To whom it may concern:

Jag har en plan. En bra plan. Shit will be fine. Det löser sig. Jag tror verkligen det. Lycka. Någon gång. Snart. Och du är en del av planen :)

Tillsammans är man mindre ensam

Det finns något som jag saknar så fruktansvärt mycket, och det är något så enkelt som någon som finns här på kvällar och helger. Jag kan ränna runt och göra hur mycket saker som helst på kvällarna, men oavsett när jag kommer hem är det alltid tyst och mörkt. När jag går och lägger mig är det tyst, mörkt och kallt. Att somna i soffan har blivit mer regel än undantag, för att krypa ner själv mellan kalla lakan lockar mig inte. Jag behöver någon som finns hemma hos mig och som gör att det finns ljud, ljus och värme när jag kommer hem, någon som gör det meningsfullt att laga mat och hålla lite ordning hemma och som kan värma mig på kvällarna innan lakanen har hunnit bli varma. Det skulle göra så mycket, det skulle betyda allt...

Om du grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka...

Jag fick ett mail för några timmar sedan som innehöll en hel del text om hur man "ska" leva livet och vad man egentligen kan vänta sig av detsamma. En liten del av texten var det här:

Hitta en man som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova. Vänta på mannen som kysser dig på pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner. Vänta på den som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig. Vänta på mannen som säger till alla sina vänner: "Det är hon... "

Det är när jag läser sånt som jag börjar fundera på vad jag håller på med. Vad f-n håller jag egentligen på med?