Världens längsta text... NOT!

Jag borde väl skriva en engagerad utläggning om min lilla semestertripp egentligen men jag orkar bara inte så jag sparar det till en annan dag. Nöjer mig med dagens förolämpning istället: "Du är kulmen av generationsvis ständigt misslyckande genetiska urval." Jaha...

Hemmets smuts ska mätas hemma...

Jag har städat hela dagen idag och jag håller egentligen fortfarande på med det, men eftersom jag bara har dammsugningen kvar tog jag en lite välbehövlig paus innan jag ska göra sista rycket med att få lite ordning här. Jag har insett den senaste tiden att jag faktiskt tycker om att städa. Jag har alltid trott att jag inte gör det och jag är definitivt inte känd för att vara den mest renliga och ordningsamma i min lilla bekantskapskrets, men jag inser nu att jag nog har lurat både mig själv och alla andra i en massa år. Det är något rogivande att städa, nästan lite meditativt, och jag kommer på en massa bra idéer och löser alla möjliga problem som jag har grubblat på under en längre tid medan jag går här och putsar och fejar. Det är ju värsta gratisterapin! Tyvärr finns det några moln på den annars så soliga städhimlen. Det finns saker jag fortfarande inte tycker om att behöva göra. Att plocka iordning och göra av alla småprylar någonstans är ett problem och inte det minsta kul. Jag flyttar mest bara omkring på saker som inte bor någonstans och det slutar med att jag har en eller två stoooora högar med saker istället för arton små. Fast värst av allt är att behöva släpa upp saker till vinden eller vara lite lätt överambitiös och åka iväg och slänga kassar med papper och tidningar, glas, plast eller att panta burkar. Det är hemskt jobbigt och betungande, men dessvärre ack så behövligt. Trots min starka ovilja till att göra det bar jag förra helgen upp en massa saker till min redan fullständigt överfulla och extremt ostädade vind. Jag kände mig väldigt duktig när jag efter flera fullastade springturer upp och ner i trappan väl var nere i lägenheten igen och vinden var igenbommad och låst, tills jag hittade ett antal saker som jag hade glömt bära upp. Jag kunde dessvärre inte förmå mig att ta tag i det just då, vilket fick följden att jag har gått och irriterat mig på det hela veckan. Idag fick jag slutligen tummen ur igen och bar upp de där kvarglömda sakerna och när jag som bäst knuffade och buffade omkring på saker där uppe för att få plats med det nya dök det upp massa saker som mitt ex placerade där när vi bodde ihop men inte tog med sig när han flyttade. Det lite pinsamma är att han har frågat efter sakerna flera gånger sedan dess och att jag varje gång irriterat har hävdat att jag inte har dem utan att han får leta bättre hemma hos sig själv. Ooops… Det fina i kråksången är att han för min del gärna får hämta sakerna nu, men han kommer få riva ut halva vinden för att hitta dem och det innebär ju att vinden säkert blir i alla fall halvstädad och lite mindre överfull i slutändan. Nice!

Min favoritgren i den ädla sporten städning är nog att tvätta fönster. Mina grannar har mer än en gång tittat konstigt på mig när jag har stått ute i de mest varierande väder och gnott på mina vid det här laget halvt utslitna fönster. Diska är också okej, likaså att damma och dammsuga. Förra helgen tog jag mig an att städa badrummet lite mer noggrant än vanligt och då insåg jag att badrum är extremt dammiga platser. Vad är det egentligen som gör att det blir så smutsigt just där inne? Är det att det är mycket textilier i form av handdukar på en liten yta som dammar av sig? Hundhår från vovvarna när de badas? Parfym och hårspray som kapslar in dammet och limmar fast det på toalettstolen, handfatet och badkarskanten? Så måste det nog vara, även om det bästa limmet (hårsprayet) används väldigt sällan. Kan inte komma på någon annan förklaring till att det redan är lika dammigt igen…

Ett absolut måste om jag ska städa är att jag har något att lyssna på. Har jag inte det får jag absolut ingen energi till att börja städa överhuvudtaget. När jag är i städtagen blir det oftast http://www.radioseven.se/ eller http://www.tmf.nl/ som går på högvarv. Det är energigivande som tusan att ha någon av dem på, men naturligtvis har jag min vana trogen hittat något som jag irriterar mig på. En av radiopratarna på radioseven uttalar ”voyage, voyage” på engelska, alltså ”vojejtch, vojejtch”. Om man jobbar på en radiokanal förutsätter jag att man har hört låten innan man spelar den och då borde han ha hört att språket som den sjungs på låter misstänkt olikt engelska. Hmm… han har inte funderat på att det kanske inte uttalas på engelska då? Tydligen inte, för han fortsätter att säga fel gång på gång på gång på gång på… ja, ni kanske förstår vad jag menar. Om karlskrället nu inte kan franska borde han väl åtminstone kunna fråga någon om hur det uttalas? Eller? Blir så trött på sånt… *språksnobb*

Och du, just du som läser det här nu, jag kommer inte komma hem till dig och städa så det är ingen idé att du frågar. Bara så du vet.

Livet gör dig korkad, så akta dig för att bli gammal!

Två gånger under de senaste veckorna har jag läst i Borås Tidning om incidenter där jag på fullt allvar har börjat fundera på om man automatiskt blir korkad bara för att man blir gammal. Att omdömet kan svikta på ålderns höst om man är sjuk på ett eller annat sätt kan jag förstå, men att till synes friska personer verkar gå med på i princip vad som helst och sedan gnölar och gnäller om det i dagspressen är för mig en gåta.

Det första jag läste om var en åldrig kvinna (jag tror hon var i 90- årsåldern) som hade blivit stoppad av en mobilabonnemangsförsäljare på gatan. De hade pratat en liten stund och mötet slutade med att tanten skrev på ett papper om att hon vill byta abonnemang, trots att hon inte ens har en mobiltelefon. Hon hävdade att hon hade blivit itutad att hon skulle få pengar bara hon skrev på. I tidningen uttryckte hon tydligt sitt missnöje med att ha blivit ”lurad” och hon påpekade också att hon tycker att det är fult när man ger sig på gamla människor på det här sättet. Tycka vad man vill om försäljare som hoppar på folk på gatan, men jag har väldigt svårt att tro att de skulle använda sig av att lova bort pengar till folk för att få sina varor eller tjänster sålda. Men okej, ponera nu ändå att han gjorde det, varför i hela världen förstår då inte tanten efter ett långt och förhoppningsvis händelserikt liv att det inte går omkring unga killar på stan och ger bort pengar till pensionärer om de bara sätter sin signatur på ett papper? Var finns livserfarenheten i sammanhanget? Var finns logiken?

Den andra personen jag läste om var även det en gammal kvinna. Hon hade sålt sin bil till en man för 5 kronor och en amaryllis. Senare insåg hon att det nog inte var hon som hade gjort vinsten i den affären och kontaktade således tidningen som naturligtvis nappade på betet och skrev ett reportage om skandalen. Även den här kvinnan var upprörd över att folk (läs: bilköparen) ger sig på gamla människor. Mina frågeställningar blir desamma som innan: Var finns livserfarenheten i sammanhanget? Var finns logiken? Man måste ju vara bra virrig för att ens överväga att gå med på en sådan extremt dålig affär och hade hon varit så sjuk att hon inte hade omdöme nog att ta ställning till vad som är ett rimligt pris för en bil så hade hon knappast haft hand om sina tillgångar själv. Barn hade hon tydligen också och även dessa var upprörda över vad som hade hänt, men jag undrar var de var vid säljtillfället om tanten nu inte har omdöme att genomföra en bilaffär på ett vettigt sätt.

Jag försvarar inte på något sätt mannen som köpte (eller snarare stal) bilen, det var riktigt fult gjort, men jag kan bara inte riktigt förstå den självömkan som många äldre människor per automatik verkar ägna sig åt. Någon gång i 70- årsåldern verkar de fullständigt sluta ta ansvar för sina egna handlingar och hamna i ett konstant läge av hjälplöshet. Jag är uppväxt med att en av mina föräldrar ständigt påpekade för mig att det är synd om gamla människor, utan att egentligen ha någon anledning att påpeka det. Så fort en äldre person uppenbarade sig var det en människa som det var synd om, oavsett om det faktiskt hade hänt personen någonting eller om denne ens tyckte synd om sig själv. Kanske har detta konstanta klemande gjort mig cynisk när det gäller det här ämnet. Kanske är jag bara en ond person. Hur som haver förstår jag inte varför livsvisdom och livserfarenhet är fördummande. Det ska det väl inte vara?

Att anse sig vara lite bättre än alla andra...

Jag har sex växter i mitt sovrum, fem av dem står i fönstret och två av dessa är de enda som inte är vanliga gröna växter. Jag har ingen aning om vad det är för sort, men de har lila blommor som ser lite ludna ut och som i mitt tycke passar ganska bra till mina väggar som även de har en underlig lila nyans. Dessa två blommor är alltså av samma ras och beter sig således ungefär likadant. Deras beteende utmynnar i att på något sätt uppenbarligen anse sig lite förmer än alla andra växter vilket i praktiken visar sig i att de tycker att de ska ha lite mer vatten, lite mer ljus och lite mindre drag än alla andra likasinnade i sin omgivning. Om de inte får de börjar de sura inom några få timmar. Det ska slokas och hängas och när de ändå ska vara dramatiska passar de på att långsamt börja ge sina blad fläckar i en väldigt konstig färg. Jag tror det kan vara en antydan till likfläckar.

Jag funderar på vad det är som får dessa högfärdiga växter att tro att de har rätt till mer omsorg än de andra blommorna i huset? De är ju inte dyrare, inte ovanligare, egentligen inte finare och på intet sätt oersättliga på något vis. Jag har inte kommit fram till något svar på den frågan. Jag gnäller på dem lite ibland när de ser för jäkla skabbiga ut och då brukar de skärpa till sig en stund. När jag börjar hota med att slänga ut den som ser sämst ut och be den ta sin tvilling med sig någonstans dit solen inte skiner (ja, jag brukar faktiskt skälla på dem när ingen hör), då blir det annat ljud i skällan. Då sträcker de på sig, sträcker ut vingarna och visar upp sig i all sin prakt. Det enda som antyder den allt sämre och mer och mer frekventa attityden är de växande likfläckarna. De lyckas inte dölja dem och jag vet i ärlighetens namn inte om de anstränger sig för att göra det heller. Kanske hoppas de på ett viss mått av medkänsla från någon som ser dem. Synd för dem då, för här är det aldrig något folk. I alla fall ingen som bryr sig om mina blommor. Följden av allt det här är att de får en sista chans att skärpa till sig nu. De har fått sin sista varning. Slutet är nära.

Med anledning av ovanstående text får jag väl konstatera att dagens sensmoral är som följer: Bara för att man passar bra i sovrummet innebär det inte att man kan bete sig hur som helst. Shape up!

Vad i hela friden ska jag med en blogg till?

När jag berättade för en av mina goda vänner att jag skulle skaffa en blogg var hans spontana och väldigt snabba reaktion ”varför då?”. En aningen oväntad reaktion från den här personen som är ett djupanalyserande gossebarn som utan problem garanterat skulle kunna skriva spaltmeter varje dag om allt och inget. Mitt spontana svar på hans spontana fråga blev i alla fall något i stil med ”för att jag har så mycket som rör sig i mitt huvud”. Och det är verkligen så (även om de flesta uppenbarligen ställer sig frågande till huruvida jag överhuvudtaget har en åsikt om någonting) att jag har en massa åsikter, vilket en del av er märker varje dag, flera gånger om dagen. Jag har en fantastisk förmåga att babbla på i det oändliga om allt som jag kan tycka någonting om och jag är övertygad om att en del personer i min bekantskapskrets skulle sjunga lovsånger och dansa glädjedanser i ren extas om jag bara skrev ner saker istället för att prata om dem. Därför är det är till stor del för er skull, mina nära vänner, som jag gör det här!