"Det är bäst att passa på!"

Nu fick jag plötsligt en insikt. Jag står och arbetar i mitt kök, tittar ut genom fönstret och ser solen skina. Tänker att jag egentligen borde passa på att vara ute en dag som denna eftersom det varnas för höstrusk senare i veckan. Två sekunder efteråt inser jag något viktigt. Light bulb moment på väg!

De flesta, eller kanske alla som känner mig, vet att jag vill flytta utomlands till sol och värme. När folk har frågat varför jag vill det har jag egentligen inte haft något bättre svar än att jag tycker om sol och värme. Punkt. Det är såklart sant, men nu insåg jag att det inte bara har med det att göra. Nej, det handlar mycket om att jag inte vill behöva "passa på". Jag fixar inte stressen med att jag borde vara ute och att jag borde passa på att vara ute bara för att det är fint väder. Det måste man i det här landet där antalet dagar med regn och rusk är många fler än soliga och varma dagar. Jag vill kunna vara inne en dag bara för att jag känner för det utan att bli stressad eller få dåligt samvete av det. Jag vill inte att mitt utomhus- eller inomhusliv ska styras av att jag måste passa på medan tid finns. Jag vill leva som man gör vid Medelhavet, i sydöstra Asien eller i södra USA för att ta några exempel. Det regnar ibland, men det gör inte så mycket för där stämmer verkligen uttrycket "efter regn kommer solsken". Där är solsken det normala och man behöver inte känna press och stress över att missa en soldag eller två.

Förresten, tänk på alla svenskar när de har semester. Herregud, hur mår vi om vi har fyra veckors semester på sommaren och de veckorna regnar bort? Vi vet att det är enda chansen till ett vettigt utomhusliv som vi har på hela året. Inte konstigt att folk är deppiga. Nä, det blir nog till att fundera ett varv till på möjligheterna att fly landet tror jag, för jag tänker minsann gå en solig framtid till mötes!

Vuxentrots

Nu ska ni få höra. Jag gav mig själv en paus i helgen. Allt vad dåligt samvete och borden heter spottade jag på och stampade ner i marken. Pekade finger, räckte ut tungan och vände ryggen till. Alla borden slängde jag bort, jobb som jag borde ta itu med tittade jag inte ens åt, jag satte på mig skygglappar och gjorde sånt som jag ville göra men som jag inte har låtit mig själv göra på hur länge som helst eftersom det i så fall hade tagit tid från viktigare saker. Problemet är att jag ändå inte har gjort de viktiga sakerna heller och därmed hamnat i ett vakuum där ingenting har blivit gjort, inga måste, inga borden och inga saker jag har velat göra. Ingenting.

Men nu gav jag mig själv ett break i helgen. Jag gick promenader med vovven. Visserligen ett måste men det kändes helt okej eftersom det var fint väder och jag inte kände att jag behövde stressa hem till något som jag borde, men inte ville göra. Jag åt ibland. Jag lät mig själv ligga i soffan och titta på meningslösa men ack så underhållande tv-program. Och jag läste. Japp, jag läste. Inte saker som har med studier eller jobb att göra, utan vanliga böcker, vanlig skönlitteratur, av värsta lättsmälta sorten dessutom. Chick lit utan substans, utan djup, utan fakta som skulle pressa in i min lilla hjärna. Något lär man sig alltid ändå, boken jag läste större delen av helgen påminde till vissa delar om det liv jag lever nu. Väldigt små delar visserligen, men tillräckligt för att jag skulle höja på ögonbrynen, fnissa lite och skruva lite besvärat på mig i soffan där jag låg och latade mig med min pocketbok i högsta hugg. Bara vanligt vatten av Kajsa Ingemarsson läste jag. Efter det tog jag mig igenom Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer också. Substanslöst och underhållande. Lagom trotsigt och provocerande.

Och vansinnigt välbehövligt.