Stanna jorden, jag vill hoppa av!

Om jag känner efter kan jag känna känslan som jag skulle vilja ha av att leva. Ibland kan jag se fragment av hur livet jag skulle vilja leva skulle se ut och vad det skulle innehålla. Tyvärr är allt bara i stora drag och jag har svårt att se detaljer, de detaljer som faktiskt skulle bygga det livet. Jag vet inte exakt vad det skulle innebära och framför allt vet jag inte hur jag ska nå dit. Det liv jag lever nu rimmar dåligt med det liv jag vill ha och vissa delar av mitt liv vet jag inte hur jag ska kunna avlägsna på ett acceptabelt sätt för att få det som jag vill ha det. Dessutom vet jag ju egentligen inte alls vad jag vill. Människor säger till mig att jag måste bestämma mig för vad jag vill bli och vad jag vill göra med livet, men jag vet inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på det, viljan och åsikterna ändrar sig från dag till dag och stressen av att jag borde ha löst det här för länge sedan gör sig påmind. Hur kommer man fram till vad man vill bli när man blir stor om man redan är stor? Hur ska jag kunna förändra saker när jag inte vet vad jag ska förändra? Hur bryter jag mig loss från slentrian och passivitet när jag inte vet vad jag ska sträva mot? Jag känner känslan av hur jag vill att det ska vara, men jag ser inga detaljer, det är suddigt. Kanske för att jag inte kan påminna mig om att jag någonsin varit lycklig mer än korta ögonblick. Jag vet inte hur riktig, genuin lycka ser ut. Egentligen vill jag inte vara ett offer för det förflutna utan istället bygga och styra min egen framtid utan att påverkas av saker som tidigare har hänt, eller inte hänt, men det är så svårt. Livet är svårt. Jag är trött på att vara den som blir sittandes en hel dag och stirrar och bara gör saker som inte ger eller betyder något. Men hur tar jag mig samman? Hur gör jag något viktigt och konstruktivt när jag inte vet vad som är viktigt och konstruktivt?

Det känns som att jag skulle behöva en nystart, en fullständig nystart. Jag skulle vilja byta ut allt, nollställa allt runt omkring mig och nollställa mig själv. Börja på ny kula. Födas på nytt. Men det går ju inte. Det finns människor runt mig som jag inte bara kan göra mig av med och jag kan framför allt ändå inte fly från mig själv. Jag önskar att jag någon gång kunde komma ikapp min egen hjärna och mina egna tankar. Men skulle det verkligen hjälpa med en nystart? Jag är ju fortfarande samma person i samma kropp och det kan jag inte fly ifrån. Hur lär man sig att leva med sig själv med allt vad det innebär och hur lär man känna sig själv på djupet? Hur gör man egentligen för att leva?

Sätt på skygglappar och ta ett steg i taget, sedan ett till och ett till...

Vad är det som gör att humöret ibland sjunker så fort? När dagen har varit helt okej, bortsett från en envis förkylning, och så plötsligt, utan synbar anledning, rasar allt ihop som ett korthus och livet känns bara tungt och onödigt. Allt är fel, ingenting är bra och framför allt är jag inte bra, jag duger inte och jag är bara i vägen. Kanske inte i vägen för någon annan, men i vägen för mig själv. Den som förstör och förgör. Och varför börjar tankarna om andra personer vandra? Varför är jag plötsligt övertygad om att ingen bryr sig om en obetydlig, liten patetisk människa som jag? Hur lyckas jag på ett ögonblick vända allt, precis allt, till att framstå som negativt och självdestruktivt? Det finns ingen lösning, det finns inget som får saker att kännas bättre. Inget och ingen. Eller gör det det?