska mycket copy-paste, så när det står ”min polare…” så är det förstås inte jag som har skrivit det utan personen som svarade i tråden. Dessutom vill jag passa på att utfärda en varning till känsliga läsare för en del skämt är lite på gränsen och vissa är inte politiskt korrekta över huvudtaget. Nu vet ni det, så nu läser ni på egen risk! Tråden som jag läste hette ”Det roligaste korta skämt du vet?” Ett svar var ” Damfotboll”. Det tycker jag var hysteriskt kul. Här kommer resten som jag valde ut:

- Vet du vad det är för skillnad på lego och sex?
- Hmm... Ingen aning.
- Nehe, håll du dig till lego då.

En polare brukar dra sitt favvoskämt i tunnelbanan när han ska köpa biljett i luckan:
- Vart ska du?
- Jag ska till Jonas och titta på TV...

Ett tips är att när du står i kön i affären, halvmumla fram:
- Här står jag och runkar.
- Expediten : -VA!?
- Jag frågade om ni har munkar?

En anka går in på en bar och fram till bardisken.
Ankan (till barkillen): Har ni brööd?
Killen: Nej vi har inget bröd.
Ankan: Har ni brööd?
Killen: Hörde du inte vad jag sa? Vi har inget jävla bröd!
Ankan: Har ni brööd?
Killen: Har du helt dum i huvudet? OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN SÅ SPIKAR JAG FAST DIN JÄVLA NÄBB I BARDISKEN!
Ankan: Har ni spik?
Killen: Nej vi har ingen jävla spik!
Ankan: Har ni brööd?

En nyligen upplevd händelse:
En neger står och trummar lite på en bänk på busshållsplatsen, jag och min polare går förbi och polaren säger: Ringer du hem eller?

Varför använder inte dvärgar tampong?
- Dom snubblar på tråden.

- Du har en finne!
- Var???
- Just det.

- Mamma mamma, får jag ta en kaka?
- Men ta en kaka då.
- Men jag har ju inga armar...
- Inga armar, ingen kaka.

What's a pedophiles´ favourite part of a hockey game?
- Before the first period.

- Name?
- Muhjmatil Ahmed
- Sex?
- Three times a week!
- No, I mean male or female?
- Doesn´t matter. Sometimes even with camels...

"Smart arab blir bara trams baklänges…"

- Har du blivit av med oljudet i din bil?
- Javisst, skilsmässan blev klar förra torsdagen.

Why did the blonde model stare at the glass full of orange juice?
Because it said "concentrate" on the carton!

Okej, vissa var låga, jag vet. Men visst var det lite kul i alla fall? :D

Tillsammans är man mindre ensam

Under 15+2 dagar och nätter har jag sluppit vara ensam. 1 natt i Borås och 14 dygn i Grekland har jag resesällskap som visserligen sover i ett annat rum, men ändå i samma lägenhet. Hälften av nätterna i Grekland umgås jag dessutom med någon annan under några timmar. Aldrig ensam, alltid någon i närheten, som längst bort i rummet jämte. Hela dagarna i sällskap med någon, alltid någon runt mig, aldrig ensam. Ju mer hemresan närmar sig, desto mer börjar ångesten bubbla inom mig. Känslorna åker berg-och dalbana. Ena stunden lyckan av att vara där, på plats i solen och värmen med människor överallt. God mat, öl, vin, paraplydrinkar. Strand och hav. Nästa stund river och sliter de jobbiga känslorna i mig igen. Vill inte åka hem. Vill inte.

På hemresedagen är det nästan outhärdligt och jag sluter mig inom mig själv. Klockan 9 på morgonen börjar resan hem. På bussen från hotellet till flygplatsen, på flyget, i bilen från flygplatsen till Borås för att lämna resesällskapet, är jag tyst och inbunden, helt inne i mig själv. Vill inte prata. Vill inte åka hem. Vill bara vända och åka tillbaka. Hela tiden anstränger jag mig för att inte bryta ihop, hela tiden biter jag ihop och gör allt jag kan för att inte tänka och inte känna. Tårarna bränner bakom ögonlocken största delen av tiden. Bit ihop, bit ihop, bit ihop.

Ensam i bilen på vägen mellan Borås och byn som ska föreställa mitt hem håller det inte längre. I bilen brister det och tårarna rinner oupphörligen i nästan tre timmar. Min mamma ringer och jag gråter, snorar och hulkar oupphörligen till hennes stora förtvivlan. Någon gång under färden lyckas jag få iväg ett sms där jag ber om att få tillbringa lite tid hos en person i Malmö. Personen ringer, jag biter ihop så gott det går en liten stund, vi bestämmer att jag ska komma ner. Därefter rasar allt igen.

Framme i byn som ska föreställa mitt hem jag bär in mina väskor, duschar, baddar iskallt vatten på ögonlocken och under ögonen för att få svullnaden att lägga sig. Äter lite snabbt, kollar mina mail och svarar på de mest akuta. Packar ner lite rena kläder i en liten väska. Därefter ut genom dörren igen och raka vägen ner till Malmö. Framme i Malmö 21.30, två dagar och nätter med sällskap igen. Aldrig ensam, hela tiden någon jämte mig, dag som natt. Springer i affärer, bakar pepparkakor, tittar på film. Kvällen innan det är dags att åka hem, igår, kommer de jobbiga känslorna igen. Biter än en gång ihop, tårar som vill komma fram men som jag tvingar bort. Sällskapet märker att något är fel men får aldrig reda på vad det är. Det börjar göra ont i kroppen. Äter värktabletter för första gången på över ett år. Ligger i sängen och tittar på film med någons armar runt mig. Mina fingrar sammanflätade med någon annans. Mina ben sammanflätade med någon annans. Vill inte somna för att slippa vakna. Somnar till slut och vaknar, men vill inte öppna ögonen. Vill inte inse att det är en ny dag och att det är dags att sätta mig i bilen. Drar ut på tiden så mycket jag kan, men till slut är det oundvikligt.

Hemma igen vid 14-tiden. Fixar och donar, svarar på mail, ringer lägenhetsspekulanter, uppdaterar mig om vad som har hänt på mina favoritsajter när jag har varit bortrest. Packar upp saker och handlar lite mat. Tvättar kläder och äter. Håller mig sysselsatt så gott jag har kan. Sedan kommer kvällen och sysslolösheten. Ensamheten. Tystnaden. Ångesten. Ska jag ha det så här i två månader till? Orkar inte. Vill inte. Vad händer sedan?

Efter regn kommer solsken, men efter solsken dyker ett helt jävla åskoväder upp

Vissa saker ska man aldrig skriva eller uttala högt. Mitt förra inlägg är ett exempel på det. Dagen efter att jag skrev det började saker och ting vända, bakslag efter bakslag dyker upp och ger mig ett par ordentliga käftsmällar tills jag ligger ner och inte orkar resa mig upp längre. De sista dygnen har jag knappt varit ur sängen. Jag har legat under täcket, tittat på tv och bara varit. Funderat och tittat upp i taket och studerat mina väggar. Suckat och funderat lite till. Ibland är det verkligen svårt att se meningen med saker och ting.

Enligt boken the Secret drar man till sig saker genom att tänka på dem. Tänker man positivt attraherar man positiva saker. Lever man som om de bra sakerna redan har hänt och redan finns i ens liv så kommer de till en utan att man behöver göra så mycket för att det ska bli så. Laws of attraction kallas det visst. För min del fungerar det precis tvärtom, det bevisas om och om och om igen. Saker och ting kan vara och fungera hur bra som helst, men så fort jag tänker tanken att något är bra, säger det till någon, eller som för några dagar sedan, skriver det så att alla kan ta del av det, så slår universum tillbaka tiofalt.

Laws of attraction säger du? Law of Murphy säger jag.

Happy happy!

Det här är en sak som egentligen borde vara så naturlig i mitt och alla andras liv att varken jag eller någon annan ens skulle behöva tänka tanken på att skriva ett inlägg om det, men eftersom så icke är fallet känns det befogat att nämna det här och nu:
Jag mår bra. För första gången på väldigt länge känner jag att jag mår bra på riktigt. Inte bara okej och inte halvbra utan rikigt, riktigt bra. Life is good! :D

Drottningen av reor

Idag har jag tillbringat sex timmar med mig själv, drottningen av reor, i ett stort affärscenter. Det blir alltid lite ångestfyllt eftersom jag är expert på att nosa upp tokbilliga kläder som jag bara måste köpa. Det är där ångesten kommer in. Jag vet att jag inte borde köpa kläderna och hade de varit dyrare hade jag säkert inte gjort det, men nu när de är prisnedsatta 50-75%, ska jag köpa dem då? Det brukar dessvärre bli så…

Här kommer en redovisning av vad jag har köpt idag. Bilderna är lite överexponerade eftersom det var lite för mörkt i rummet när jag tog bilderna, men det får ni ha överseende med. Titta här:

En svart genomskinlig tunika, en enaxlad lila klänning med knyt bakåt i midjan och en rosa axelbandslös klänning. Den här bilden är väldigt ljus, kläderna är egentligen mörkare och lite mer diskreta i färgerna. Här ser de ut som 80-tals tuggummipop, men så illa är det inte i verkligheten.

Två par jeans, det ena paret med tillhörande skärp, ett par svarta shorts, ett par mörkturkosa och ett par ljusturkosa. Även dessa är mörkare i verkligheten.

En brun, en svart och en turkos top.

En röd/orange kortärmad blus och en svart top med annorlunda skärning på kragen. Kragen syns dock inte på bilden.

Ett par rosa flipflop med gulliga grodor på, ett par solglasögon, en randig bikiniunderdel och en vit, en mönstrad orange/rosa och en flerfärgad randig bikiniöverdel. Är de riktigt billiga är det värt det att köpa omaka saker...

Ett par vita och ett par bruna skor.

Ja, det är vad jag har inhandlat idag. Vad tror ni det här kalaset har gått på? Någon som vågar sig på en gissning? Här kommer svaret: 1158 kr. Det är visserligen pengar som jag hade behövt använda till andra tråkigare saker egentligen, men visst har jag fyndat på hög nivå? Drottningen av reor, that´s me! :D

FYI 2

Jag har fortfarande inte så mycket detaljer att ge er egentligen, men jag tänkte berätta att jag har sagt upp lägenheten nu i alla fall. Jag har tre månaders uppsägning så senast den sista oktober ska jag vara härifrån. Troligtvis och förhoppningsvis blir det tidigare. Återkommer med mer info…

Nattens lek med verkligheten

Inatt drömde jag en dröm som jag för ovanlighetens skull kommer ihåg väldigt väl. Jag tror att jag kommer ihåg hela för den håller ihop ganska bra hela vägen utan att egentligen sakna några delar. Drömmen avslutades när jag vaknade med ett ryck, insåg att solen lyste mig rakt i ögonen och att det var dags att kliva upp ur sängen och försöka göra något vettigt av dagen. Drömmen har följt mig hela dagen idag och redan tidigt på förmiddagen skrev jag ner den för att inte glömma av den. Jag har inte mått direkt dåligt av den, men jag har tänkt mycket på den och den ger mig en lite symbolisk verklighetskänsla. Den skrämmer mig lite ibland.

Drömmen, som jag kommer ihåg den, började med att jag insåg att jag flöt omkring i vatten. Jag tittade mig omkring och såg bara vatten, vatten och vatten. Jag fick aldrig riktigt panik, men jag hade hela tiden en känsla av påtaglig ångest. Jag kommer ihåg att jag fick kämpa för att hålla huvudet över ytan. Jag flöt inte alls så lätt som man i vanliga fall gör i vatten, utan jag fick verkligen kämpa för att överhuvudtaget lyckas hålla näsan över vattenytan. Jag kippade efter andan ibland och kroppen kändes tung. Det var väldigt jobbigt. Lite då och då sjönk jag ner en bit under vattnet och där var allt väldigt mörkt, jag såg ingenting, men av någon anledning flöt jag upp igen rätt var det var. Hur det gick till vet jag inte.

Jag tittade hela tiden efter något eller någon som skulle hjälpa mig, jag tittade efter land eller båtar och vände mig om hela tiden för att inte missa något. Under tiden tänkte jag konstant och intensivt. Jag vet att jag tänkte att jag inte skulle orka och att ingen skulle kunna se mig i allt vatten. Jag vet att jag försökte skrika någon gång, men en röst i mitt huvud som sa ”stor i orden men liten på jorden” och fnissade lite fick mig att tystna. Först trodde jag att det fanns någon bakom mig, så jag vände mig med stor ansträngning om, men det fanns ingen där. Bara vatten, vatten, överallt vatten.

Plötsligt hade jag en båt jämte mig. Hur den kom dit eller när den dök upp vet jag inte, plötsligt var den bara där, precis vid min sida, alldeles nära. Jag vet att jag sträckte mig mot den och nuddade den, men jag orkade inte ta mig tillräckligt högt upp i vattnet för att nå relingen. Dessutom insåg jag i drömmen att det inte skulle spela någon roll. Jag skulle ändå inte orka dra mig upp. Kroppen kändes blytung, mina muskler orkade inte arbeta ordentligt. Fortfarande hade jag i stort sett bara näsan över vattenytan, det kändes som att vattnet knappt hade någon bärkraft. Jag gav upp. Jag slutade försöka ta mig upp till båten. Jag såg att den fanns där, men det hjälpte mig inte. Jag grät. Som jag grät…

Det blev ett klipp i drömmen igen, plötsligt var båten bakom mig istället och jag hörde en kombinerad duns och plask och vände mig med stor svårighet om. Precis bakom mig låg en livboj och flöt. En ny strimma av hopp dök upp och jag klamrade mig fast vid livbojen. För ett ögonblick verkade det fungera, men så fort den började halas in tappade jag taget. Flera gånger hände samma sak. Jag kunde med nöd och näppe klamra mig fast vid livbojen, men så fort den började röra på sig tappade jag taget och jag låg än en gång och guppade omkring i allt vatten utan att kunna ta mig upp.

Jag insåg att inte heller livbojen var min räddning, helt enkelt för att jag inte orkade hålla mig fast i den. Jag såg hur något rörde sig i båten och några ansikten tittade fram över relingen. De tittade på mig och de såg väldigt ledsna ut, men de gjorde ingenting. De bara tittade. Ansiktena kände jag igen, det var personer jag känner i verkliga livet, men de känner inte varandra. Under några sekunder såg vi bara på varandra utan att någon sa något. Sedan viskade jag lite försiktigt. ”Hjälp mig”, sa jag tyst och grät. De tittade på mig och skakade på sina huvuden. ”Vi kan inte”, sa en av personerna, ”vi orkar inte dra upp dig i båten, det är ingen idé”. Jag minns att jag blev så ledsen, att jag inte förstod varför de inte ens försökte. De såg så sorgsna ut, och jag grät fortfarande. Jag minns att jag var på väg att öppna munnen för att fråga dem varför de inte ens försökte, men i samma sekund sjönk jag. Vattnet förlorade all bärkraft och jag sjönk. Den här gången var vattnet inte lika svart, för när jag tittade upp mot ytan såg jag personerna i båten genom vattnet. Ett par av dem grät och tårarna bildade små ringar på vattnet, som om det hade varit regndroppar. En av dem skrek rakt ut, men ingen gjorde något. Och jag sjönk, rakt ner, längre och längre ner, och insåg att ingen tänkte försöka hjälpa mig mer. De kom med en båt och de slängde ut en livboj, men mer än så kunde de inte göra. Jag å min sida kunde inte ta mig upp i båten och jag orkade inte hålla mig fast vid livbojen. Det var en omöjlig situation, det fanns inget mer att göra. Jag minns att ångestkänslorna övergick till ett lugn och att en känsla av acceptans infann sig. Sedan vaknade jag.

Jag inser att det här med största sannolikhet verkar vara en påhittad historia som är full av diverse klyschor, men den är faktiskt sann. Jag har drömt precis just det där. Jag inser också att den med all säkerhet har någon slags verklighetsförankring. Det finns personer som ser, men de kan inte göra så mycket. Jag försöker klamra mig fast, men jag orkar inte hela vägen. Än så länge har jag näsan ovanför vattenytan, sjunker och får kippa efter andan lite då och då, men jag flyter åtminstone fortfarande. Frågan är om jag kommer att sjunka eller orka hålla fast vid livbojen. Kanske kommer det förr eller senare någon som vågar och orkar hoppa i och dra upp mig i båten. Kanske inte.

Sommartider 2

En snabb follow up på inlägget från i förrgår: Vädret var lite svajigt här igår, det regnade ibland under dagen och resten av tiden sken solen intensivt. På kvällen var det uppehåll och det var varmt och lite kvavt, marken var fortfarande lite blöt från dagens regn. Om ni låter fördomarna blomstra, vad tror ni då att campingfolket gjorde en kväll som igår? Just det, hälften av dem trängdes på minigolfbanan, andra hälften spelade kubb mellan tält och husvagnar. Det är fan ironiskt…

FYI

Ny flytt på gång. Skriver mer när jag vet mer...

Sommartider

Jag har skaffat mig ett nytt kvällsnöje. Jag ser till att gå en liten promenad som innefattar att gå förbi campingen här varje kväll. Det är väldigt underhållande att långsamt strosa förbi och se alla stereotyper som rör sig där, alla fördomar jag har om campare uppfylls varje kväll. Jag ser familjerna där alla har likadana träningsoveraller på sig (ja, de existerar faktiskt på riktigt!), det medelålders paret som försöker få lite lugn och ro från barnfamiljerna vid sidan om men uppenbart misslyckas och är vansinnigt irriterade över det, men som ändå väluppfostrat biter ihop och med spelad glädje sparkar tillbaka bollen som grannarnas ungar för hundrade gången råkat sparka iväg så att den välter ner något på parets bord. Det går inte heller att missa tonåringarna som till sitt stora förtret har tvingats med på familjesemestern med sina jobbiga småsyskon och som sitter en bit ifrån resten av familjen och skickar sms till bästa kompisen med ett tjurigt uttryck i ansiktet. Jag ser även tyskarna och holländarna och familjen som har hundkennel och har med sig hela avelsflocken inklusive nypoppade små gulliga valpar på semestern. Icke att förglömma är den mer tragiska delen av campingsemestern, förslagsvis innehållandes den kraftigt överförfriskade mannen som står vid grillen med en öl i näven medan frugan försöker hålla koll på ungarna som rusar runt. Ja jösses, är det så en äkta svensk semester ser ut? Är det verkligen det?

As time goes by

Under en charterresa för några år sedan läste jag en bok som innehöll ett stycke text som fick mig att tänka efter lite extra. Jag kommer inte ihåg vilket resemål det var och jag minns inte heller vilken bok jag läste, men jag vet att det var en så kallad chick lit. I slutet av boken diskuterade huvudpersonen sin framtid med en klok människa. Jag kommer naturligtvis inte ihåg exakt vad det stod, men i stora drag utspelade sig något som liknar följande dialog:

”Vad vill du göra med ditt liv nu?” frågade hon och lutade sig tillbaka i sin slitna nedsuttna läderfåtölj.
”Jag vill hjälpa andra med missbruk, precis som andra har hjälpt mig”, svarade jag med ett sting av blandad sorg och tacksamhet i rösten.
”Psykolog?” Frågade hon intresserat och höjde på ena ögonbrynet.
”Ja, men för att bli det måste jag läsa i fem år. Jag kommer vara 35 år innan jag är färdig!” Jag suckade och såg för mitt inre hur mitt liv rann iväg i en rasande fart.
”35 år kommer du att bli vare sig du har en psykologexamen eller inte.” Hon såg på mig med ett snett litet leende och nickade uppmuntrande. ”Det är ditt val.”

Det är naturligtvis världens enklaste resonemang, saker tar den tid de tar oavsett hur gammal man är när man börjar. De flesta skulle säkert inte ens reagera på ovanstående dialog, men jag minns att jag fick ett wake up call av det där. Jag funderade mycket på det under resten av semestern, men vad tror ni jag har gjort med den insikten sedan dess? Ingenting…

Blogginlägget som jag skrev igår hade faktiskt sin grund i ett tv-program, men har även med ovan nämnda bok att göra. Jag tänker fortfarande inte berätta vilket tv-program det var eller vad allt utmynnade i, men jag kan tala om hur mina tankar går på det stora hela idag när jag har sovit på saken och faktiskt även ur vissa avseenden har skridit till handling.

Som flera av er vet hamnar jag i något som kanske kan kallas för ett ångesttillstånd lite då och då över att jag varken har familj eller karriär. Det skulle vara okej för mig att kunna säga att jag visserligen inte har någon familj, men att jag åtminstone har en fantastisk yrkeskarriär vid det här laget, alternativt att jag förvisso inte har något speciellt fint jobb att skryta med, men att jag åtminstone har man och barn. Jag har inget av det och det är svårt att hantera ibland.

However, jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag kanske blir ensam hela livet, utan man och barn. Förhoppningsvis är sannolikheten inte så stor, men risken finns faktiskt. Då finns det som jag ser det två möjliga scenarion. Det ena är att jag sitter i min gungstol på ett ålderdomshem och berättar för alla att jag aldrig skaffade någon familj och att jag har levt hela mitt liv som ett ganska vanligt grått och tråkigt Svensson-liv. Jag klarade mig själv, jag tjänade tillräckligt på att sitta i kassan på ICA för att kunna köpa de saker jag ville ha och spara en liten slant då och då, men mer än så blev det aldrig. Det är ett alternativ. Det andra är att jag sitter i min gungstol på hemmet och berättar för alla att någon familj fick jag aldrig och jag är lite ledsen över det, men jäklar vad kul jag hade ändå! Jag levde mitt liv och gjorde det jag kände för att göra för stunden. Jag hade ingen jag behövde ta hänsyn till så jag levde för mig själv, inte för någon annan.

Ett alternativ är förstås att jag faktiskt skaffar familj förr eller senare, men som det är nu vet jag inte om det kommer att hända eller inte. Blir det så kommer ingen att bli gladare än jag, men om det inte blir så, vilken av historierna vill jag då berätta där jag sitter i min gungstol? För min del är det ganska givet och det är utifrån det som jag kommer att ta mina beslut hädanefter. Träffar jag någon som jag fastnar för på vägen så tar jag fortsättningen därifrån men faktum är att jag hela tiden måste handla utifrån var jag för tillfället befinner mig och just nu är jag tyvärr en olycklig och arbetslös singel. Min åldersnoja tillför mig inget vettigt så jag måste försöka släppa den. Min hjärna får tycka vad den vill om vad jag borde ha uppnått vid det här laget. Nu när jag inte har uppnått vad jag tycker att jag borde så kan jag ändå inte göra någoting åt det. Det är bara min framtid som jag kan forma, mitt tidigare liv är som det är.

Jag kan bli väldigt avundsjuk på personer som går ur gymnasiet och direkt därefter, eller åtminstone inom några år, åker iväg och lever livet. Jag kan önska att jag hade gjort samma sak när jag var i den åldern och suckar längtansfullt när jag hör dem berätta om sina fantastiskt roliga, innehållsrika och händelsefulla liv. Ibland känner jag att jag har slösat bort de sista tio åren av mitt liv fullständigt, även om det naturligtvis finns en del saker som jag är glad att jag har varit med om. Min tanke nu är att jag visserligen tycker att jag är lite för gammal för att befinna mig i den situation jag är i, men vad fan, nu är det som det är och jag kan bara göra det bästa av saken. Vad har jag att förlora på det? Vad är jag så förbannat rädd för egentligen?

Sittandes i en knarrande gungstol på ett hem blir jag oavsett vad jag har gjort med mitt liv fram tills dess. Vilken livshistoria vill jag berätta när den dagen kommer? Jag vet vilken. Nu ska jag skapa den.

Sunshine in my mind!

Idag har varit en lite speciell dag. Den började grå, regnig och tråkig, precis som många andra dagar, men framåt eftermiddagen hände det saker. Jag tänker inte ge er så mycket detaljer än, men jag kan avslöja att idag är en sådan där dag när allt plötsligt faller på plats. En sådan där dag när man nästan kan höra inne i huvudet hur saker och ting lägger sig till rätta och pusselbitarna passar ihop och man bara vet vad man borde göra och hur man ska göra det. Man känner hela vägen inifrån och ut vad som är rätt och vad man vill. Ett lugn sprider sig i kroppen samtidigt som ett lyckorus börjar virvla runt inne i huvudet. Vet ni vad jag menar? En sådan dag är det idag! :D

What you see is what you get

”Du är så konstig och annorlunda” säger folk till mig. Själv föredrar jag att kalla mig för unik. Jag vet att jag inte är som alla andra och jag har varken behov av eller önskan om att vara det heller. Jag är medveten om att jag har egenskaper och sysslar med saker som gemene man inte har eller gör. Här är några exempel.

Jag äter enligt LCHF och brinner för att hitta så naturlig och ”ren” mat som möjligt. Jag tror stenhårt på tanken bakom hur jag äter och har svårt att förstå mig på människor som på allvar tror att fabriksproducerade produkter kan vara bättre och nyttigare än naturlig mat, eller för den delen personer som inser att det inte är bra saker de stoppar i sig, men gör det ändå. Det övergår mitt förstånd. Jag gör gärna eget smör och kokar egen buljong och tycker det är värt varenda minut det tar, både ur smak- och hälsoperspektiv.

Jag tror inte ett smack på att staten med alla sina rekommendationer och utbildningar baserade på dessa rekommendationer verkar för folkets bästa. Jag är övertygad om att det är pengar som styr allt och att allt drivs av ett vinstintresse, trots att gemene man inte verkar vilja tro och förstå det. Till följd av detta skrämmer codex alimentarius rent ut sagt skiten ur mig och den dagen det uppenbart slår igenom vet jag faktiskt inte vad jag gör och hur jag kommer att hantera det.

Jag tvättar inte mitt hår med schampo utan använder mig av den så kallade balsammetoden. Den spontana reaktionen bland folk när jag berättar det är att de rynkar på näsan och tycker att håret inte kan bli rent av det. Jodå, det kan det och håret mår bättre än någonsin.

Jag tycker att barnmatsefterrätter i form av fruktpuréer på burk är jättegott. Jag äter det väldigt sällan, men jag tycker många av sorterna smakar himmelskt gott. Bäst är sorterna för bebisar under ett år. Mums!

Jag är certifierad reikihealer i steg 1 och 2 och har för avsikt att fortsätta med art (advanced reiki techniques) och master när jag anser mig ha råd med det. Jag tror på att hela grejen fungerar, men jag kan inte förklara vetenskapligt varför det gör det eller hur det går till. Jag använder mig av spikmatta och jag tror på homeopati. Jag är alternativmedicinare med andra ord.

Jag tycker om att tvätta fönster och kan ägna timmar åt det om jag inte har något bättre för mig. Annan städning betackar jag mig även om jag kan tycka att det kan vara lite meditativt att städa på det stora hela ibland, men fönsterputsning tröttnar jag inte på.

Jag tror på spöken och kan både se och höra dem och till viss del även kommunicera med dem om jag känner för det. Jag tror också att alla har en personlig guide som följer en genom livet och jag vet vad min heter och hur han (ja, det är en han) ser ut.

Jag har i stort sett bara killkompisar och trivs oftast ganska bra med det. Jag har svårt att identifiera mig med och umgås med majoriteten av tjejer och jag kan nog verka ganska maskulin i utpräglat feminina grupper vilket jag inte alls tycker om. Så länge jag umgås med killar är jag generellt den mest kvinnliga i gruppen om inte annat. Det känns bra.

Jag har en tro på att allt löser sig och att mycket ”kommer till mig” förr eller senare utan att jag behöver anstränga mig alltför mycket. Vissa kan tycka att jag är lat och oansvarig på grund av det, men hittills har jag överlevt och klarat mig hyfsat så varför skulle det inte fortsätta så?

Jag är väldigt självständig och har mycket ”kan själv-attityd” i många olika situationer. Jag har alltid varit tvungen att klara mig själv till väldigt stor del och tycker verkligen illa om att behöva känna att jag inte klarar av något själv. Jag brukar lösa saker på något sätt även om det inte alltid är på ett konventionellt och socialt vedertaget sätt, vilket vissa kan ha svårt att acceptera. En följd av detta är även att jag kan ha svårt att samarbeta och dela ansvar med någon. Antingen tar jag kommandot och bestämmer, styr och ställer, pekar med hela handen och fixar allt själv eller så släpper jag ifrån mig allt ansvar och blir en underdog utan åsikter och med handlingsförlamning istället, till mångas stora förtret.

Jag är oerhört lättroad men blir på samma gång väldigt snabbt uttråkad och rastlös. Jag vill helst att det ska hända saker hela tiden och önskar att mitt liv var tusen gånger mer händelserikt än det är.

Jag blir ofta kallad ”tant” av flera olika personer i min omgivning på grund av att jag, trots min relativt ringa ålder, ofta beter mig som en liten pensionär. Jag tycker om att titta på Go´Kväll och Allsång på Skansen, lyssnar gärna på sommarprataren i P1 om jag för en gång skull kommer ihåg att det sänds och jag tycker faktiskt att Hemmets Veckotidning är väldigt intressant läsning.

Slutligen vill jag säga att den största anledningen till att jag är så konstig/annorlunda/unik troligtvis är att jag aldrig riktigt har hittat mig själv. Jag vet inte vem jag är, vad jag tycker, var jag står i massor av frågor, vad jag vill eller ens hur jag ska överleva ett år till. True story.

Min sanning just nu

Det var länge sedan jag skrev något här nu. Slarvigt av mig och inte så snällt mot dem av er som jag vet följer min blogg. Flå´t!

Jag satt för en stund sedan och tänkte på hur vimsigt och oroligt mitt liv är just nu. Ingen nyhet förvisso, upp och ner och fram och tillbaka har det varit så länge jag kan minnas, men nu känns det lite extremt. Det jag saknar mest är lite trygghet och stabilitet, som vanligt. Jag behöver framför allt ett jobb så att jag kan börja känna lite säkerhet i livet. Som det är nu pendlar det hej vilt. Ena dagen känns det okej, jag har en känsla av att allt kommer att ordna sig och att jag inte har något att oroa mig för, men nästa dag kan jag känna ordentlig ångest och nästan få panik. Mina bekymmer kan egentligen delas upp i tre delar: ekonomin, ensamheten och sysslolösheten.

Mest handlar det om ekonomin förstås. Att inte ha något jobb och inte få ut mer a-kassa än att det kanske kommer att täcka hyran känns inte jättestabilt. Jag vet att jag klarar mig ett tag till på mina besparingar, men sedan då? Vad händer sedan? Utöver de ekonomiska bekymren som tynger mig allt som oftast är det sysslolösheten och ensamheten som river i mig titt som tätt. Jag har visserligen gjort en del saker den senaste tiden, klättrat, tältat, träffat folk, och det är naturligtvis kul, men jag saknar fortfarande någonting att göra på regelbunden basis. Något att hänga upp tillvaron på, så att säga. Jag har insett att jag inte alls är den ensamvarg jag alltid har hävdat att jag är, utan snarare väldigt social, kanske till och med översocial. Jag gottar mig riktigt mycket när jag har folk runt mig och tycker livet är som bäst då. Dock har det dykt upp något oväntat negativt av samma företeelse. För några månader sedan när jag aldrig träffade någon så tyckte jag det var hemskt men jag ”överlevde” ändå. Nu när jag träffar folk lite oftare känns det jättehemskt de stunder och dagar som jag inte gör det. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det, nu när jag vet hur bra jag mår av att ha människor omkring mig. Nu har jag något att jämföra med och då blir situationen en annan. Nu vill jag aldrig vara ensam, det känns som att jag egentligen aldrig vill vara hemma själv längre. Jag är det ändå för jag har ju oftast inget val, men jag vill inte. Även detta lilla problem skulle troligtvis kunna avhjälpas med ett jobb då jag skulle träffa människor när jag jobbade och även förmodligen skulle lära känna en del av dem och förhoppningsvis kunna umgås med några av dem på fritiden lite då och så. Det skulle verkligen inte skada.

Varför umgås jag inte med min familj och mina kompisar undrar kanske ni som inte riktigt känner mig och vet vem jag är. Jag är ganska nyinflyttad där jag bor och har 30 mil till närmaste person som jag känner ”på riktigt”. Jag har fått en del bekanta här nere, men inte så nära bekanta att jag umgås med dem ofta eller kan åka hem till dem hipp som happ. Där är mitt problem. Ensamheten är bedövande vissa dagar, andra känns den okej, men aldrig helt bra. Likaså sysslolösheten. Många tycker att jag ska gå ut och gå när jag har tråkigt. Visst, det är ett alternativ, men det är faktiskt inte så kul att gå omkring ensam hela dagarna i längden. Andra tycker jag ska städa och fixa i ordning hemma, men det är samma sak där, man tröttnar. Jag har även hört att jag skulle kunna bli extremt vältränad med tanke på hur mycket dödtid jag har att använda till träning. Att jag skulle kunna träna jämt och ständigt är helt klart sant, men även där faller det på att det skulle bli tråkigt i längden. Jag tycker inte om att träna, åtminstone inte så mycket att jag skulle klarar av att göra det regelbundet bara för att ha något att göra. Jag fungerar tyvärr inte så. Kanske skulle det fungera om jag hade ett gym att gå till, då skulle jag ju träffa folk samtidigt, men närmsta gym ligger två mil bort och så långt kan jag inte åka var och varannan dag. Det fungerar inte ekonomiskt.

Som många andra har jag en ”att göra- lista” med en del punkter som jag säkerligen till stora delar skulle kunna beta av ganska snabbt, men jag gör det inte. Troligtvis beror det till stor del av att jag tror att jag helt enkelt skulle få lite panik om jag en dag tittade på den och insåg att allt jag behöver göra redan är gjort. Då skulle jag verkligen känna mig ensam och sysslolös om något. Så länge det finns punkter kvar på listan har min existens ett syfte på något vis. Det är lite tragiskt när man tänker på det. Ändå känner jag mig förstås duktig när jag någon dag får extra energi och betar av en hel del av punkterna, jag får på något sätt en egoboost av det. Det är svårt att kombinera känslan av att vara duktig när man betar av listan och samtidigt vilja att den till vissa delar finns kvar. Knepigt det där.

Ytterligare en sak som jag ofta får höra är att jag ska passa på att ta det lugnt, slappa och njuta av att vara ledig. Jag förstår tanken, men det är svårt att göra det när jag inte vet när nästa lön dyker upp. Det är svårt att släppa tanken på det. Detta innebär även att jag försöker hålla i de pengar jag har för att inte få för mycket problem i framtiden och jag kan således inte spendera hur mycket pengar som helst på att göra saker, jag kan inte åka runt hur mycket som helst eftersom bensin kostar pengar, och än en gång, hur kul är det att göra saker själv jämt och ständigt? Inte kul alls.

Det är inte lätt att träffa människor i en sådan här liten håla där jag bor heller, framför allt inte folk i min egen ålder. Än en gång- ett jobb skulle lösa det. Men hur ska jag lyckas få ett jobb som läget ser ut idag? Och vad ska jag göra under tiden? Många dagar har jag ingen inspiration att göra något alls och hela dagen går utan att jag knappt lyfter rumpan från stolen. Jag tillbringar en stor del av tiden framför min dator och får ingenting vettigt gjort. Det är inte så kul. Jag försöker trots allt att behålla någon sorts struktur, åtminstone veckovis. Jag tillåter mig själv att helt utan dåligt samvete bara göra ingenting hela helgerna om jag känner för det. Jag äter lite roligare och godare mat då och jag försöker på olika sätt få det att vara lite annorlunda än resten av veckan. Under vardagarna försöker jag ta tag i saker som jag ”måste” göra, städa, tvätta, åka och handla och söka jobb, även om jag i praktiken skulle kunna göra vad som helst när som helst. Av någon anledning känns det lite bättre att ha det så, lite mer meningsfullt. Helst skulle jag vilja ha förmågan att gå upp tidigt på morgonen och gå och lägga mig i tid för att få ännu mer struktur, men som extremt morgontrött är det lite för mycket begärt av mig själv. Den delen misslyckas jag med varje morgon, trots förhoppningar om att lyckas just imorgon varje kväll när jag går och lägger mig.

Jag har trots allt en orubblig tro på att allt kommer lösa sig förr eller senare, helt enkelt för att jag känner att jag måste ha det. Jag kan inte falla in i hopplösheten och känslan av att jag kommer gå under och hamna i en situation där jag är utfattig och lever på socialbidrag. Det får inte hända och det kommer inte hända. Det gör inte det, så är det bara. Det kommer att lösa sig och när det väl gör det så kommer resten lösa sig också. Då kan jag börja leva igen, känna att jag har ett meningsfullt liv och en uppgift i livet. Jag vägrar tillåta något annat, det ska hända. Snart. Väldigt snart.

Jag inser att det här inlägget är lite snurrigt, ostrukturerat och dåligt skrivet, men det får vara så den här gången. Att börja korrekturläsa och pilla med texten skulle bara innebära att den blir opersonlig och lite mer politiskt korrekt och det vill jag inte att den ska vara. Det här är skrivet rakt upp och ner utan en tanke på uppbyggnad och att det ska vara en ”snygg” text. Ta det för vad det är, för det är min sanning just nu.

Hallå där, ni som ställer frågor titt som tätt! Del 2

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om LCHF. Vissa frågor har uppenbarligen dykt upp hos er, men inte sjutton har ni skrivit ner dem här som jag bad er om ;) Jaja, jag gör ett litet inlägg här som uppföljning då.

”Är det inte farligt att äta så mycket mättat fett?” Nej, knappast. Mer naturligt än animaliskt fett blir det knappast. Modersmjölken består till stor del av mättat fett och sannolikheten att våra mammor långsamt börjar ta livet av oss det första de gör när vi kikar ut är inte speciellt stor. Dessutom, när våra kroppar själva bildar fett så är det mättat fett de tillverkar. Detta är även det fett som kroppen använder sig av när den behöver energi. Varför skulle det vara farligt att mata kroppen med något som den redan består av, själv tillverkar och dessutom använder som bränsle? Det är fullständigt ologiskt.

”Man måste äta frukt och grönsaker för att få i sig vitaminer och mineraler!” Kött, fisk och mejeriprodukter innehåller alla vitaminer och mineraler vi behöver. Dessutom är de frukter som finns så förädlade idag att de knappt innehåller annat än vatten och socker. Våra jordar är så utarmade att det i stort sett inte finns någon näring i dem och således inte heller i det som växer där.

”Det är viktigt med antioxidanter!” Ja, det kanske det är om man äter saker som oxiderar i kroppen. Det är kolhydrat- och stärkelsestinna saker samt dåliga fetter som beter sig så. Sånt äter jag inte.

”Det är dåligt för miljön att äta en massa kött. Korna släpper ifrån sig massor av metangas som är ett stort miljöproblem” Ja, det är sant till viss del. Så länge vi matar kossorna med spannmål pruttar de en hel del, men om vi istället lade ner spannmålsproduktionen och lät det växa gräs på åkrarna som korna kunde få gå och käka upp, så skulle deras magar börja fungera utmärkt och sluta producera en massa ohälsosamma gaser. När djur får gå ute och äta naturlig föda får dessutom fettsyrorna mycket bättre sammansättning vilket är bra för oss, men det är kanske lite överkurs för tillfället.

”Äter du kött? Jaha, brukar du äta dina kompisar?” Det är naturens gång. Vissa djur blir uppätna av djur som i sin tur blir uppätna av andra djur som blir uppätna… ja, ni förstår vad jag menar. Däremot är det viktigt för mig att djuren behandlas väl medan de lever, att de får leva i en bra och för dem naturlig miljö och att slakten går snabbt och smärtfritt till utan en massa lidande. Dessutom, ni som är vegetarianer och veganer, ni äter upp djurens naturliga föda, har ni tänkt på det? Brukar ni äta upp era kompisars mat? Lite missunnsamt va? ;)

”Men vad håller du på med just nu då?” Jag äter för tillfället på ett sätt som vissa kallar fakir. Det innebär att jag inte äter några kolhydrater över huvudtaget, inte ens mejeriprodukter, utan bara kött, fisk, ägg och fett. Detta för att få min kropp att börja släppa efter på överskottet (?) som jag har. Enbart därför. En genväg, kan man säga.

Det var några av de frågor och åsikter som jag har fått bemöta den senaste tiden och som alla som lever som jag gör får lära sig att stå till svars för. Det finns så mycket att skriva om det här och jag har så mycket åsikter att jag troligtvis skulle kunna skriva en hel bok om det, men jag överlämnar det åt dem som känner sig mer manade och nöjer mig med mitt lilla bidrag här istället. Jag rekommenderar att ni som är intresserade tittar in på http://www.kostdoktorn.se/ och läser lite där. Det finns en hel del sidor, bloggar och forum om LCHF, men kostdoktorn tycker jag är mest lättöverskådlig och pedagogiskt upplagd för nybörjare. Dessutom är Andreas Eenfeldt som driver den väldigt duktig på att skriva och gör det ofta med roliga poänger och glimten i ögat, blandat med allvar och ibland ett visst mått av frustration. Helt klart det bästa stället att börja läsa på!

Landsbygdsproblem big time!

Allvarligt talat. Jag har en enda mataffär i närheten som jag kan gå till utan att behöva sätta mig i bilen och åka ett par mil. Vanligtvis stänger affären kl 20, men idag stängde den tydligen kl 15 bara för att det är nationaldagen. Vad är det för ociviliserat trams? Snacka om att spä på mina fördomar om att bo på landet. Usch :(

Så länge man inte ger upp har man inte förlorat

Jag ägnade större delen av min söndag åt klippklättring i en solig och varm del av Skåne. Det var välbehövligt för mig av flera anledningar. Jag träffade lite folk, jag gjorde något riktigt kul, jag fick använda min stackars förslöade kropp till något vettigt, jag var hög på adrenalin- och endorfinkickar större delen av dagen och jag gjorde saker som jag egentligen inte trodde att jag vågade. Inget negativt kom ut av dagen, möjligtvis bortsett från en väldigt märkligt formad solbränna på ryggen, men den känns som ett mindre och överkomligt problem :)

Min största oro inför söndagen var att min höjdrädsla skulle ställa till det för mig. Jag visste redan från början hur arg jag skulle bli på mig själv om jag hoppade över att göra vissa saker bara för att jag var rädd, så jag hoppades att jag skulle kunna tränga bort min rädsla, ta mig samman och helt enkelt göra det jag skulle. Det kunde jag. Första klättringen var lite jobbig, men det gick snabbt över och efter någon timme var det inga problem alls att hänga långt upp på klippväggen och kika ner. När jag väl vågade lita på att all utrustning faktiskt höll och när jag vågade lita på att personen som säkrade mig faktiskt klarade av det så var det ingen big deal att testa även ganska plana klippväggar och ta mig fram på lite knepiga ställen. Förmågan att lita på att de andra kunde säkra mig poppade upp när jag själv började säkra andra. Att säkra någon i min egen storlek är inga som helst problem insåg jag ganska snabbt, men när jag märkte att jag även klarade av killar som vägde 20-30 kilo mer än mig så kändes det lätt att våga ha tilltro till andra. Kan jag så kan de, speciellt eftersom jag utan tvekan var den minst klättringserfarna av alla som var där.

Klättringen i alla ära, men den riktiga utmaningen för min del var att fira ner mig själv uppifrån toppen på klippan och ner till marken. Att gå baklänges ner över klippkanten kändes inte alls bra, jag har väl lite självbevarelsedrift kvar trots allt, så första gången jag gjorde det var jag väldigt nära att få panik och kroppen låste sig lite sådär krampaktigt. Andra och tredje gången gick bättre, men det hade säkerligen kunnat göras på ett snyggare och smidigare sätt. Nåja, ner kom jag i alla fall och jag lever fortfarande.

De andra som var med kände varandra redan sedan tidigare, jag var den enda som kom dit ensam utan att känna någon alls. Tack och lov var alla väldigt snälla, glada och omtänksamma och de fick mig att återfå lite, lite tro på att det faktiskt finns bra människor i världen. Tyvärr har jag senaste tiden börjat misströsta på det området, så det kändes bra att bli lite motbevisad. Alla var nyfikna på vart jag bor, varför jag flyttade hit ner, vad jag egentligen gör här nere och vad jag sysslar med på dagarna. Som vanligt hade jag inga bra svar att ge och de tyckte mest att jag har varit modig som har kastat mig ut i det okända så här. Jag är så tacksam för det, att träffa personer som tycker att jag har gjort något bra och inte bara att jag är skvatt galen. Jag har aldrig riktigt förstått det innan, det är andra som har fått mig att börja inse det. När de stora starka killarna som var där sitter och säger att de aldrig skulle våga göra något liknande, då börjar jag inse att det faktiskt är en ganska stor grej. Jag kanske inte är så feg och ickeproduktiv som jag alltid har trott. Jag har ju faktiskt klarat mig ganska bra på egen hand när jag tänker efter.

Jag och en av killarna tog en paus och satt i solen på en klippa en stund mitt på dagen. Vi pratade om lite allt möjligt, men mest om min flytt och hur jag klarade mig här nere. Han frågade om jag kände någon i närheten och det gör jag ju egentligen inte. Jag lade till att det finns ett par stycken i Malmö som jag känner lite ytligt och som förbarmar sig över mig ibland och ser till att jag kommer hemifrån en stund lite då och då. Han var tyst en liten stund, sedan vände han på huvudet, tittade på mig och sa: ”Förbarmar sig? Du har inte funderat på att de kanske vill umgås med dig på riktigt? De kanske faktiskt tycker om dig?” Jag blev lite mållös för den tanken har ärligt talat aldrig slagit mig. Jag har hela tiden förutsatt att det finns personer som tycker lite synd om mig och offrar sin dyrbara tid på mig lite då och då för att vara snälla, men aldrig tänkt tanken att de kanske faktiskt gör det för att de själva vill. Det är förstås en trevlig tanke. Kan det vara så? Är jag inte så tråkig att umgås med som jag själv tror? Tillför jag faktiskt någonting positivt till någons liv ibland? Betyder jag något för någon? Det tål att funderas på. Jag är glad att han väckte tanken hos mig. Han var snäll, de andra var snälla, det finns snälla människor i världen. Wow.

"Knôlamash"

Jag fick ett önskemål från en matlagningsamatör om att jag ska lägga ut ett recept på potatismos här. Hmm… jag som inte ens äter sånt? Jaja, vad gör man inte för att glädja sina favoritmedmänniskor? Det finns säkert lika många sätt att göra potatismos på som det finns matlagningskunniga i den här världen, men här är ett enkelt förslag:

Skala potatis och skär i mindre bitar. Koka upp vatten och salt och lägg i potatisen. När den är mjuk, häll av vattnet och lägg i smör och mosa in det i potatisen. Häll sedan på mjölk och fortsätt mosa och röra tills det har lagom konsistens. Krydda med salt och vitpeppar för att få ”vanligt” mos, eller smaksätt med något smaskigt. Vitlök, parmesan, majs eller citron kan vara gott i beroende på vad man ska äta till. Var lite innovativ, din älskade sweet chilisås kanske också fungerar? Testa vetja! :D

Om sparvar, motorcyklar och ondskefulla kvistar

Herregud, vilket nervvrak jag har blivit! Jag var ute och gick i nationalparken här för ett par timmar sedan. Det är så fint där nu, alla lövträd har slagit ut, det är så grönt överallt att man blir alldeles snurrig i huvudet ibland. Det är väldigt, väldigt rofyllt att gå omkring där. Eller rättare sagt, det är vad jag har hört att det ska vara.

För min del är det inte det minsta rofyllt där i grönskan. Jag studsar mest omkring, stel som en pinne, från sida till sida på stigarna och hör alla möjliga och omöjliga mer eller mindre hotfulla ljud. Har ni tänkt på hur likt ljudet från en liten fågel som skuttar omkring i löven är en slingrande orm? Har ni lagt märke till att ett halvliggande träd kan se ut som en stor varg ur vissa vinklar? Och visste ni att en motorcykel som startar en bit bort låter misstänkt likt ett vildsvin som grymtar? Om inte så vet ni det nu.

Utöver det kan jag informera om att det är en dålig idé att trampa av en torr kvist om man reagerar lätt på ljud. Adrenalinpåslaget blir ganska högt och sjunker inte i första taget, men å andra sidan är nog möjligheten av slå världsrekord i den fashionabla grenen "hopp-rakt-upp-i-luften-och-ner-i-diket-på-andra-sidan-stigen " överhängande. Man får ta det onda med det goda helt enkelt.

"Där det finns många läkare, finns också många sjuka"

Rubriken är tydligen ett ryskt ordspråk som inte är helt svårt att förstå innebörden av. Jag har en alternativ tolkning.

Jag såg en person i mataffären igår som var väldigt lik en läkare som jag jobbade ihop med för ett antal år sedan. Jag märkte att min hjärna reagerade instinktivt genom att styra in mig bakom några hyllor och gå en annan väg genom affären, trots att jag egentligen inte har en aning om vem personen i affären var eller vad han jobbar med. Jag har nämligen en väl förankrad inneboende skepsis mot doktorer. Det kommer från tiden då jag jobbade som kanslist på ett lasarett bland en grupp läkare varav de flesta var överläkare i 50- årsåldern. Visst fanns det några som var snälla och trevliga, men tyvärr visade det sig ganska omgående efter att jag hade börjat jobba där att flertalet av dem var ”slemmiga” typer som hade både en och två baktankar. De betedde sig ganska illa på jobbet och det var allmänt känt bland både administrativ personal och sköterskor vilka läkare man inte skulle gå in till när de var på sina rum om man ville vara på den säkra sidan. Som kanslist behövde jag dessvärre ganska ofta knacka på och gå in för att lämna papper, få underskrifter på saker eller annat som inte kunde vänta några längre stunder. Ingen av doktorerna gjorde något så olämpligt att det skulle vara straffbart, men tillräckligt mycket för att jag inte alls tyckte om att vara ensam med dem. Jag har tillbringat många fikaraster med dem där de pratar om och kommenterar både det ena och det andra om sina unga kvinnliga patienter. Det kändes alltid bra när det tillfälligt dök upp AT- läkare och praktikanter av olika slag för då höll de andra sig i skinnet ett tag. Det var så lätt att umgås med dem som precis hade gjort klart eller var i slutskedet av sin läkarutbildning. De hade inte lagt sig till med diverse fasoner än.

En av överläkarna dök upp hemma hos mig en kväll. Jag satt och tittade på tv när det ringde på dörren och när jag öppnade stod han där. Jag blev lite lätt chockad och väldigt förvirrad, men släppte in honom. Naturligtvis hände det ingenting, men han försökte flera gånger att initiera vissa aktiviteter, för att uttrycka det på ett fint sätt. Han har förresten en dotter som är tre år yngre än mig. Usch… :S

På grund av allt det där har jag svårt att gå till läkare som det är idag. På vårdcentraler är det ganska okej även om jag inte känner mig direkt bekväm med det, men specialister av olika slag undanber jag mig om möjligt. Står det ÖL någonstans på läkarens namnbricka backar jag snabbt undan om jag kan. Den logiska delen av min hjärna talar om för mig att allt är som det ska och att de bara utför sitt jobb, men jag är hela tiden väldigt skeptisk och på min vakt mot dem och jag funderar hela tiden på vilka baktankar de kan ha när de säger X och gör Y- trots att det är helt normala saker för en läkare att säga och göra när de tar emot en patient. I det avseendet är jag nog ingen lätt patient att ha och göra med…

Jag undrar om det är en viss typ av personer som blir doktorer eller om det är arbetsmiljön som gör läkare till obehagliga typer? Jag har sett och upplevt alldeles för mycket för att kunna tro att de i allmänhet är bra personer och så länge jag inte har fått motsatsen bevisad behåller jag nog de åsikter jag har om folk i vita rockar. Cynisk? Jag? Må så vara. Jag blir gärna överbevisad om det går. Ingen skulle bli gladare än jag :)

"Där det finns många läkare, finns också många sjuka". Jag antar att det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser om vilka som är de sjuka på ett sjukhus...

Things to do in Denver when you´re dead...

... eller saker som jag kan göra här hemma när jag har tråkigt. Jag tror båda är ungefär samma sak. Jag behöver era förslag på vettiga saker att göra här hemma eller i närheten när jag är uttråkad, för min fantasi har gått vilse någonstans på vägen. Tipsa mig tack! NU!

Att tala med bönder på bönders vis

För det första: alla ni (två) som ber mig skriva nya inlägg i bloggen, skaffa er varsin egen och skriv själva så att jag också har något kul att läsa, alternativt kom med förslag på vad jag ska skriva om. Det skulle underlätta aningen.

Nu till ämnet: Alltså, mina grannar… Jag skulle kunna skriva ganska mycket om var och en av dem, och det kanske jag gör någon dag, men jag håller mig till en av dem idag. Han är sju år äldre än mig och har hund (och en charmig liten dotter, men det har inte med saken att göra just nu), så jag brukar följa med ut i skogen på promenader lite då och då. Det är trevligt att ha någon att prata med irl ibland och samtidigt komma ut och röra på mig lite. Det behövs, framför allt för min ryggs skull eftersom den håller på att krascha helt för att jag sitter ner för mycket på dagarna. Senaste veckan har den här grannen försökt övertyga mig om att vildsvin inte är farliga, men den lätta går jag inte på. Vildsvin är livsfarliga, det är jag helt övertygad om. Igår började han prata om att ormar inte heller är farliga. Det är de visst.

Hur som helst, den här grannen är väldigt trevlig och snäll och rolig och jag vet att han är intresserad (så att säga), det är ganska uppenbart, men från mitt håll finns det dessvärre inget intresse för något sådant. Jag önskar nästan att det vore så, det hade varit så enkelt, men nej, min hjärna vill inte alls vara med på det.

Den här grannen och jag har lite sms- konversationer ibland. Vi hade en senast för några timmar sedan. Här är den:

Grannen: Hej bönan! Om du inte är ett schlager- fan av rang rekommenderar jag Stationshuset och Emil Jensen ikväll. Själv är jag ”tyvärr” bortbjuden och kommer inte helt undan ryss- rysaren. :) Ha d så länge!

Bönan? Var mer än på landet kallar man någon för bönan? Och vem f-n är Emil Jensen?

Jag: ”Bönan”? He, he… Jag befinner mig 20 meter från dig och du skickar sms igen, latmask! ;) Tack för tipset, men jag är faktiskt en riktig schlagernörd och den här kvällen är helig för mig :D

Grannen: Latmask, inte då! Kanske lite bekväm… Men jag har lite att stå i innan jag ska iväg och du vet hur det är: Man ska bara borsta tänderna och vips så rullar eftertexten :) Dessutom ska jag bli hämtad så jag måste vara klar i tid.

”…borsta tänderna och vips så rullar eftertexten” har att göra med att jag tidigare har berättat för honom om en liten incident som fick mig att inse hur långsamt jag gör allt nuförtiden.

Jag: Ha så kul ikväll då och glöm inte att titta uppmärksamt på tv hela kvällen! Det är faktiskt det kanske viktigaste programmet på hela året :)

Grannen: Eller hur! Hur ska du ha det? Ska jag ha trevligt eller titta noggrant på tvn? Det får väl bli den gamla goda gyllene medelvägen. Mys på du med!

Jag: Det är faktiskt lite synd om alla er som inte förstår er på vad kvalitetsprogram på tv innebär… ;)

Grannen: :D

Hela grejen känns väldigt mycket ”på landet- aktig” på något sätt. Jag vet inte om det framgår av sms- konversationen ovan, men så är det i alla fall i verkligheten. Jag bara väntar på att ett gäng bönder ska hoppa in i bakgrunden någon dag och börja sjunga ”vi bor på landet” i kör.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas hålla den här människan på ett vettigt avstånd utan att bli otrevlig eller extremt avvisande. Jag menar, jag vill inte sluta umgås med honom för jag behöver varenda social kontakt jag kan få här nere om jag inte ska bli helt galen av tristess. Dessutom är han väldigt lätt att umgås och prata med och såna människor är alltid bra att ha runt sig. Så vad gör man?

Kanske, kanske löste det problemet förresten sig självt för ett par timmar sedan. Han gick förbi utanför mitt köksfönster när jag stod och diskade och samtidigt sjöng och dansade runt i köket till Justin Timberlake´s Sexyback. Han flinade, vinkade lite och fortsatte att gå. Jag måste lära mig att jag inte bor på tredje våning utan insyn längre…

Edit 00.15: Sådär ja, nu börjar "God natt och sov gott- smsen" med en omfattning på en sisådär femtio ord att trilla in från ovan nämnda person. *suck* Hur sjutton löser jag det här på ett snyggt sätt?

Hallå där, ni som ställer frågor titt som tätt!

Några av er frågar lite då och då om vad jag äter eftersom ni verkar ha förstått att jag inte äter riktigt som medelsvensson gör. Det är helt okej att ni frågar men eftersom jag börjar bli lite trött på att upprepa samma sak om och om igen ska jag ge er grunderna här istället.

Den mat jag äter brukar kallas LCHF som står för Low Carb High Fat. Jag undviker alltså i största möjliga mån kolhydrater (socker, potatis, ris, pasta, bröd, frukt och liknande) och lever på protein (kött, fisk, skaldjur, ägg, mejeriprodukter) och fett (till största delen animaliskt mättat fett och kokosfett). Vissa verkar tro att jag trycker i mig lightprodukter och lättmargarin men ni kunde inte ha mer fel. Allt jag äter har kvar sin naturliga fetthalt och den där kemiska smörjan som har döpts till margarin kommer över huvudtaget inte innanför min lägenhetsdörr. Om ni är intresserade av att veta vad margarin innehåller och hur det tillverkas kan ni säga till så ska ni få veta det.

En vanlig dag består det jag äter av max 5% kolhydrater, 75-80% fett och 15-20% protein. Allt tjat om att frukt och grönsaker är så viktigt att äta tycker jag är skitsnack, framför allt när det gäller frukt som faktiskt till största delen består av vatten och socker. Jag äter visserligen lite grönsaker, men det är försumbara mängder och jag äter det mest för att jag tycker det är gott. Är det någon av er som tycker att jag ser ut att ha näringsbrist eller att jag ser undernärd ut på något sätt? Nej, jag tänkte väl det.

Jag har ätit så här mer eller mindre strikt i ett par år nu även om inte så många har vetat om det. Som en del av er vet köpte jag mat i stort sett varje dag på jobbet innan så det kan ju knappast kallas som en strikt period, men nu är jag mer noggrann och det märks ganska tydligt. Kroppen omformar sig sakta men säkert och det är ganska häftigt att se. Det är nog inget som syns utåt (än), men jag ser det när jag inte har några kläder på mig. Jag har inte gått ner i vikt eller tappat fettprocent, jag tror inte min kropp tycker att det behövs, men det verkar som att fettet har börjat omplacera sig på kroppen. Utöver det märker jag det tydligt på hur jag mår i allmänhet, även på insidan och uppe i knoppen.

Om ni har några frågor vore jag väldigt tacksam om ni kunde ställa frågorna här istället för att fråga på msn eller liknande, helt enkelt för att flera av er tidigare har ställt samma frågor och kan ni se mina svar här på andras frågor så behöver jag inte ta det individuellt med alla. Det går ju att skriva kommentarer anonymt om ni är fega…

Den som är intresserad kan googla på det annars, det finns hur mycket info som helst och flera stora bloggar och forum i ämnet. Jag är mer eller mindre aktiv på flera av dem så med lite detektivarbete kan ni hitta mig där om ni vill.

Sådär, då har ni fått veta grunderna. Har ni några frågor är ni välkomna att skriva en kommentar med frågan så svarar jag. Om någon av er fastnar i det och också vill prova att äta såhär så coachar jag er med glädje in i det. Mer fett åt folket! ;)

Imse vimse spindel

Spindlar är fantastiska på att lyssna på problem. De står still och lyssnar uppmärksamt tills man har pratat klart, de avbryter inte och de byter inte ämne. Dessvärre verkar de inte ha några bra lösningar på problemen, i alla fall inga som de talar om för mig, men det kan ju faktiskt bero på att det helt enkelt inte finns några bra lösningar. Lyssnar gör de i alla fall, utan att kräva något tillbaka. Vilka fantastiska kompisar de är!

Läste en sak...

... och insåg att jag är så lättrörd att det är pinsamt...

"Jag kan ingenting dikta,
Ingenting måla,
Ingenting säga,
Som räcker din dag

Men lyssna till vinden,
Som sjunger sin längtan,
Och smeker din panna,
För vinden är jag"

*suck* Varför är sånt här aldrig, aldrig skrivet till petite moi? :(

Myggan informerar

Idag fick jag ett nytt smeknamn (eller öknamn?) av min käre vän Ros. "Myggan" kallas jag tydligen numera. Jag tycker det är fint :)

Reflektioner och sammanträffanden

Jag kommer från Borås som ligger i Sjuhärad. När jag var 20 år flyttade jag till Rotterdam och i början bodde jag mitt i centrala Rotterdam, men flyttade ganska snart till ett samhälle några mil utanför själva staden. Samhället heter Zevenkamp. Zevenkamp betyder fritt översatt Sjuhärad. Är inte det lite konstigt? Nåväl, i Borås hette stadsdelen där jag mestadels bodde Sjöbo. Jag hade ju kunnat flytta till Sjöbo i Skåne, men det hade varit lite väl förutsägbart så nej, jag hoppade över det. Vad händer istället? Jo, stället jag av en ren tillfällighet nu fått jobb på heter Bosjökloster. Bosjö- Sjöbo. Någon som ser sammanhanget? Är inte det lite märkligt?

Nu när jag har varit här nere ett tag finns det vissa saker som jag har reflekterat över. Här är ett axplock av dem:

*Jag är ute och kör bil på en landsväg. Efter ett litet tag kommer en skylt som varnar för vildsvin 0,2-3 km. Okej, fine. Jag fortsätter köra några kilometer och efter en kurva dyker det upp en skylt som varnar för gäss (eller ankor eller fjäderfän i allmänhet). Varning för gäss??? Ja ja… Efter ytterligare några kilometer dyker det upp en varningsskylt med något hoppande vilt djur på. Jag vet inte om det är rådjur eller hjort eller vad det är, men det är inte älg och inte ren, så mycket vet jag. Denna varning ska tydligen gälla 0-4 km. Jaha ja. Ytterligare några kurvor senare på den slingriga landsvägen varnas det för vildsvin igen. Nu till mina funderingar: Var mer i Sverige hittar man varningar för så många olika djur på en sträcka av bara lite mer än en mil? Och om man börjar varna för vildsvin de första kilometrarna och sedan igen de sista, varför finns det då inte så många vildsvin att de måste varnas för däremellan? Är de rädda för gässen kanske? Mycket märkligt.

*Skåningar generellt förutsätter att man förstår danska hur lätt som helst. Det gör inte jag, jag tycker det är riktigt, riktigt svårt att förstå. Skåningar verkar tycka det är ett märkligt fenomen. Men kom igen liksom, alla växer inte upp med dansk tv! Det måste faktiskt inte betyda att man är ett ufo, fast här nere är man tydligen det då.

*Skåningar har en väldigt lustig syn på avstånd. De kan åka ganska långt för att jobba, det är inget problem alls. En tjej som jobbar på slottet som ligger utanför Höör bor i Hässleholm och pendlar med tåg och buss varje dag. Hon tycker inte det är något konstigt med det, ”alla” här gör tydligen så. Nåja, det känns ju igen från Norrland om inte annat. Det verkar dessutom vara en relativt stor procentandel av människorna här som jobbar i Danmark och åker dit och hem varje dag utan att knorra. MEN, det finns ett stort men. När det gäller andra saker än jobb så ska allt finnas runt husknuten, annars är det för långt. Jag förstår ingenting av det där. Ena stunden säger folk till mig att jag bor så bra för jag har bara några mil till alla storstäder så jag kan jobba var som helst (”alla storstäder” i det här fallet är Landskrona, Helsingborg, Lund och eventuellt även Malmö), i nästa andetag ligger den här lilla byn så avlägset så och det är hemskt långt till allting. Huh??? Jag fattar inte.

Skåningar är verkligen en art för sig och jag kan förstå att de inte känner sig som svenskar vilket jag har fått höra både en och flera gånger här nere. Jag klagar inte på dem, majoriteten är snälla, glada och trevliga, men de har en konstig syn på saker och ting. Det har de faktiskt.

Mer horoskop åt folket

Horoskopen pekar åt samma håll. Här är ett par till som har ungefär samma innebörd som det som jag lade ut här för några dagar sedan:

"Efter ett kanske lite chockartat slut på april månad, börjar maj i turbofart, när såväl Vädurens planet Mars är tillsammans med Venus i ditt tecken. Detta antyder att du är intimt involverad med någon annan, och att detta är uppbyggnadsfas, där pionjäregenskaper behövs för att få ett nytt partnerskap att verkligen lyfta. Du känner att du kan åstadkomma det mesta av det du vill med en dynamisk attityd, och du har modet att se till att saker och ting sätts i rörelse, trygg i förvissningen om att allt kommer att lösa sig till det bästa. Med viljan hittar du också ett sätt att genomdriva det du vill. Partners kan lätt vara lite motvilliga, men när det kommer till kritan är de beredda att följa dig i vått och torrt. Det är upp till dig att ta initiativet, och upp till din partner att följa med till ditt valda resmål. Det är en strategi som ger enastående resultat, i synnerhet runt slutet av maj, när det förekommer stora framgångar som syns. Framgångar som rör det sociala livet, olika sammanslutningar, eller för idealistiska och kanske internationella projekt. Framgångar till trots är detta en månad när det är viktigt för dig att aktivt konsolidera din ekonomi, och det kan vara väl värt att söka råd om hur du skall gå tillväga. Spelar du dina kort rätt kan du få en smärre inkomstökning om du är beredd att axla ett större ansvar på jobbet. Du kommer dock troligen att behöva vara försiktig så att du inte slösar med hårt inarbetade resurser på orealistiska grupprojekt." (Personen som har skrivit det där borde träna på att skriva, de värsta språkfelen har jag faktiskt fixat till innan jag lade ut det här. Blir galen på folk som inte ber någon om hjälp om de inte är bra på att skriva men ändå ska lägga ut något som många ska läsa.)

"Du har en viss bekant som du träffar regelbundet och tänker på med glädje, även om er relation inte kan kallas för ren vänskap. Dina positiva känslor för den här personen kanske aldrig blir uttalade, men du känner dem ändå på djupet. Det är ett exempel på de fina, varma och helande vibrationer du sänder ut här i världen." (Hmm... nu blev det konstigt....)

Ja, jag är uttråkad och har inget vettigt att göra, därav detta hysteriska horoskopläsande. Men vadådå?

Ångrar du dig?

Jag får frågan ganska ofta. En del ställer den lite bekymrat, andra med ett uns av skadeglädje i rösten. Vad ska jag svara på det?

Jag vet att om jag hade varit kvar på mitt gamla jobb och varit kvar i min gamla stad så hade jag ägnat stora delar av tiden åt att fundera på hur och om livet skulle kunna vara bättre. Jag hade, precis som innan, känt att det måste finnas något annat, ett bättre jobb, en bättre plats, ett bättre liv. Jag hade i värsta fall dött i ovisshet om vad som fanns utanför de trygga gränserna. Så mycket vet jag.

Jag tycker om stället jag bor på. Det är lugnt och skönt, det är fint och trevligt. Kanske är det för lugnt och trevligt. Ibland funderar jag på om jag skulle må bättre av att bo mitt i en storstad där det händer saker hela tiden, men jag tror att jag skulle tycka det blev för mycket i längden. Kanske borde jag bo i en större stad, men ha en liten sommarstuga på landet. Då skulle jag få både och, det bästa av två helt skilda världar, men tyvärr är det inget alternativ som det ser ut nu. Jag kan nästan helt säkert lova att jag inte kommer bo kvar här hela livet men som en tillfällig nedslagsplats är det ganska bra.

Att ha ett fast jobb är en stor trygghet. Likaså att träffa samma människor varje dag, personer som jag känner och som känner mig. Människor som vet vem och hur jag är och som jag kan vara mig själv inför. Det är en trygghet, men å andra sidan är det också lätt att bli lite för bekväm i det. Här känner jag ingen alls. Det är ensamt och det är jobbigt men det innebär också att det på den fronten egentligen bara kan bli bättre. Det måste bli bättre, det finns inget annat alternativ om jag ska hålla mig levande i längden.

Jag vet vad jag hade och jag vet att jag hade tråkigt. Saker gick på rutin och varje dag såg i princip likadan ut. Nu vet jag inte vad jag har men jag har fortfarande tråkigt. Dagarna går även här på rutin med vissa små undantag.

Ångrar du dig? Nej, jag ångrar mig inte. Jag var tvungen att röra på mig, jag var tvungen att göra något drastiskt. Däremot önskar jag att vissa saker var lite annorlunda. Nej förresten, jag önskar att saker var väldigt annorlunda. Men jag ångrar mig inte. Jag vill ha tryggheten igen, jag vill ha folk runt mig och jag vill ha något meningsfullt att göra om dagarna, men jag vill inte återgå till mitt gamla liv. Aldrig mer. Aldrig.

Mitt horoskop för maj...

... ska jag våga tro på det den här gången? Hoppas, hoppas, hoppas...

En strålande månad väntar, kanske den mest lyckosamma under hela året. Sällan har du varit så attraktiv, och du kan lätt utnyttja medvinden för att förbättra en relation eller för att finna en ny kärlek. Sexlivet får också en nytändning. Du lär dig något om dig själv som bland annat leder till ökad passion. Maj är också en givande månad på andra plan, framför allt är du enormt kreativ och om du vill förändra dig själv eller ditt hem så vet du precis hur du skall bära dig åt för att få det bästa resultatet. Du är en trendskapare just nu.
Bästa chansen: Vädur, Oxe, Våg, Skorpion.
Bästa stället: Överallt.
Bästa datumen: 20-21/5

Så här är det...

Livet är svårt. Det är det faktiskt.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Det är fascinerande hur mycket bättre en dag kan bli bara genom att jag rör mig ute bland folk några timmar. Synd att jag inte kan göra det varje dag. Och synd att jag inte har någon jämte mig i soffan på kvällarna…

And it hurts with every heartbeat...

Jag kör ett deppinlägg idag igen. Känsliga läsare varnas kanske lite, lite.

Min biologiska klocka tickar inte längre, den ringer för fullt, skränar och studsar omkring sådär som väckarklockorna gör i Disneyfilmer, och det verkar inte finnas någon avstängningsknapp. Nej, inte ens en snoozeknapp lyckas jag hitta. Jag är så trött på att inte ha någon att ligga i soffan och titta på film med, att det är tomt och kallt i sängen när jag går och lägger mig och att inte ha någon att göra roliga saker med. Jag vill ha någon att prata med, att resa med och bolla idéer med. Jag hör inte till gruppen av lyckliga singlar, jag vill träffa någon och jag vill bilda familj. Det är dags nu, det måste det vara, jag blir ju inte yngre. Tillbringar jag mina kvällar och helger ensam länge till kommer jag med all sannolikhet att bli galen. Jag fixar inte det här längre, jag är inte en person som trivs med att leva ensam. Jag vet bara inte var, när och hur jag ska träffa någon. Fan. Galen var det ja. GALEN! Uähh… *suckar djupt*

Canem meum, canem meum... :'(

Jag saknar mina hundar så mycket att jag inte vet var jag tar vägen längre. Tårarna har runnit i stort sett hela dagen idag, jag är helt uppsvullen i ansiktet och det är fruktansvärt ångestfyllt att över huvudtaget tänka på det. Det är hemskt, vad jag kan komma ihåg har jag aldrig saknat någon eller något så mycket i hela mitt liv. Speciellt hunden som jag lämnade nu när jag flyttade gör så katastrofalt ont att tänka på. Hur ska jag klara mig utan mitt hjärta? :'(

Muller och skak, knak och brak?

Det ska tydligen ha varit ett jordskalv i norra Skåne vid lunchtid idag. Här kändes det minsann ingenting. Det är ju märkligt, sist det höll på att skaka sådär var ungefär ett dygn efter att jag kom hem från Malmö, alltså missade jag det. Nu är jag på plats i nordvästra Skåne, men då är det tydligen för långt härifrån för att jag ska känna något ändå. Typiskt, aldrig får man vara med om något roligt :(

Aftonbladet var ganska snabba med att få upp nyheten på sin hemsida och det tog inte många minuter innan folk började skriva kommentarer till artikeln och hälften av dem var påhopp mellan skåningar och resten av Sverige. ”Skåne? Gränsen för Skåne vid Höör, resten är Småland”, ”Södra Sverige? Sveriges nedre gräns går vid Södertälje, resten är Danmark”, ”Ingen fara, det är bara vi som försöker spränga oss loss från resten av Sverige”. Tyvärr uppskattar tydligen inte Aftonbladet den typen av kommentarer för de togs bort omgående. Jag tycker de är roliga och de som skriver dem verkar göra det med glimten i ögat så jag förstår inte varför de inte får stå kvar, de är ju faktiskt ganska underhållande. Fånigt.

Jag har förresten vissa problem med att sitta ner idag. Är det det här som kallas att bita i det sura äpplet?

Dagens tips

Att rida i över en timme i westernsadel på en häst och direkt därefter 40 minuter barbacka på nästa häst är en ofantligt dum idé om man inte har ridit på flera år. Dels är man på gränsen till att skumpa av en massa gånger och dels får man ganska ordentligt ont i lilla rumpen. Bara så ni vet.

Klapp på axeln och dunk i ryggen

Jag var på Ikea igår och har städat, fixat, plockat och donat precis hela dagen idag. Nu börjar det se riktigt bebott och inrett ut här, även om det är en bit kvar innan det är helt klart. Jag är så duktig! Ville bara berätta det :)

Sysslolös men blommande

Sådär ja, nu börjar tristessen visa sitt fula tryne. Det som från början kändes som en semester börjar gå mig på nerverna. Jag är uttråkad, sällskapstörstande och börjar snart klättra på väggarna här. Det kryper i mig, jag vill göra något aktivt, röra på mig, anstränga mig lite. Kroppen vill göra någonting, inte bara ligga på soffan och hjärnan verkar vara inne på precis samma spår. Jag blir snart galen. Fullständigt galen.

Vitsipporna och krokusarna har förresten slagit ut i full blom nu. Det är bra i alla fall :D

Dagens tre mest utmärkande drag

En praktikantliknande kille i kassan på Stadium tilltalade mig med ”Ni” flera gånger idag när jag skulle betala mina två nya jackor. Visserligen är jag garanterat äldre än honom, men jag är inte så förbannat gammal att jag ska behöva bli niad! Jag blängde lite ilsket på honom innan jag gick ur affären. Jäkla snorvalp...

Jag har av mer eller mindre en slump märkt att det finns ett gym som har aerobics, step up och spinning inte så jättelångt härifrån. Årskort ska inhandlas omgående :D

Mina kläder har börjat sitta misstänksamt hårt på alla håll och kanter. Det har väl sina förklaringar, soffan lockar ganska mycket och kylskåpet ropar för ofta. Fattades bara det :(

That´s it! Bye for now!

49536?

Jag sitter och slötittar på Sex and the City. Carrie ringde nyss till Mr Big som inte var hemma och hans telefonsvarare gick på. Han svarade med sitt telefonnummer och jag började tänka på att jag också gjorde det när jag var liten (49536 var mitt telefonnummer btw). Alla gjorde väl det för typ 20 år sedan? Finns det folk som fortfarande gör det? Någon som vet?

Ett efterlängtat brev...

... kom med posten idag. Det var från kommunen här som hälsade mig välkommen och skickade med en mängd kartor, informationsbroschyrer och annat krimskrams. Precis vad jag har väntat på! Ja, jag har faktiskt väntat på det och jag har även hunnit muttrat lite över att jag inte har fått det tidigare. Det brukar alltid finnas med tips på sevärdheter och sånt som finns i närheten och det är precis vad jag behöver just nu så jag kan åka iväg och göra roliga saker på dagarna. Mycket riktigt var det med en hel liten tidning med bara såna saker. Det finns en borg här någonstans, några slott, en utslocknad vulkan och flera fina och framför allt gamla kyrkor. En av dem som ligger allra närmast där jag bor har tydligen en dopfunt från 1100- talet! Åhh… kan man bli mer lycklig över någonting egentligen?!?

Det ägnas även ett helt uppslag åt Odensjön som ligger ett par, tre kilometer från mig. Den är verkligen speciell och ser lite spöklik ut där den ligger. Den är omgiven av 30 meter höga rasbranter och är väldigt liten, bara 150 meter i diameter men trots det 19 meter djup. Det sägs att sjön ska ha en underjordisk kanal som står i förbindelse med kryptan i Lunds Domkyra. Det må vara gammal folktro, men ändå, hur häftigt är inte det? Utöver det finns det någon gammal sägen om att sjökungen Grim levde här i närheten och när det kom några kristna från Finland och byggde ett kloster (ja just det ja, det finns ett gammalt cistercienserkloster här i närheten också!) så blev han lite grinig och fick för sig att förstöra det. Natten före hans planerade räd kom ett eldkors ner från himlen, berget rämnade och Grim dog av blixten. Hans borg försvann ner i jorden och när allt var över och det blev stilla kom en ängel svävande över Söderåsen och fällde en tår över de förtappade själarna. På platsen där tåren föll ner bildades det en liten källa som snabbt växte tills vattnet hade fyllt avgrunden där borgen hade sjunkit. Och den vattenfyllda avgrunden- ja, det är Odensjön idag. En fin liten historia tycker jag. Namnet har sjön förresten fått från att den liknas vid Odens öga.

Ja, ni förstår ju vilket paradis jag bor i och är ni nyfikna på stället så är ni välkomna hit, jag blir glad om jag slipper åka runt till alla ställen själv!

Update

För ett par dagar sedan tog jag tjuren vid hornen och ställde mig på min våg som förutom vikt mäter procenthalten av fett, muskler och vatten i kroppen. Jag är väldigt medveten om att de där vågarna inte är helt tillförlitliga, men de ger i alla fall en liten fingervisning om läget. Resultatet för min del blev att min kropp består av 23,3% fett och 44,9% muskler. Det är inte bra. Visserligen är det möjligt att den egentliga siffran när det gäller muskelprocenten är något högre eftersom vågen har lite svårt att mäta musklerna i överkroppen och då en hel del av mina musklerna sitter på armarna finns det lite hopp om att siffran går att höja upp lite, lite. Det är redan helt normala siffror rent generellt och ligger inom det intervall man ”ska” befinna sig i, men för min del är det inte bra alls och väldigt irriterande. Grrr…

Bara några dagar efter att jag hade flyttat hit började jag springa igen. Jag bor ju faktiskt precis jämte en stor nationalpark och det vore dumt av mig att inte utnyttja det, men det blir inga längre sträckor än så länge. Det finns en slinga där som är 3,8 km och det känns lite lagom med tanke på att jag inte har tränat ”på riktigt” sedan innan jul. 25 minuter tog den att springa första gången, 20 minuter är jag nere på nu. Fortfarande långt ifrån en bra tid, men det går framåt. Det är en knapp halvkilometer att gå dit och naturligtvis lika långt att gå hem igen, så knappt fem kilometer blir det varannan dag än så länge. Min rygg bråkar en del med mig om det där så jag vågar inte pressa den på längre sträckor som det är nu. Fem kilometer är bättre än inget. Jag har kopplat in mitt Wii också så jag kan leka med mitt Wii Fit en del och det får väl anses som bättre och mer givande än att ligga på soffan och dumglo på tv i alla fall.

Jag har nyligen letat upp ett ställe i närheten som har turridning och sånt där så det blir förhoppningsvis en del ridning framöver. Jag har vissa planer på att bli fodervärd tre dagar i veckan till en av hästarna där till hösten, men vi får väl se hur det blir med det. Det beror en del på hur livet i övrigt ser ut när det blir dags.

I slutet av april ska jag gå en kurs i klippklättring. Jag har velat göra det jättelänge men det har aldrig blivit av så jag tänkte passa på nu. Två heldagar på någon liten bergsliknande stenklump blir det. Det ska bli intressant att se om jag lyckas få träningsvärk av det, jag borde få det för jag kommer garanterat använda muskler som jag inte använder annars, men den senaste tiden verkar min kropp ha tappat förmågan att få träningsvärk så jag vågar inte hoppas på för mycket. Får jag inte det av klättringen blir jag troligtvis lite förbannad och orolig på samma gång. Det kan ju inte vara normalt att musklerna aldrig säger ifrån?!?

Jag har sökt en utbildning på Lunds universitet också. Eller förresten, utbildning kanske är att ta i, det är en distanskurs på halvfart en termin, alltså 15 hp. Den börjar till hösten och lyckas jag få jobb innan dess så tar jag ställning till då om jag ska läsa samtidigt som jag jobbar eller inte. Har jag inte fått jobb (Gud förbjude) så har jag i alla fall någonting att göra till hösten.

Min granne, som jag innan flytten hade vissa betänkligheter om huruvida han är ett psycho eller bara vansinnigt snäll, har visat sig vara vansinnigt snäll, tack och lov. De andra tjejerna här i huset verkar inte ha några problem alls med honom utan umgås och pratar med honom ganska mycket så jag har bestämt mig för att han är vettig och är därmed inte riktigt lika avvaktande och misstänksam mot allt han gör längre. Allra mest tycker jag om hans lilla hund Beam som är precis hur glad, söt och vimsig som helst. Hon är definitivt min favorit i huset! Grannarna (de som över huvudtaget visar sig ibland, vilket är ungefär hälften) är väldigt trevliga allihop. De svarar glatt på frågor och erbjuder sig att hjälpa till med det mesta. Igår pratade jag med två av dem som sinsemellan helt oombedda delade upp Skåne mellan sig när det gäller vem som har mest koll på områdena och kan hjälpa till med guidning om det skulle behövas. En av dem kollar dessutom lite halvaktivt efter jobb åt mig på helt eget initiativ. Väldigt snällt tycker jag. En tredje granne, en äldre man, är lite bekymrad över att jag sitter för mycket i solen när den skiner. Han är väldigt orolig dels för att jag ska bränna mig och dels för att jag ska få värmeslag, så han dyker upp ungefär varannan timme när jag sitter ute för att se till att jag lever och mår bra :)

Så, nu har ni fått en uppdatering av läget som det ser ut just nu. Precis som jag skrev innan flytten är jag medveten om att jag borde skriva om något annat än flytten och min vardag och jag ska göra det snart. Väldigt snart. Jag lovar.

I´m back!

Idag har jag ääääntligen fått igång internet här nere, så nu kan jag börja leva och bli lite social igen. Jag vet att jag borde skriva ett maratoninlägg om allt och inget för att försöka kompensera min icke-existerande närvaro på min blogg den senaste månaden, men det blir inget med det nu för det finns så mycket annat skojsigt att kolla upp nu när jag inte har haft tillgång till internet på så lång tid. Jag måste ju uppdatera mig! Däremot kan jag, för den som är intresserad, i några korta punkter berätta vad jag har gjort idag:

* Jag har varit i Löddeköpinge och handlat jättemycket saker på Ica Maxi. Mest var tanken att köpa en massa mat, men jag fick köphysteri (jag klarade inte av att hålla tillbaka den den här gången) och köpte väldigt mycket annat också. En massa hårgrejer blev det och en sån där våg som mäter fett- och muskelprocent, en ny mopp och en hel del annat mer eller mindre nödvändigt. Ja, ja, någon gång måste jag ju få tokshoppa också. Funderar på att göra det igen i slutet av veckan...

* Jag fick gratissaker på Ica. En liten påse innehållandes en Coca- Cola light (jag dricker aldrig sånt i vanliga fall men gratis brukar vara gott så nu drack jag upp den i bilen. Gratis är inte nödvändigtvis gott är mitt konstaterande efter det), en yoghurt av något finare slag, en liten mini- Babybell och en after shave som luktar väldigt mycket man. Vet inte riktigt vad jag ska göra med den sistnämnda.

* Jag har konstaterat att Kvidinge är jättefint och verkar jättemysigt och att det definitivt är ett ställe jag skulle kunna bo på. Kvidinge ligger precis jämte Löddeköpinge, ungefär fyra mil från där jag bor, för den som undrar.

* Jag åkte förbi ett ställe där de tydligen håller på att bygga något vikingaland av något slag. När jag såg det slog mitt arkeologhjärta några extra slag.

* Blåsipporna blommar för fullt utanför mitt vardagsrumsfönster, det har varit varmt och soligt och jag har varit allmänt lycklig! Bara en sån sak! :D

See ya!

Zebra- feeling

Nu har mitt liv blivit svartvitt helt plötsligt. Innan har det varit konstant ganska jämngrått, men nu har det spårat ur lite. Den svarta delen är flytten, inte att jag ska flytta, men själva den praktiska delen av den. Fasen vad tråkig den är! Värre än jag någonsin kunde tänka mig, kanske mest beroende på att jag får dra hela lasset själv. Den vita delen är någonting helt annat som inte har med flytten att göra alls och så länge den håller sig vit är jag så glad, så glad. Det är faktiskt väldigt trevligt med något som glimmar i tillvaron!

Min högsta önskan precis just nu (förutom fred på jorden förstås :)) är att allting bara ska vara klart. Jag är alldeles för medveten om att det är lika mycket kvar att göra där nere som jag har gjort här uppe och en hel del av det består av att köpa möbler och fixa inredningen. I vanliga fall kan sånt vara ganska kul, även om jag inte är speciellt bra på det, men nu känns det bara som ett nödvändigt ont. Nu när jag måste ha möbler så fort jag kommer ner har jag ingen aning om vad jag vill ha för några eller vilken stil jag vill ha på saker och ting. Dessutom vet jag inte hur jag ska lyckas få hem grejerna, så de är väl bara att hoppas på att de har hemkörning som inte kostar allt för mycket. Därefter är det en ny tv som ska införskaffas. Mycket jobb på få dagar med andra ord. Kan man anlita någon att fixa sånt här åt en lite sådär snabbt och lätt möjligtvis?

Hur som helst, det ordnar sig säkert. Jag funderar dessutom fortfarande på att försöka åka iväg till värmen snart, så jag får ha det att se fram emot när det känns tungt, blunda och låtsas att jag snorklar i ett korallrev eller svettas på en finkornig sandstrand. Lycka! :D

Jag inser nu när jag precis har läst igenom det jag har skrivit att jag verkligen måste försöka skriva något roligare och mer engagerat om något annat än min vardag snart. Jag ska ta tag i det så fort jag har kommit på plats och lite iordning i Skåneland. Jag lovar!