”Du är så konstig och annorlunda” säger folk till mig. Själv föredrar jag att kalla mig för unik. Jag vet att jag inte är som alla andra och jag har varken behov av eller önskan om att vara det heller. Jag är medveten om att jag har egenskaper och sysslar med saker som gemene man inte har eller gör. Här är några exempel.
Jag äter enligt LCHF och brinner för att hitta så naturlig och ”ren” mat som möjligt. Jag tror stenhårt på tanken bakom hur jag äter och har svårt att förstå mig på människor som på allvar tror att fabriksproducerade produkter kan vara bättre och nyttigare än naturlig mat, eller för den delen personer som inser att det inte är bra saker de stoppar i sig, men gör det ändå. Det övergår mitt förstånd. Jag gör gärna eget smör och kokar egen buljong och tycker det är värt varenda minut det tar, både ur smak- och hälsoperspektiv.
Jag tror inte ett smack på att staten med alla sina rekommendationer och utbildningar baserade på dessa rekommendationer verkar för folkets bästa. Jag är övertygad om att det är pengar som styr allt och att allt drivs av ett vinstintresse, trots att gemene man inte verkar vilja tro och förstå det. Till följd av detta skrämmer codex alimentarius rent ut sagt skiten ur mig och den dagen det uppenbart slår igenom vet jag faktiskt inte vad jag gör och hur jag kommer att hantera det.
Jag tvättar inte mitt hår med schampo utan använder mig av den så kallade balsammetoden. Den spontana reaktionen bland folk när jag berättar det är att de rynkar på näsan och tycker att håret inte kan bli rent av det. Jodå, det kan det och håret mår bättre än någonsin.
Jag tycker att barnmatsefterrätter i form av fruktpuréer på burk är jättegott. Jag äter det väldigt sällan, men jag tycker många av sorterna smakar himmelskt gott. Bäst är sorterna för bebisar under ett år. Mums!
Jag är certifierad reikihealer i steg 1 och 2 och har för avsikt att fortsätta med art (advanced reiki techniques) och master när jag anser mig ha råd med det. Jag tror på att hela grejen fungerar, men jag kan inte förklara vetenskapligt varför det gör det eller hur det går till. Jag använder mig av spikmatta och jag tror på homeopati. Jag är alternativmedicinare med andra ord.
Jag tycker om att tvätta fönster och kan ägna timmar åt det om jag inte har något bättre för mig. Annan städning betackar jag mig även om jag kan tycka att det kan vara lite meditativt att städa på det stora hela ibland, men fönsterputsning tröttnar jag inte på.
Jag tror på spöken och kan både se och höra dem och till viss del även kommunicera med dem om jag känner för det. Jag tror också att alla har en personlig guide som följer en genom livet och jag vet vad min heter och hur han (ja, det är en han) ser ut.
Jag har i stort sett bara killkompisar och trivs oftast ganska bra med det. Jag har svårt att identifiera mig med och umgås med majoriteten av tjejer och jag kan nog verka ganska maskulin i utpräglat feminina grupper vilket jag inte alls tycker om. Så länge jag umgås med killar är jag generellt den mest kvinnliga i gruppen om inte annat. Det känns bra.
Jag har en tro på att allt löser sig och att mycket ”kommer till mig” förr eller senare utan att jag behöver anstränga mig alltför mycket. Vissa kan tycka att jag är lat och oansvarig på grund av det, men hittills har jag överlevt och klarat mig hyfsat så varför skulle det inte fortsätta så?
Jag är väldigt självständig och har mycket ”kan själv-attityd” i många olika situationer. Jag har alltid varit tvungen att klara mig själv till väldigt stor del och tycker verkligen illa om att behöva känna att jag inte klarar av något själv. Jag brukar lösa saker på något sätt även om det inte alltid är på ett konventionellt och socialt vedertaget sätt, vilket vissa kan ha svårt att acceptera. En följd av detta är även att jag kan ha svårt att samarbeta och dela ansvar med någon. Antingen tar jag kommandot och bestämmer, styr och ställer, pekar med hela handen och fixar allt själv eller så släpper jag ifrån mig allt ansvar och blir en underdog utan åsikter och med handlingsförlamning istället, till mångas stora förtret.
Jag är oerhört lättroad men blir på samma gång väldigt snabbt uttråkad och rastlös. Jag vill helst att det ska hända saker hela tiden och önskar att mitt liv var tusen gånger mer händelserikt än det är.
Jag blir ofta kallad ”tant” av flera olika personer i min omgivning på grund av att jag, trots min relativt ringa ålder, ofta beter mig som en liten pensionär. Jag tycker om att titta på Go´Kväll och Allsång på Skansen, lyssnar gärna på sommarprataren i P1 om jag för en gång skull kommer ihåg att det sänds och jag tycker faktiskt att Hemmets Veckotidning är väldigt intressant läsning.
Slutligen vill jag säga att den största anledningen till att jag är så konstig/annorlunda/unik troligtvis är att jag aldrig riktigt har hittat mig själv. Jag vet inte vem jag är, vad jag tycker, var jag står i massor av frågor, vad jag vill eller ens hur jag ska överleva ett år till. True story.
den 3 juli 2009
den 27 juni 2009
Min sanning just nu
Det var länge sedan jag skrev något här nu. Slarvigt av mig och inte så snällt mot dem av er som jag vet följer min blogg. Flå´t!
Jag satt för en stund sedan och tänkte på hur vimsigt och oroligt mitt liv är just nu. Ingen nyhet förvisso, upp och ner och fram och tillbaka har det varit så länge jag kan minnas, men nu känns det lite extremt. Det jag saknar mest är lite trygghet och stabilitet, som vanligt. Jag behöver framför allt ett jobb så att jag kan börja känna lite säkerhet i livet. Som det är nu pendlar det hej vilt. Ena dagen känns det okej, jag har en känsla av att allt kommer att ordna sig och att jag inte har något att oroa mig för, men nästa dag kan jag känna ordentlig ångest och nästan få panik. Mina bekymmer kan egentligen delas upp i tre delar: ekonomin, ensamheten och sysslolösheten.
Mest handlar det om ekonomin förstås. Att inte ha något jobb och inte få ut mer a-kassa än att det kanske kommer att täcka hyran känns inte jättestabilt. Jag vet att jag klarar mig ett tag till på mina besparingar, men sedan då? Vad händer sedan? Utöver de ekonomiska bekymren som tynger mig allt som oftast är det sysslolösheten och ensamheten som river i mig titt som tätt. Jag har visserligen gjort en del saker den senaste tiden, klättrat, tältat, träffat folk, och det är naturligtvis kul, men jag saknar fortfarande någonting att göra på regelbunden basis. Något att hänga upp tillvaron på, så att säga. Jag har insett att jag inte alls är den ensamvarg jag alltid har hävdat att jag är, utan snarare väldigt social, kanske till och med översocial. Jag gottar mig riktigt mycket när jag har folk runt mig och tycker livet är som bäst då. Dock har det dykt upp något oväntat negativt av samma företeelse. För några månader sedan när jag aldrig träffade någon så tyckte jag det var hemskt men jag ”överlevde” ändå. Nu när jag träffar folk lite oftare känns det jättehemskt de stunder och dagar som jag inte gör det. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det, nu när jag vet hur bra jag mår av att ha människor omkring mig. Nu har jag något att jämföra med och då blir situationen en annan. Nu vill jag aldrig vara ensam, det känns som att jag egentligen aldrig vill vara hemma själv längre. Jag är det ändå för jag har ju oftast inget val, men jag vill inte. Även detta lilla problem skulle troligtvis kunna avhjälpas med ett jobb då jag skulle träffa människor när jag jobbade och även förmodligen skulle lära känna en del av dem och förhoppningsvis kunna umgås med några av dem på fritiden lite då och så. Det skulle verkligen inte skada.
Varför umgås jag inte med min familj och mina kompisar undrar kanske ni som inte riktigt känner mig och vet vem jag är. Jag är ganska nyinflyttad där jag bor och har 30 mil till närmaste person som jag känner ”på riktigt”. Jag har fått en del bekanta här nere, men inte så nära bekanta att jag umgås med dem ofta eller kan åka hem till dem hipp som happ. Där är mitt problem. Ensamheten är bedövande vissa dagar, andra känns den okej, men aldrig helt bra. Likaså sysslolösheten. Många tycker att jag ska gå ut och gå när jag har tråkigt. Visst, det är ett alternativ, men det är faktiskt inte så kul att gå omkring ensam hela dagarna i längden. Andra tycker jag ska städa och fixa i ordning hemma, men det är samma sak där, man tröttnar. Jag har även hört att jag skulle kunna bli extremt vältränad med tanke på hur mycket dödtid jag har att använda till träning. Att jag skulle kunna träna jämt och ständigt är helt klart sant, men även där faller det på att det skulle bli tråkigt i längden. Jag tycker inte om att träna, åtminstone inte så mycket att jag skulle klarar av att göra det regelbundet bara för att ha något att göra. Jag fungerar tyvärr inte så. Kanske skulle det fungera om jag hade ett gym att gå till, då skulle jag ju träffa folk samtidigt, men närmsta gym ligger två mil bort och så långt kan jag inte åka var och varannan dag. Det fungerar inte ekonomiskt.
Som många andra har jag en ”att göra- lista” med en del punkter som jag säkerligen till stora delar skulle kunna beta av ganska snabbt, men jag gör det inte. Troligtvis beror det till stor del av att jag tror att jag helt enkelt skulle få lite panik om jag en dag tittade på den och insåg att allt jag behöver göra redan är gjort. Då skulle jag verkligen känna mig ensam och sysslolös om något. Så länge det finns punkter kvar på listan har min existens ett syfte på något vis. Det är lite tragiskt när man tänker på det. Ändå känner jag mig förstås duktig när jag någon dag får extra energi och betar av en hel del av punkterna, jag får på något sätt en egoboost av det. Det är svårt att kombinera känslan av att vara duktig när man betar av listan och samtidigt vilja att den till vissa delar finns kvar. Knepigt det där.
Ytterligare en sak som jag ofta får höra är att jag ska passa på att ta det lugnt, slappa och njuta av att vara ledig. Jag förstår tanken, men det är svårt att göra det när jag inte vet när nästa lön dyker upp. Det är svårt att släppa tanken på det. Detta innebär även att jag försöker hålla i de pengar jag har för att inte få för mycket problem i framtiden och jag kan således inte spendera hur mycket pengar som helst på att göra saker, jag kan inte åka runt hur mycket som helst eftersom bensin kostar pengar, och än en gång, hur kul är det att göra saker själv jämt och ständigt? Inte kul alls.
Det är inte lätt att träffa människor i en sådan här liten håla där jag bor heller, framför allt inte folk i min egen ålder. Än en gång- ett jobb skulle lösa det. Men hur ska jag lyckas få ett jobb som läget ser ut idag? Och vad ska jag göra under tiden? Många dagar har jag ingen inspiration att göra något alls och hela dagen går utan att jag knappt lyfter rumpan från stolen. Jag tillbringar en stor del av tiden framför min dator och får ingenting vettigt gjort. Det är inte så kul. Jag försöker trots allt att behålla någon sorts struktur, åtminstone veckovis. Jag tillåter mig själv att helt utan dåligt samvete bara göra ingenting hela helgerna om jag känner för det. Jag äter lite roligare och godare mat då och jag försöker på olika sätt få det att vara lite annorlunda än resten av veckan. Under vardagarna försöker jag ta tag i saker som jag ”måste” göra, städa, tvätta, åka och handla och söka jobb, även om jag i praktiken skulle kunna göra vad som helst när som helst. Av någon anledning känns det lite bättre att ha det så, lite mer meningsfullt. Helst skulle jag vilja ha förmågan att gå upp tidigt på morgonen och gå och lägga mig i tid för att få ännu mer struktur, men som extremt morgontrött är det lite för mycket begärt av mig själv. Den delen misslyckas jag med varje morgon, trots förhoppningar om att lyckas just imorgon varje kväll när jag går och lägger mig.
Jag har trots allt en orubblig tro på att allt kommer lösa sig förr eller senare, helt enkelt för att jag känner att jag måste ha det. Jag kan inte falla in i hopplösheten och känslan av att jag kommer gå under och hamna i en situation där jag är utfattig och lever på socialbidrag. Det får inte hända och det kommer inte hända. Det gör inte det, så är det bara. Det kommer att lösa sig och när det väl gör det så kommer resten lösa sig också. Då kan jag börja leva igen, känna att jag har ett meningsfullt liv och en uppgift i livet. Jag vägrar tillåta något annat, det ska hända. Snart. Väldigt snart.
Jag inser att det här inlägget är lite snurrigt, ostrukturerat och dåligt skrivet, men det får vara så den här gången. Att börja korrekturläsa och pilla med texten skulle bara innebära att den blir opersonlig och lite mer politiskt korrekt och det vill jag inte att den ska vara. Det här är skrivet rakt upp och ner utan en tanke på uppbyggnad och att det ska vara en ”snygg” text. Ta det för vad det är, för det är min sanning just nu.
Jag satt för en stund sedan och tänkte på hur vimsigt och oroligt mitt liv är just nu. Ingen nyhet förvisso, upp och ner och fram och tillbaka har det varit så länge jag kan minnas, men nu känns det lite extremt. Det jag saknar mest är lite trygghet och stabilitet, som vanligt. Jag behöver framför allt ett jobb så att jag kan börja känna lite säkerhet i livet. Som det är nu pendlar det hej vilt. Ena dagen känns det okej, jag har en känsla av att allt kommer att ordna sig och att jag inte har något att oroa mig för, men nästa dag kan jag känna ordentlig ångest och nästan få panik. Mina bekymmer kan egentligen delas upp i tre delar: ekonomin, ensamheten och sysslolösheten.
Mest handlar det om ekonomin förstås. Att inte ha något jobb och inte få ut mer a-kassa än att det kanske kommer att täcka hyran känns inte jättestabilt. Jag vet att jag klarar mig ett tag till på mina besparingar, men sedan då? Vad händer sedan? Utöver de ekonomiska bekymren som tynger mig allt som oftast är det sysslolösheten och ensamheten som river i mig titt som tätt. Jag har visserligen gjort en del saker den senaste tiden, klättrat, tältat, träffat folk, och det är naturligtvis kul, men jag saknar fortfarande någonting att göra på regelbunden basis. Något att hänga upp tillvaron på, så att säga. Jag har insett att jag inte alls är den ensamvarg jag alltid har hävdat att jag är, utan snarare väldigt social, kanske till och med översocial. Jag gottar mig riktigt mycket när jag har folk runt mig och tycker livet är som bäst då. Dock har det dykt upp något oväntat negativt av samma företeelse. För några månader sedan när jag aldrig träffade någon så tyckte jag det var hemskt men jag ”överlevde” ändå. Nu när jag träffar folk lite oftare känns det jättehemskt de stunder och dagar som jag inte gör det. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det, nu när jag vet hur bra jag mår av att ha människor omkring mig. Nu har jag något att jämföra med och då blir situationen en annan. Nu vill jag aldrig vara ensam, det känns som att jag egentligen aldrig vill vara hemma själv längre. Jag är det ändå för jag har ju oftast inget val, men jag vill inte. Även detta lilla problem skulle troligtvis kunna avhjälpas med ett jobb då jag skulle träffa människor när jag jobbade och även förmodligen skulle lära känna en del av dem och förhoppningsvis kunna umgås med några av dem på fritiden lite då och så. Det skulle verkligen inte skada.
Varför umgås jag inte med min familj och mina kompisar undrar kanske ni som inte riktigt känner mig och vet vem jag är. Jag är ganska nyinflyttad där jag bor och har 30 mil till närmaste person som jag känner ”på riktigt”. Jag har fått en del bekanta här nere, men inte så nära bekanta att jag umgås med dem ofta eller kan åka hem till dem hipp som happ. Där är mitt problem. Ensamheten är bedövande vissa dagar, andra känns den okej, men aldrig helt bra. Likaså sysslolösheten. Många tycker att jag ska gå ut och gå när jag har tråkigt. Visst, det är ett alternativ, men det är faktiskt inte så kul att gå omkring ensam hela dagarna i längden. Andra tycker jag ska städa och fixa i ordning hemma, men det är samma sak där, man tröttnar. Jag har även hört att jag skulle kunna bli extremt vältränad med tanke på hur mycket dödtid jag har att använda till träning. Att jag skulle kunna träna jämt och ständigt är helt klart sant, men även där faller det på att det skulle bli tråkigt i längden. Jag tycker inte om att träna, åtminstone inte så mycket att jag skulle klarar av att göra det regelbundet bara för att ha något att göra. Jag fungerar tyvärr inte så. Kanske skulle det fungera om jag hade ett gym att gå till, då skulle jag ju träffa folk samtidigt, men närmsta gym ligger två mil bort och så långt kan jag inte åka var och varannan dag. Det fungerar inte ekonomiskt.
Som många andra har jag en ”att göra- lista” med en del punkter som jag säkerligen till stora delar skulle kunna beta av ganska snabbt, men jag gör det inte. Troligtvis beror det till stor del av att jag tror att jag helt enkelt skulle få lite panik om jag en dag tittade på den och insåg att allt jag behöver göra redan är gjort. Då skulle jag verkligen känna mig ensam och sysslolös om något. Så länge det finns punkter kvar på listan har min existens ett syfte på något vis. Det är lite tragiskt när man tänker på det. Ändå känner jag mig förstås duktig när jag någon dag får extra energi och betar av en hel del av punkterna, jag får på något sätt en egoboost av det. Det är svårt att kombinera känslan av att vara duktig när man betar av listan och samtidigt vilja att den till vissa delar finns kvar. Knepigt det där.
Ytterligare en sak som jag ofta får höra är att jag ska passa på att ta det lugnt, slappa och njuta av att vara ledig. Jag förstår tanken, men det är svårt att göra det när jag inte vet när nästa lön dyker upp. Det är svårt att släppa tanken på det. Detta innebär även att jag försöker hålla i de pengar jag har för att inte få för mycket problem i framtiden och jag kan således inte spendera hur mycket pengar som helst på att göra saker, jag kan inte åka runt hur mycket som helst eftersom bensin kostar pengar, och än en gång, hur kul är det att göra saker själv jämt och ständigt? Inte kul alls.
Det är inte lätt att träffa människor i en sådan här liten håla där jag bor heller, framför allt inte folk i min egen ålder. Än en gång- ett jobb skulle lösa det. Men hur ska jag lyckas få ett jobb som läget ser ut idag? Och vad ska jag göra under tiden? Många dagar har jag ingen inspiration att göra något alls och hela dagen går utan att jag knappt lyfter rumpan från stolen. Jag tillbringar en stor del av tiden framför min dator och får ingenting vettigt gjort. Det är inte så kul. Jag försöker trots allt att behålla någon sorts struktur, åtminstone veckovis. Jag tillåter mig själv att helt utan dåligt samvete bara göra ingenting hela helgerna om jag känner för det. Jag äter lite roligare och godare mat då och jag försöker på olika sätt få det att vara lite annorlunda än resten av veckan. Under vardagarna försöker jag ta tag i saker som jag ”måste” göra, städa, tvätta, åka och handla och söka jobb, även om jag i praktiken skulle kunna göra vad som helst när som helst. Av någon anledning känns det lite bättre att ha det så, lite mer meningsfullt. Helst skulle jag vilja ha förmågan att gå upp tidigt på morgonen och gå och lägga mig i tid för att få ännu mer struktur, men som extremt morgontrött är det lite för mycket begärt av mig själv. Den delen misslyckas jag med varje morgon, trots förhoppningar om att lyckas just imorgon varje kväll när jag går och lägger mig.
Jag har trots allt en orubblig tro på att allt kommer lösa sig förr eller senare, helt enkelt för att jag känner att jag måste ha det. Jag kan inte falla in i hopplösheten och känslan av att jag kommer gå under och hamna i en situation där jag är utfattig och lever på socialbidrag. Det får inte hända och det kommer inte hända. Det gör inte det, så är det bara. Det kommer att lösa sig och när det väl gör det så kommer resten lösa sig också. Då kan jag börja leva igen, känna att jag har ett meningsfullt liv och en uppgift i livet. Jag vägrar tillåta något annat, det ska hända. Snart. Väldigt snart.
Jag inser att det här inlägget är lite snurrigt, ostrukturerat och dåligt skrivet, men det får vara så den här gången. Att börja korrekturläsa och pilla med texten skulle bara innebära att den blir opersonlig och lite mer politiskt korrekt och det vill jag inte att den ska vara. Det här är skrivet rakt upp och ner utan en tanke på uppbyggnad och att det ska vara en ”snygg” text. Ta det för vad det är, för det är min sanning just nu.
den 11 juni 2009
Hallå där, ni som ställer frågor titt som tätt! Del 2
Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om LCHF. Vissa frågor har uppenbarligen dykt upp hos er, men inte sjutton har ni skrivit ner dem här som jag bad er om ;) Jaja, jag gör ett litet inlägg här som uppföljning då.
”Är det inte farligt att äta så mycket mättat fett?” Nej, knappast. Mer naturligt än animaliskt fett blir det knappast. Modersmjölken består till stor del av mättat fett och sannolikheten att våra mammor långsamt börjar ta livet av oss det första de gör när vi kikar ut är inte speciellt stor. Dessutom, när våra kroppar själva bildar fett så är det mättat fett de tillverkar. Detta är även det fett som kroppen använder sig av när den behöver energi. Varför skulle det vara farligt att mata kroppen med något som den redan består av, själv tillverkar och dessutom använder som bränsle? Det är fullständigt ologiskt.
”Man måste äta frukt och grönsaker för att få i sig vitaminer och mineraler!” Kött, fisk och mejeriprodukter innehåller alla vitaminer och mineraler vi behöver. Dessutom är de frukter som finns så förädlade idag att de knappt innehåller annat än vatten och socker. Våra jordar är så utarmade att det i stort sett inte finns någon näring i dem och således inte heller i det som växer där.
”Det är viktigt med antioxidanter!” Ja, det kanske det är om man äter saker som oxiderar i kroppen. Det är kolhydrat- och stärkelsestinna saker samt dåliga fetter som beter sig så. Sånt äter jag inte.
”Det är dåligt för miljön att äta en massa kött. Korna släpper ifrån sig massor av metangas som är ett stort miljöproblem” Ja, det är sant till viss del. Så länge vi matar kossorna med spannmål pruttar de en hel del, men om vi istället lade ner spannmålsproduktionen och lät det växa gräs på åkrarna som korna kunde få gå och käka upp, så skulle deras magar börja fungera utmärkt och sluta producera en massa ohälsosamma gaser. När djur får gå ute och äta naturlig föda får dessutom fettsyrorna mycket bättre sammansättning vilket är bra för oss, men det är kanske lite överkurs för tillfället.
”Äter du kött? Jaha, brukar du äta dina kompisar?” Det är naturens gång. Vissa djur blir uppätna av djur som i sin tur blir uppätna av andra djur som blir uppätna… ja, ni förstår vad jag menar. Däremot är det viktigt för mig att djuren behandlas väl medan de lever, att de får leva i en bra och för dem naturlig miljö och att slakten går snabbt och smärtfritt till utan en massa lidande. Dessutom, ni som är vegetarianer och veganer, ni äter upp djurens naturliga föda, har ni tänkt på det? Brukar ni äta upp era kompisars mat? Lite missunnsamt va? ;)
”Men vad håller du på med just nu då?” Jag äter för tillfället på ett sätt som vissa kallar fakir. Det innebär att jag inte äter några kolhydrater över huvudtaget, inte ens mejeriprodukter, utan bara kött, fisk, ägg och fett. Detta för att få min kropp att börja släppa efter på överskottet (?) som jag har. Enbart därför. En genväg, kan man säga.
Det var några av de frågor och åsikter som jag har fått bemöta den senaste tiden och som alla som lever som jag gör får lära sig att stå till svars för. Det finns så mycket att skriva om det här och jag har så mycket åsikter att jag troligtvis skulle kunna skriva en hel bok om det, men jag överlämnar det åt dem som känner sig mer manade och nöjer mig med mitt lilla bidrag här istället. Jag rekommenderar att ni som är intresserade tittar in på http://www.kostdoktorn.se/ och läser lite där. Det finns en hel del sidor, bloggar och forum om LCHF, men kostdoktorn tycker jag är mest lättöverskådlig och pedagogiskt upplagd för nybörjare. Dessutom är Andreas Eenfeldt som driver den väldigt duktig på att skriva och gör det ofta med roliga poänger och glimten i ögat, blandat med allvar och ibland ett visst mått av frustration. Helt klart det bästa stället att börja läsa på!
”Är det inte farligt att äta så mycket mättat fett?” Nej, knappast. Mer naturligt än animaliskt fett blir det knappast. Modersmjölken består till stor del av mättat fett och sannolikheten att våra mammor långsamt börjar ta livet av oss det första de gör när vi kikar ut är inte speciellt stor. Dessutom, när våra kroppar själva bildar fett så är det mättat fett de tillverkar. Detta är även det fett som kroppen använder sig av när den behöver energi. Varför skulle det vara farligt att mata kroppen med något som den redan består av, själv tillverkar och dessutom använder som bränsle? Det är fullständigt ologiskt.
”Man måste äta frukt och grönsaker för att få i sig vitaminer och mineraler!” Kött, fisk och mejeriprodukter innehåller alla vitaminer och mineraler vi behöver. Dessutom är de frukter som finns så förädlade idag att de knappt innehåller annat än vatten och socker. Våra jordar är så utarmade att det i stort sett inte finns någon näring i dem och således inte heller i det som växer där.
”Det är viktigt med antioxidanter!” Ja, det kanske det är om man äter saker som oxiderar i kroppen. Det är kolhydrat- och stärkelsestinna saker samt dåliga fetter som beter sig så. Sånt äter jag inte.
”Det är dåligt för miljön att äta en massa kött. Korna släpper ifrån sig massor av metangas som är ett stort miljöproblem” Ja, det är sant till viss del. Så länge vi matar kossorna med spannmål pruttar de en hel del, men om vi istället lade ner spannmålsproduktionen och lät det växa gräs på åkrarna som korna kunde få gå och käka upp, så skulle deras magar börja fungera utmärkt och sluta producera en massa ohälsosamma gaser. När djur får gå ute och äta naturlig föda får dessutom fettsyrorna mycket bättre sammansättning vilket är bra för oss, men det är kanske lite överkurs för tillfället.
”Äter du kött? Jaha, brukar du äta dina kompisar?” Det är naturens gång. Vissa djur blir uppätna av djur som i sin tur blir uppätna av andra djur som blir uppätna… ja, ni förstår vad jag menar. Däremot är det viktigt för mig att djuren behandlas väl medan de lever, att de får leva i en bra och för dem naturlig miljö och att slakten går snabbt och smärtfritt till utan en massa lidande. Dessutom, ni som är vegetarianer och veganer, ni äter upp djurens naturliga föda, har ni tänkt på det? Brukar ni äta upp era kompisars mat? Lite missunnsamt va? ;)
”Men vad håller du på med just nu då?” Jag äter för tillfället på ett sätt som vissa kallar fakir. Det innebär att jag inte äter några kolhydrater över huvudtaget, inte ens mejeriprodukter, utan bara kött, fisk, ägg och fett. Detta för att få min kropp att börja släppa efter på överskottet (?) som jag har. Enbart därför. En genväg, kan man säga.
Det var några av de frågor och åsikter som jag har fått bemöta den senaste tiden och som alla som lever som jag gör får lära sig att stå till svars för. Det finns så mycket att skriva om det här och jag har så mycket åsikter att jag troligtvis skulle kunna skriva en hel bok om det, men jag överlämnar det åt dem som känner sig mer manade och nöjer mig med mitt lilla bidrag här istället. Jag rekommenderar att ni som är intresserade tittar in på http://www.kostdoktorn.se/ och läser lite där. Det finns en hel del sidor, bloggar och forum om LCHF, men kostdoktorn tycker jag är mest lättöverskådlig och pedagogiskt upplagd för nybörjare. Dessutom är Andreas Eenfeldt som driver den väldigt duktig på att skriva och gör det ofta med roliga poänger och glimten i ögat, blandat med allvar och ibland ett visst mått av frustration. Helt klart det bästa stället att börja läsa på!
den 6 juni 2009
Landsbygdsproblem big time!
Allvarligt talat. Jag har en enda mataffär i närheten som jag kan gå till utan att behöva sätta mig i bilen och åka ett par mil. Vanligtvis stänger affären kl 20, men idag stängde den tydligen kl 15 bara för att det är nationaldagen. Vad är det för ociviliserat trams? Snacka om att spä på mina fördomar om att bo på landet. Usch :(
den 2 juni 2009
Så länge man inte ger upp har man inte förlorat
Jag ägnade större delen av min söndag åt klippklättring i en solig och varm del av Skåne. Det var välbehövligt för mig av flera anledningar. Jag träffade lite folk, jag gjorde något riktigt kul, jag fick använda min stackars förslöade kropp till något vettigt, jag var hög på adrenalin- och endorfinkickar större delen av dagen och jag gjorde saker som jag egentligen inte trodde att jag vågade. Inget negativt kom ut av dagen, möjligtvis bortsett från en väldigt märkligt formad solbränna på ryggen, men den känns som ett mindre och överkomligt problem :)
Min största oro inför söndagen var att min höjdrädsla skulle ställa till det för mig. Jag visste redan från början hur arg jag skulle bli på mig själv om jag hoppade över att göra vissa saker bara för att jag var rädd, så jag hoppades att jag skulle kunna tränga bort min rädsla, ta mig samman och helt enkelt göra det jag skulle. Det kunde jag. Första klättringen var lite jobbig, men det gick snabbt över och efter någon timme var det inga problem alls att hänga långt upp på klippväggen och kika ner. När jag väl vågade lita på att all utrustning faktiskt höll och när jag vågade lita på att personen som säkrade mig faktiskt klarade av det så var det ingen big deal att testa även ganska plana klippväggar och ta mig fram på lite knepiga ställen. Förmågan att lita på att de andra kunde säkra mig poppade upp när jag själv började säkra andra. Att säkra någon i min egen storlek är inga som helst problem insåg jag ganska snabbt, men när jag märkte att jag även klarade av killar som vägde 20-30 kilo mer än mig så kändes det lätt att våga ha tilltro till andra. Kan jag så kan de, speciellt eftersom jag utan tvekan var den minst klättringserfarna av alla som var där.
Klättringen i alla ära, men den riktiga utmaningen för min del var att fira ner mig själv uppifrån toppen på klippan och ner till marken. Att gå baklänges ner över klippkanten kändes inte alls bra, jag har väl lite självbevarelsedrift kvar trots allt, så första gången jag gjorde det var jag väldigt nära att få panik och kroppen låste sig lite sådär krampaktigt. Andra och tredje gången gick bättre, men det hade säkerligen kunnat göras på ett snyggare och smidigare sätt. Nåja, ner kom jag i alla fall och jag lever fortfarande.
De andra som var med kände varandra redan sedan tidigare, jag var den enda som kom dit ensam utan att känna någon alls. Tack och lov var alla väldigt snälla, glada och omtänksamma och de fick mig att återfå lite, lite tro på att det faktiskt finns bra människor i världen. Tyvärr har jag senaste tiden börjat misströsta på det området, så det kändes bra att bli lite motbevisad. Alla var nyfikna på vart jag bor, varför jag flyttade hit ner, vad jag egentligen gör här nere och vad jag sysslar med på dagarna. Som vanligt hade jag inga bra svar att ge och de tyckte mest att jag har varit modig som har kastat mig ut i det okända så här. Jag är så tacksam för det, att träffa personer som tycker att jag har gjort något bra och inte bara att jag är skvatt galen. Jag har aldrig riktigt förstått det innan, det är andra som har fått mig att börja inse det. När de stora starka killarna som var där sitter och säger att de aldrig skulle våga göra något liknande, då börjar jag inse att det faktiskt är en ganska stor grej. Jag kanske inte är så feg och ickeproduktiv som jag alltid har trott. Jag har ju faktiskt klarat mig ganska bra på egen hand när jag tänker efter.
Jag och en av killarna tog en paus och satt i solen på en klippa en stund mitt på dagen. Vi pratade om lite allt möjligt, men mest om min flytt och hur jag klarade mig här nere. Han frågade om jag kände någon i närheten och det gör jag ju egentligen inte. Jag lade till att det finns ett par stycken i Malmö som jag känner lite ytligt och som förbarmar sig över mig ibland och ser till att jag kommer hemifrån en stund lite då och då. Han var tyst en liten stund, sedan vände han på huvudet, tittade på mig och sa: ”Förbarmar sig? Du har inte funderat på att de kanske vill umgås med dig på riktigt? De kanske faktiskt tycker om dig?” Jag blev lite mållös för den tanken har ärligt talat aldrig slagit mig. Jag har hela tiden förutsatt att det finns personer som tycker lite synd om mig och offrar sin dyrbara tid på mig lite då och då för att vara snälla, men aldrig tänkt tanken att de kanske faktiskt gör det för att de själva vill. Det är förstås en trevlig tanke. Kan det vara så? Är jag inte så tråkig att umgås med som jag själv tror? Tillför jag faktiskt någonting positivt till någons liv ibland? Betyder jag något för någon? Det tål att funderas på. Jag är glad att han väckte tanken hos mig. Han var snäll, de andra var snälla, det finns snälla människor i världen. Wow.
Min största oro inför söndagen var att min höjdrädsla skulle ställa till det för mig. Jag visste redan från början hur arg jag skulle bli på mig själv om jag hoppade över att göra vissa saker bara för att jag var rädd, så jag hoppades att jag skulle kunna tränga bort min rädsla, ta mig samman och helt enkelt göra det jag skulle. Det kunde jag. Första klättringen var lite jobbig, men det gick snabbt över och efter någon timme var det inga problem alls att hänga långt upp på klippväggen och kika ner. När jag väl vågade lita på att all utrustning faktiskt höll och när jag vågade lita på att personen som säkrade mig faktiskt klarade av det så var det ingen big deal att testa även ganska plana klippväggar och ta mig fram på lite knepiga ställen. Förmågan att lita på att de andra kunde säkra mig poppade upp när jag själv började säkra andra. Att säkra någon i min egen storlek är inga som helst problem insåg jag ganska snabbt, men när jag märkte att jag även klarade av killar som vägde 20-30 kilo mer än mig så kändes det lätt att våga ha tilltro till andra. Kan jag så kan de, speciellt eftersom jag utan tvekan var den minst klättringserfarna av alla som var där.
Klättringen i alla ära, men den riktiga utmaningen för min del var att fira ner mig själv uppifrån toppen på klippan och ner till marken. Att gå baklänges ner över klippkanten kändes inte alls bra, jag har väl lite självbevarelsedrift kvar trots allt, så första gången jag gjorde det var jag väldigt nära att få panik och kroppen låste sig lite sådär krampaktigt. Andra och tredje gången gick bättre, men det hade säkerligen kunnat göras på ett snyggare och smidigare sätt. Nåja, ner kom jag i alla fall och jag lever fortfarande.
De andra som var med kände varandra redan sedan tidigare, jag var den enda som kom dit ensam utan att känna någon alls. Tack och lov var alla väldigt snälla, glada och omtänksamma och de fick mig att återfå lite, lite tro på att det faktiskt finns bra människor i världen. Tyvärr har jag senaste tiden börjat misströsta på det området, så det kändes bra att bli lite motbevisad. Alla var nyfikna på vart jag bor, varför jag flyttade hit ner, vad jag egentligen gör här nere och vad jag sysslar med på dagarna. Som vanligt hade jag inga bra svar att ge och de tyckte mest att jag har varit modig som har kastat mig ut i det okända så här. Jag är så tacksam för det, att träffa personer som tycker att jag har gjort något bra och inte bara att jag är skvatt galen. Jag har aldrig riktigt förstått det innan, det är andra som har fått mig att börja inse det. När de stora starka killarna som var där sitter och säger att de aldrig skulle våga göra något liknande, då börjar jag inse att det faktiskt är en ganska stor grej. Jag kanske inte är så feg och ickeproduktiv som jag alltid har trott. Jag har ju faktiskt klarat mig ganska bra på egen hand när jag tänker efter.
Jag och en av killarna tog en paus och satt i solen på en klippa en stund mitt på dagen. Vi pratade om lite allt möjligt, men mest om min flytt och hur jag klarade mig här nere. Han frågade om jag kände någon i närheten och det gör jag ju egentligen inte. Jag lade till att det finns ett par stycken i Malmö som jag känner lite ytligt och som förbarmar sig över mig ibland och ser till att jag kommer hemifrån en stund lite då och då. Han var tyst en liten stund, sedan vände han på huvudet, tittade på mig och sa: ”Förbarmar sig? Du har inte funderat på att de kanske vill umgås med dig på riktigt? De kanske faktiskt tycker om dig?” Jag blev lite mållös för den tanken har ärligt talat aldrig slagit mig. Jag har hela tiden förutsatt att det finns personer som tycker lite synd om mig och offrar sin dyrbara tid på mig lite då och då för att vara snälla, men aldrig tänkt tanken att de kanske faktiskt gör det för att de själva vill. Det är förstås en trevlig tanke. Kan det vara så? Är jag inte så tråkig att umgås med som jag själv tror? Tillför jag faktiskt någonting positivt till någons liv ibland? Betyder jag något för någon? Det tål att funderas på. Jag är glad att han väckte tanken hos mig. Han var snäll, de andra var snälla, det finns snälla människor i världen. Wow.
den 26 maj 2009
"Knôlamash"
Jag fick ett önskemål från en matlagningsamatör om att jag ska lägga ut ett recept på potatismos här. Hmm… jag som inte ens äter sånt? Jaja, vad gör man inte för att glädja sina favoritmedmänniskor? Det finns säkert lika många sätt att göra potatismos på som det finns matlagningskunniga i den här världen, men här är ett enkelt förslag:
Skala potatis och skär i mindre bitar. Koka upp vatten och salt och lägg i potatisen. När den är mjuk, häll av vattnet och lägg i smör och mosa in det i potatisen. Häll sedan på mjölk och fortsätt mosa och röra tills det har lagom konsistens. Krydda med salt och vitpeppar för att få ”vanligt” mos, eller smaksätt med något smaskigt. Vitlök, parmesan, majs eller citron kan vara gott i beroende på vad man ska äta till. Var lite innovativ, din älskade sweet chilisås kanske också fungerar? Testa vetja! :D
Skala potatis och skär i mindre bitar. Koka upp vatten och salt och lägg i potatisen. När den är mjuk, häll av vattnet och lägg i smör och mosa in det i potatisen. Häll sedan på mjölk och fortsätt mosa och röra tills det har lagom konsistens. Krydda med salt och vitpeppar för att få ”vanligt” mos, eller smaksätt med något smaskigt. Vitlök, parmesan, majs eller citron kan vara gott i beroende på vad man ska äta till. Var lite innovativ, din älskade sweet chilisås kanske också fungerar? Testa vetja! :D
den 21 maj 2009
Om sparvar, motorcyklar och ondskefulla kvistar
Herregud, vilket nervvrak jag har blivit! Jag var ute och gick i nationalparken här för ett par timmar sedan. Det är så fint där nu, alla lövträd har slagit ut, det är så grönt överallt att man blir alldeles snurrig i huvudet ibland. Det är väldigt, väldigt rofyllt att gå omkring där. Eller rättare sagt, det är vad jag har hört att det ska vara.
För min del är det inte det minsta rofyllt där i grönskan. Jag studsar mest omkring, stel som en pinne, från sida till sida på stigarna och hör alla möjliga och omöjliga mer eller mindre hotfulla ljud. Har ni tänkt på hur likt ljudet från en liten fågel som skuttar omkring i löven är en slingrande orm? Har ni lagt märke till att ett halvliggande träd kan se ut som en stor varg ur vissa vinklar? Och visste ni att en motorcykel som startar en bit bort låter misstänkt likt ett vildsvin som grymtar? Om inte så vet ni det nu.
Utöver det kan jag informera om att det är en dålig idé att trampa av en torr kvist om man reagerar lätt på ljud. Adrenalinpåslaget blir ganska högt och sjunker inte i första taget, men å andra sidan är nog möjligheten av slå världsrekord i den fashionabla grenen "hopp-rakt-upp-i-luften-och-ner-i-diket-på-andra-sidan-stigen " överhängande. Man får ta det onda med det goda helt enkelt.
För min del är det inte det minsta rofyllt där i grönskan. Jag studsar mest omkring, stel som en pinne, från sida till sida på stigarna och hör alla möjliga och omöjliga mer eller mindre hotfulla ljud. Har ni tänkt på hur likt ljudet från en liten fågel som skuttar omkring i löven är en slingrande orm? Har ni lagt märke till att ett halvliggande träd kan se ut som en stor varg ur vissa vinklar? Och visste ni att en motorcykel som startar en bit bort låter misstänkt likt ett vildsvin som grymtar? Om inte så vet ni det nu.
Utöver det kan jag informera om att det är en dålig idé att trampa av en torr kvist om man reagerar lätt på ljud. Adrenalinpåslaget blir ganska högt och sjunker inte i första taget, men å andra sidan är nog möjligheten av slå världsrekord i den fashionabla grenen "hopp-rakt-upp-i-luften-och-ner-i-diket-på-andra-sidan-stigen " överhängande. Man får ta det onda med det goda helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
