fredag 31 juli 2009
FYI 2
Jag har fortfarande inte så mycket detaljer att ge er egentligen, men jag tänkte berätta att jag har sagt upp lägenheten nu i alla fall. Jag har tre månaders uppsägning så senast den sista oktober ska jag vara härifrån. Troligtvis och förhoppningsvis blir det tidigare. Återkommer med mer info…
fredag 17 juli 2009
Nattens lek med verkligheten
Inatt drömde jag en dröm som jag för ovanlighetens skull kommer ihåg väldigt väl. Jag tror att jag kommer ihåg hela för den håller ihop ganska bra hela vägen utan att egentligen sakna några delar. Drömmen avslutades när jag vaknade med ett ryck, insåg att solen lyste mig rakt i ögonen och att det var dags att kliva upp ur sängen och försöka göra något vettigt av dagen. Drömmen har följt mig hela dagen idag och redan tidigt på förmiddagen skrev jag ner den för att inte glömma av den. Jag har inte mått direkt dåligt av den, men jag har tänkt mycket på den och den ger mig en lite symbolisk verklighetskänsla. Den skrämmer mig lite ibland.
Drömmen, som jag kommer ihåg den, började med att jag insåg att jag flöt omkring i vatten. Jag tittade mig omkring och såg bara vatten, vatten och vatten. Jag fick aldrig riktigt panik, men jag hade hela tiden en känsla av påtaglig ångest. Jag kommer ihåg att jag fick kämpa för att hålla huvudet över ytan. Jag flöt inte alls så lätt som man i vanliga fall gör i vatten, utan jag fick verkligen kämpa för att överhuvudtaget lyckas hålla näsan över vattenytan. Jag kippade efter andan ibland och kroppen kändes tung. Det var väldigt jobbigt. Lite då och då sjönk jag ner en bit under vattnet och där var allt väldigt mörkt, jag såg ingenting, men av någon anledning flöt jag upp igen rätt var det var. Hur det gick till vet jag inte.
Jag tittade hela tiden efter något eller någon som skulle hjälpa mig, jag tittade efter land eller båtar och vände mig om hela tiden för att inte missa något. Under tiden tänkte jag konstant och intensivt. Jag vet att jag tänkte att jag inte skulle orka och att ingen skulle kunna se mig i allt vatten. Jag vet att jag försökte skrika någon gång, men en röst i mitt huvud som sa ”stor i orden men liten på jorden” och fnissade lite fick mig att tystna. Först trodde jag att det fanns någon bakom mig, så jag vände mig med stor ansträngning om, men det fanns ingen där. Bara vatten, vatten, överallt vatten.
Plötsligt hade jag en båt jämte mig. Hur den kom dit eller när den dök upp vet jag inte, plötsligt var den bara där, precis vid min sida, alldeles nära. Jag vet att jag sträckte mig mot den och nuddade den, men jag orkade inte ta mig tillräckligt högt upp i vattnet för att nå relingen. Dessutom insåg jag i drömmen att det inte skulle spela någon roll. Jag skulle ändå inte orka dra mig upp. Kroppen kändes blytung, mina muskler orkade inte arbeta ordentligt. Fortfarande hade jag i stort sett bara näsan över vattenytan, det kändes som att vattnet knappt hade någon bärkraft. Jag gav upp. Jag slutade försöka ta mig upp till båten. Jag såg att den fanns där, men det hjälpte mig inte. Jag grät. Som jag grät…
Det blev ett klipp i drömmen igen, plötsligt var båten bakom mig istället och jag hörde en kombinerad duns och plask och vände mig med stor svårighet om. Precis bakom mig låg en livboj och flöt. En ny strimma av hopp dök upp och jag klamrade mig fast vid livbojen. För ett ögonblick verkade det fungera, men så fort den började halas in tappade jag taget. Flera gånger hände samma sak. Jag kunde med nöd och näppe klamra mig fast vid livbojen, men så fort den började röra på sig tappade jag taget och jag låg än en gång och guppade omkring i allt vatten utan att kunna ta mig upp.
Jag insåg att inte heller livbojen var min räddning, helt enkelt för att jag inte orkade hålla mig fast i den. Jag såg hur något rörde sig i båten och några ansikten tittade fram över relingen. De tittade på mig och de såg väldigt ledsna ut, men de gjorde ingenting. De bara tittade. Ansiktena kände jag igen, det var personer jag känner i verkliga livet, men de känner inte varandra. Under några sekunder såg vi bara på varandra utan att någon sa något. Sedan viskade jag lite försiktigt. ”Hjälp mig”, sa jag tyst och grät. De tittade på mig och skakade på sina huvuden. ”Vi kan inte”, sa en av personerna, ”vi orkar inte dra upp dig i båten, det är ingen idé”. Jag minns att jag blev så ledsen, att jag inte förstod varför de inte ens försökte. De såg så sorgsna ut, och jag grät fortfarande. Jag minns att jag var på väg att öppna munnen för att fråga dem varför de inte ens försökte, men i samma sekund sjönk jag. Vattnet förlorade all bärkraft och jag sjönk. Den här gången var vattnet inte lika svart, för när jag tittade upp mot ytan såg jag personerna i båten genom vattnet. Ett par av dem grät och tårarna bildade små ringar på vattnet, som om det hade varit regndroppar. En av dem skrek rakt ut, men ingen gjorde något. Och jag sjönk, rakt ner, längre och längre ner, och insåg att ingen tänkte försöka hjälpa mig mer. De kom med en båt och de slängde ut en livboj, men mer än så kunde de inte göra. Jag å min sida kunde inte ta mig upp i båten och jag orkade inte hålla mig fast vid livbojen. Det var en omöjlig situation, det fanns inget mer att göra. Jag minns att ångestkänslorna övergick till ett lugn och att en känsla av acceptans infann sig. Sedan vaknade jag.
Jag inser att det här med största sannolikhet verkar vara en påhittad historia som är full av diverse klyschor, men den är faktiskt sann. Jag har drömt precis just det där. Jag inser också att den med all säkerhet har någon slags verklighetsförankring. Det finns personer som ser, men de kan inte göra så mycket. Jag försöker klamra mig fast, men jag orkar inte hela vägen. Än så länge har jag näsan ovanför vattenytan, sjunker och får kippa efter andan lite då och då, men jag flyter åtminstone fortfarande. Frågan är om jag kommer att sjunka eller orka hålla fast vid livbojen. Kanske kommer det förr eller senare någon som vågar och orkar hoppa i och dra upp mig i båten. Kanske inte.
Drömmen, som jag kommer ihåg den, började med att jag insåg att jag flöt omkring i vatten. Jag tittade mig omkring och såg bara vatten, vatten och vatten. Jag fick aldrig riktigt panik, men jag hade hela tiden en känsla av påtaglig ångest. Jag kommer ihåg att jag fick kämpa för att hålla huvudet över ytan. Jag flöt inte alls så lätt som man i vanliga fall gör i vatten, utan jag fick verkligen kämpa för att överhuvudtaget lyckas hålla näsan över vattenytan. Jag kippade efter andan ibland och kroppen kändes tung. Det var väldigt jobbigt. Lite då och då sjönk jag ner en bit under vattnet och där var allt väldigt mörkt, jag såg ingenting, men av någon anledning flöt jag upp igen rätt var det var. Hur det gick till vet jag inte.
Jag tittade hela tiden efter något eller någon som skulle hjälpa mig, jag tittade efter land eller båtar och vände mig om hela tiden för att inte missa något. Under tiden tänkte jag konstant och intensivt. Jag vet att jag tänkte att jag inte skulle orka och att ingen skulle kunna se mig i allt vatten. Jag vet att jag försökte skrika någon gång, men en röst i mitt huvud som sa ”stor i orden men liten på jorden” och fnissade lite fick mig att tystna. Först trodde jag att det fanns någon bakom mig, så jag vände mig med stor ansträngning om, men det fanns ingen där. Bara vatten, vatten, överallt vatten.
Plötsligt hade jag en båt jämte mig. Hur den kom dit eller när den dök upp vet jag inte, plötsligt var den bara där, precis vid min sida, alldeles nära. Jag vet att jag sträckte mig mot den och nuddade den, men jag orkade inte ta mig tillräckligt högt upp i vattnet för att nå relingen. Dessutom insåg jag i drömmen att det inte skulle spela någon roll. Jag skulle ändå inte orka dra mig upp. Kroppen kändes blytung, mina muskler orkade inte arbeta ordentligt. Fortfarande hade jag i stort sett bara näsan över vattenytan, det kändes som att vattnet knappt hade någon bärkraft. Jag gav upp. Jag slutade försöka ta mig upp till båten. Jag såg att den fanns där, men det hjälpte mig inte. Jag grät. Som jag grät…
Det blev ett klipp i drömmen igen, plötsligt var båten bakom mig istället och jag hörde en kombinerad duns och plask och vände mig med stor svårighet om. Precis bakom mig låg en livboj och flöt. En ny strimma av hopp dök upp och jag klamrade mig fast vid livbojen. För ett ögonblick verkade det fungera, men så fort den började halas in tappade jag taget. Flera gånger hände samma sak. Jag kunde med nöd och näppe klamra mig fast vid livbojen, men så fort den började röra på sig tappade jag taget och jag låg än en gång och guppade omkring i allt vatten utan att kunna ta mig upp.
Jag insåg att inte heller livbojen var min räddning, helt enkelt för att jag inte orkade hålla mig fast i den. Jag såg hur något rörde sig i båten och några ansikten tittade fram över relingen. De tittade på mig och de såg väldigt ledsna ut, men de gjorde ingenting. De bara tittade. Ansiktena kände jag igen, det var personer jag känner i verkliga livet, men de känner inte varandra. Under några sekunder såg vi bara på varandra utan att någon sa något. Sedan viskade jag lite försiktigt. ”Hjälp mig”, sa jag tyst och grät. De tittade på mig och skakade på sina huvuden. ”Vi kan inte”, sa en av personerna, ”vi orkar inte dra upp dig i båten, det är ingen idé”. Jag minns att jag blev så ledsen, att jag inte förstod varför de inte ens försökte. De såg så sorgsna ut, och jag grät fortfarande. Jag minns att jag var på väg att öppna munnen för att fråga dem varför de inte ens försökte, men i samma sekund sjönk jag. Vattnet förlorade all bärkraft och jag sjönk. Den här gången var vattnet inte lika svart, för när jag tittade upp mot ytan såg jag personerna i båten genom vattnet. Ett par av dem grät och tårarna bildade små ringar på vattnet, som om det hade varit regndroppar. En av dem skrek rakt ut, men ingen gjorde något. Och jag sjönk, rakt ner, längre och längre ner, och insåg att ingen tänkte försöka hjälpa mig mer. De kom med en båt och de slängde ut en livboj, men mer än så kunde de inte göra. Jag å min sida kunde inte ta mig upp i båten och jag orkade inte hålla mig fast vid livbojen. Det var en omöjlig situation, det fanns inget mer att göra. Jag minns att ångestkänslorna övergick till ett lugn och att en känsla av acceptans infann sig. Sedan vaknade jag.
Jag inser att det här med största sannolikhet verkar vara en påhittad historia som är full av diverse klyschor, men den är faktiskt sann. Jag har drömt precis just det där. Jag inser också att den med all säkerhet har någon slags verklighetsförankring. Det finns personer som ser, men de kan inte göra så mycket. Jag försöker klamra mig fast, men jag orkar inte hela vägen. Än så länge har jag näsan ovanför vattenytan, sjunker och får kippa efter andan lite då och då, men jag flyter åtminstone fortfarande. Frågan är om jag kommer att sjunka eller orka hålla fast vid livbojen. Kanske kommer det förr eller senare någon som vågar och orkar hoppa i och dra upp mig i båten. Kanske inte.
torsdag 16 juli 2009
Sommartider 2
En snabb follow up på inlägget från i förrgår: Vädret var lite svajigt här igår, det regnade ibland under dagen och resten av tiden sken solen intensivt. På kvällen var det uppehåll och det var varmt och lite kvavt, marken var fortfarande lite blöt från dagens regn. Om ni låter fördomarna blomstra, vad tror ni då att campingfolket gjorde en kväll som igår? Just det, hälften av dem trängdes på minigolfbanan, andra hälften spelade kubb mellan tält och husvagnar. Det är fan ironiskt…
onsdag 15 juli 2009
tisdag 14 juli 2009
Sommartider
Jag har skaffat mig ett nytt kvällsnöje. Jag ser till att gå en liten promenad som innefattar att gå förbi campingen här varje kväll. Det är väldigt underhållande att långsamt strosa förbi och se alla stereotyper som rör sig där, alla fördomar jag har om campare uppfylls varje kväll. Jag ser familjerna där alla har likadana träningsoveraller på sig (ja, de existerar faktiskt på riktigt!), det medelålders paret som försöker få lite lugn och ro från barnfamiljerna vid sidan om men uppenbart misslyckas och är vansinnigt irriterade över det, men som ändå väluppfostrat biter ihop och med spelad glädje sparkar tillbaka bollen som grannarnas ungar för hundrade gången råkat sparka iväg så att den välter ner något på parets bord. Det går inte heller att missa tonåringarna som till sitt stora förtret har tvingats med på familjesemestern med sina jobbiga småsyskon och som sitter en bit ifrån resten av familjen och skickar sms till bästa kompisen med ett tjurigt uttryck i ansiktet. Jag ser även tyskarna och holländarna och familjen som har hundkennel och har med sig hela avelsflocken inklusive nypoppade små gulliga valpar på semestern. Icke att förglömma är den mer tragiska delen av campingsemestern, förslagsvis innehållandes den kraftigt överförfriskade mannen som står vid grillen med en öl i näven medan frugan försöker hålla koll på ungarna som rusar runt. Ja jösses, är det så en äkta svensk semester ser ut? Är det verkligen det?
lördag 11 juli 2009
As time goes by
Under en charterresa för några år sedan läste jag en bok som innehöll ett stycke text som fick mig att tänka efter lite extra. Jag kommer inte ihåg vilket resemål det var och jag minns inte heller vilken bok jag läste, men jag vet att det var en så kallad chick lit. I slutet av boken diskuterade huvudpersonen sin framtid med en klok människa. Jag kommer naturligtvis inte ihåg exakt vad det stod, men i stora drag utspelade sig något som liknar följande dialog:
”Vad vill du göra med ditt liv nu?” frågade hon och lutade sig tillbaka i sin slitna nedsuttna läderfåtölj.
”Jag vill hjälpa andra med missbruk, precis som andra har hjälpt mig”, svarade jag med ett sting av blandad sorg och tacksamhet i rösten.
”Psykolog?” Frågade hon intresserat och höjde på ena ögonbrynet.
”Ja, men för att bli det måste jag läsa i fem år. Jag kommer vara 35 år innan jag är färdig!” Jag suckade och såg för mitt inre hur mitt liv rann iväg i en rasande fart.
”35 år kommer du att bli vare sig du har en psykologexamen eller inte.” Hon såg på mig med ett snett litet leende och nickade uppmuntrande. ”Det är ditt val.”
Det är naturligtvis världens enklaste resonemang, saker tar den tid de tar oavsett hur gammal man är när man börjar. De flesta skulle säkert inte ens reagera på ovanstående dialog, men jag minns att jag fick ett wake up call av det där. Jag funderade mycket på det under resten av semestern, men vad tror ni jag har gjort med den insikten sedan dess? Ingenting…
Blogginlägget som jag skrev igår hade faktiskt sin grund i ett tv-program, men har även med ovan nämnda bok att göra. Jag tänker fortfarande inte berätta vilket tv-program det var eller vad allt utmynnade i, men jag kan tala om hur mina tankar går på det stora hela idag när jag har sovit på saken och faktiskt även ur vissa avseenden har skridit till handling.
Som flera av er vet hamnar jag i något som kanske kan kallas för ett ångesttillstånd lite då och då över att jag varken har familj eller karriär. Det skulle vara okej för mig att kunna säga att jag visserligen inte har någon familj, men att jag åtminstone har en fantastisk yrkeskarriär vid det här laget, alternativt att jag förvisso inte har något speciellt fint jobb att skryta med, men att jag åtminstone har man och barn. Jag har inget av det och det är svårt att hantera ibland.
However, jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag kanske blir ensam hela livet, utan man och barn. Förhoppningsvis är sannolikheten inte så stor, men risken finns faktiskt. Då finns det som jag ser det två möjliga scenarion. Det ena är att jag sitter i min gungstol på ett ålderdomshem och berättar för alla att jag aldrig skaffade någon familj och att jag har levt hela mitt liv som ett ganska vanligt grått och tråkigt Svensson-liv. Jag klarade mig själv, jag tjänade tillräckligt på att sitta i kassan på ICA för att kunna köpa de saker jag ville ha och spara en liten slant då och då, men mer än så blev det aldrig. Det är ett alternativ. Det andra är att jag sitter i min gungstol på hemmet och berättar för alla att någon familj fick jag aldrig och jag är lite ledsen över det, men jäklar vad kul jag hade ändå! Jag levde mitt liv och gjorde det jag kände för att göra för stunden. Jag hade ingen jag behövde ta hänsyn till så jag levde för mig själv, inte för någon annan.
Ett alternativ är förstås att jag faktiskt skaffar familj förr eller senare, men som det är nu vet jag inte om det kommer att hända eller inte. Blir det så kommer ingen att bli gladare än jag, men om det inte blir så, vilken av historierna vill jag då berätta där jag sitter i min gungstol? För min del är det ganska givet och det är utifrån det som jag kommer att ta mina beslut hädanefter. Träffar jag någon som jag fastnar för på vägen så tar jag fortsättningen därifrån men faktum är att jag hela tiden måste handla utifrån var jag för tillfället befinner mig och just nu är jag tyvärr en olycklig och arbetslös singel. Min åldersnoja tillför mig inget vettigt så jag måste försöka släppa den. Min hjärna får tycka vad den vill om vad jag borde ha uppnått vid det här laget. Nu när jag inte har uppnått vad jag tycker att jag borde så kan jag ändå inte göra någoting åt det. Det är bara min framtid som jag kan forma, mitt tidigare liv är som det är.
Jag kan bli väldigt avundsjuk på personer som går ur gymnasiet och direkt därefter, eller åtminstone inom några år, åker iväg och lever livet. Jag kan önska att jag hade gjort samma sak när jag var i den åldern och suckar längtansfullt när jag hör dem berätta om sina fantastiskt roliga, innehållsrika och händelsefulla liv. Ibland känner jag att jag har slösat bort de sista tio åren av mitt liv fullständigt, även om det naturligtvis finns en del saker som jag är glad att jag har varit med om. Min tanke nu är att jag visserligen tycker att jag är lite för gammal för att befinna mig i den situation jag är i, men vad fan, nu är det som det är och jag kan bara göra det bästa av saken. Vad har jag att förlora på det? Vad är jag så förbannat rädd för egentligen?
Sittandes i en knarrande gungstol på ett hem blir jag oavsett vad jag har gjort med mitt liv fram tills dess. Vilken livshistoria vill jag berätta när den dagen kommer? Jag vet vilken. Nu ska jag skapa den.
”Vad vill du göra med ditt liv nu?” frågade hon och lutade sig tillbaka i sin slitna nedsuttna läderfåtölj.
”Jag vill hjälpa andra med missbruk, precis som andra har hjälpt mig”, svarade jag med ett sting av blandad sorg och tacksamhet i rösten.
”Psykolog?” Frågade hon intresserat och höjde på ena ögonbrynet.
”Ja, men för att bli det måste jag läsa i fem år. Jag kommer vara 35 år innan jag är färdig!” Jag suckade och såg för mitt inre hur mitt liv rann iväg i en rasande fart.
”35 år kommer du att bli vare sig du har en psykologexamen eller inte.” Hon såg på mig med ett snett litet leende och nickade uppmuntrande. ”Det är ditt val.”
Det är naturligtvis världens enklaste resonemang, saker tar den tid de tar oavsett hur gammal man är när man börjar. De flesta skulle säkert inte ens reagera på ovanstående dialog, men jag minns att jag fick ett wake up call av det där. Jag funderade mycket på det under resten av semestern, men vad tror ni jag har gjort med den insikten sedan dess? Ingenting…
Blogginlägget som jag skrev igår hade faktiskt sin grund i ett tv-program, men har även med ovan nämnda bok att göra. Jag tänker fortfarande inte berätta vilket tv-program det var eller vad allt utmynnade i, men jag kan tala om hur mina tankar går på det stora hela idag när jag har sovit på saken och faktiskt även ur vissa avseenden har skridit till handling.
Som flera av er vet hamnar jag i något som kanske kan kallas för ett ångesttillstånd lite då och då över att jag varken har familj eller karriär. Det skulle vara okej för mig att kunna säga att jag visserligen inte har någon familj, men att jag åtminstone har en fantastisk yrkeskarriär vid det här laget, alternativt att jag förvisso inte har något speciellt fint jobb att skryta med, men att jag åtminstone har man och barn. Jag har inget av det och det är svårt att hantera ibland.
However, jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag kanske blir ensam hela livet, utan man och barn. Förhoppningsvis är sannolikheten inte så stor, men risken finns faktiskt. Då finns det som jag ser det två möjliga scenarion. Det ena är att jag sitter i min gungstol på ett ålderdomshem och berättar för alla att jag aldrig skaffade någon familj och att jag har levt hela mitt liv som ett ganska vanligt grått och tråkigt Svensson-liv. Jag klarade mig själv, jag tjänade tillräckligt på att sitta i kassan på ICA för att kunna köpa de saker jag ville ha och spara en liten slant då och då, men mer än så blev det aldrig. Det är ett alternativ. Det andra är att jag sitter i min gungstol på hemmet och berättar för alla att någon familj fick jag aldrig och jag är lite ledsen över det, men jäklar vad kul jag hade ändå! Jag levde mitt liv och gjorde det jag kände för att göra för stunden. Jag hade ingen jag behövde ta hänsyn till så jag levde för mig själv, inte för någon annan.
Ett alternativ är förstås att jag faktiskt skaffar familj förr eller senare, men som det är nu vet jag inte om det kommer att hända eller inte. Blir det så kommer ingen att bli gladare än jag, men om det inte blir så, vilken av historierna vill jag då berätta där jag sitter i min gungstol? För min del är det ganska givet och det är utifrån det som jag kommer att ta mina beslut hädanefter. Träffar jag någon som jag fastnar för på vägen så tar jag fortsättningen därifrån men faktum är att jag hela tiden måste handla utifrån var jag för tillfället befinner mig och just nu är jag tyvärr en olycklig och arbetslös singel. Min åldersnoja tillför mig inget vettigt så jag måste försöka släppa den. Min hjärna får tycka vad den vill om vad jag borde ha uppnått vid det här laget. Nu när jag inte har uppnått vad jag tycker att jag borde så kan jag ändå inte göra någoting åt det. Det är bara min framtid som jag kan forma, mitt tidigare liv är som det är.
Jag kan bli väldigt avundsjuk på personer som går ur gymnasiet och direkt därefter, eller åtminstone inom några år, åker iväg och lever livet. Jag kan önska att jag hade gjort samma sak när jag var i den åldern och suckar längtansfullt när jag hör dem berätta om sina fantastiskt roliga, innehållsrika och händelsefulla liv. Ibland känner jag att jag har slösat bort de sista tio åren av mitt liv fullständigt, även om det naturligtvis finns en del saker som jag är glad att jag har varit med om. Min tanke nu är att jag visserligen tycker att jag är lite för gammal för att befinna mig i den situation jag är i, men vad fan, nu är det som det är och jag kan bara göra det bästa av saken. Vad har jag att förlora på det? Vad är jag så förbannat rädd för egentligen?
Sittandes i en knarrande gungstol på ett hem blir jag oavsett vad jag har gjort med mitt liv fram tills dess. Vilken livshistoria vill jag berätta när den dagen kommer? Jag vet vilken. Nu ska jag skapa den.
fredag 10 juli 2009
Sunshine in my mind!
Idag har varit en lite speciell dag. Den började grå, regnig och tråkig, precis som många andra dagar, men framåt eftermiddagen hände det saker. Jag tänker inte ge er så mycket detaljer än, men jag kan avslöja att idag är en sådan där dag när allt plötsligt faller på plats. En sådan där dag när man nästan kan höra inne i huvudet hur saker och ting lägger sig till rätta och pusselbitarna passar ihop och man bara vet vad man borde göra och hur man ska göra det. Man känner hela vägen inifrån och ut vad som är rätt och vad man vill. Ett lugn sprider sig i kroppen samtidigt som ett lyckorus börjar virvla runt inne i huvudet. Vet ni vad jag menar? En sådan dag är det idag! :D
fredag 3 juli 2009
What you see is what you get
”Du är så konstig och annorlunda” säger folk till mig. Själv föredrar jag att kalla mig för unik. Jag vet att jag inte är som alla andra och jag har varken behov av eller önskan om att vara det heller. Jag är medveten om att jag har egenskaper och sysslar med saker som gemene man inte har eller gör. Här är några exempel.
Jag äter enligt LCHF och brinner för att hitta så naturlig och ”ren” mat som möjligt. Jag tror stenhårt på tanken bakom hur jag äter och har svårt att förstå mig på människor som på allvar tror att fabriksproducerade produkter kan vara bättre och nyttigare än naturlig mat, eller för den delen personer som inser att det inte är bra saker de stoppar i sig, men gör det ändå. Det övergår mitt förstånd. Jag gör gärna eget smör och kokar egen buljong och tycker det är värt varenda minut det tar, både ur smak- och hälsoperspektiv.
Jag tror inte ett smack på att staten med alla sina rekommendationer och utbildningar baserade på dessa rekommendationer verkar för folkets bästa. Jag är övertygad om att det är pengar som styr allt och att allt drivs av ett vinstintresse, trots att gemene man inte verkar vilja tro och förstå det. Till följd av detta skrämmer codex alimentarius rent ut sagt skiten ur mig och den dagen det uppenbart slår igenom vet jag faktiskt inte vad jag gör och hur jag kommer att hantera det.
Jag tvättar inte mitt hår med schampo utan använder mig av den så kallade balsammetoden. Den spontana reaktionen bland folk när jag berättar det är att de rynkar på näsan och tycker att håret inte kan bli rent av det. Jodå, det kan det och håret mår bättre än någonsin.
Jag tycker att barnmatsefterrätter i form av fruktpuréer på burk är jättegott. Jag äter det väldigt sällan, men jag tycker många av sorterna smakar himmelskt gott. Bäst är sorterna för bebisar under ett år. Mums!
Jag är certifierad reikihealer i steg 1 och 2 och har för avsikt att fortsätta med art (advanced reiki techniques) och master när jag anser mig ha råd med det. Jag tror på att hela grejen fungerar, men jag kan inte förklara vetenskapligt varför det gör det eller hur det går till. Jag använder mig av spikmatta och jag tror på homeopati. Jag är alternativmedicinare med andra ord.
Jag tycker om att tvätta fönster och kan ägna timmar åt det om jag inte har något bättre för mig. Annan städning betackar jag mig även om jag kan tycka att det kan vara lite meditativt att städa på det stora hela ibland, men fönsterputsning tröttnar jag inte på.
Jag tror på spöken och kan både se och höra dem och till viss del även kommunicera med dem om jag känner för det. Jag tror också att alla har en personlig guide som följer en genom livet och jag vet vad min heter och hur han (ja, det är en han) ser ut.
Jag har i stort sett bara killkompisar och trivs oftast ganska bra med det. Jag har svårt att identifiera mig med och umgås med majoriteten av tjejer och jag kan nog verka ganska maskulin i utpräglat feminina grupper vilket jag inte alls tycker om. Så länge jag umgås med killar är jag generellt den mest kvinnliga i gruppen om inte annat. Det känns bra.
Jag har en tro på att allt löser sig och att mycket ”kommer till mig” förr eller senare utan att jag behöver anstränga mig alltför mycket. Vissa kan tycka att jag är lat och oansvarig på grund av det, men hittills har jag överlevt och klarat mig hyfsat så varför skulle det inte fortsätta så?
Jag är väldigt självständig och har mycket ”kan själv-attityd” i många olika situationer. Jag har alltid varit tvungen att klara mig själv till väldigt stor del och tycker verkligen illa om att behöva känna att jag inte klarar av något själv. Jag brukar lösa saker på något sätt även om det inte alltid är på ett konventionellt och socialt vedertaget sätt, vilket vissa kan ha svårt att acceptera. En följd av detta är även att jag kan ha svårt att samarbeta och dela ansvar med någon. Antingen tar jag kommandot och bestämmer, styr och ställer, pekar med hela handen och fixar allt själv eller så släpper jag ifrån mig allt ansvar och blir en underdog utan åsikter och med handlingsförlamning istället, till mångas stora förtret.
Jag är oerhört lättroad men blir på samma gång väldigt snabbt uttråkad och rastlös. Jag vill helst att det ska hända saker hela tiden och önskar att mitt liv var tusen gånger mer händelserikt än det är.
Jag blir ofta kallad ”tant” av flera olika personer i min omgivning på grund av att jag, trots min relativt ringa ålder, ofta beter mig som en liten pensionär. Jag tycker om att titta på Go´Kväll och Allsång på Skansen, lyssnar gärna på sommarprataren i P1 om jag för en gång skull kommer ihåg att det sänds och jag tycker faktiskt att Hemmets Veckotidning är väldigt intressant läsning.
Slutligen vill jag säga att den största anledningen till att jag är så konstig/annorlunda/unik troligtvis är att jag aldrig riktigt har hittat mig själv. Jag vet inte vem jag är, vad jag tycker, var jag står i massor av frågor, vad jag vill eller ens hur jag ska överleva ett år till. True story.
Jag äter enligt LCHF och brinner för att hitta så naturlig och ”ren” mat som möjligt. Jag tror stenhårt på tanken bakom hur jag äter och har svårt att förstå mig på människor som på allvar tror att fabriksproducerade produkter kan vara bättre och nyttigare än naturlig mat, eller för den delen personer som inser att det inte är bra saker de stoppar i sig, men gör det ändå. Det övergår mitt förstånd. Jag gör gärna eget smör och kokar egen buljong och tycker det är värt varenda minut det tar, både ur smak- och hälsoperspektiv.
Jag tror inte ett smack på att staten med alla sina rekommendationer och utbildningar baserade på dessa rekommendationer verkar för folkets bästa. Jag är övertygad om att det är pengar som styr allt och att allt drivs av ett vinstintresse, trots att gemene man inte verkar vilja tro och förstå det. Till följd av detta skrämmer codex alimentarius rent ut sagt skiten ur mig och den dagen det uppenbart slår igenom vet jag faktiskt inte vad jag gör och hur jag kommer att hantera det.
Jag tvättar inte mitt hår med schampo utan använder mig av den så kallade balsammetoden. Den spontana reaktionen bland folk när jag berättar det är att de rynkar på näsan och tycker att håret inte kan bli rent av det. Jodå, det kan det och håret mår bättre än någonsin.
Jag tycker att barnmatsefterrätter i form av fruktpuréer på burk är jättegott. Jag äter det väldigt sällan, men jag tycker många av sorterna smakar himmelskt gott. Bäst är sorterna för bebisar under ett år. Mums!
Jag är certifierad reikihealer i steg 1 och 2 och har för avsikt att fortsätta med art (advanced reiki techniques) och master när jag anser mig ha råd med det. Jag tror på att hela grejen fungerar, men jag kan inte förklara vetenskapligt varför det gör det eller hur det går till. Jag använder mig av spikmatta och jag tror på homeopati. Jag är alternativmedicinare med andra ord.
Jag tycker om att tvätta fönster och kan ägna timmar åt det om jag inte har något bättre för mig. Annan städning betackar jag mig även om jag kan tycka att det kan vara lite meditativt att städa på det stora hela ibland, men fönsterputsning tröttnar jag inte på.
Jag tror på spöken och kan både se och höra dem och till viss del även kommunicera med dem om jag känner för det. Jag tror också att alla har en personlig guide som följer en genom livet och jag vet vad min heter och hur han (ja, det är en han) ser ut.
Jag har i stort sett bara killkompisar och trivs oftast ganska bra med det. Jag har svårt att identifiera mig med och umgås med majoriteten av tjejer och jag kan nog verka ganska maskulin i utpräglat feminina grupper vilket jag inte alls tycker om. Så länge jag umgås med killar är jag generellt den mest kvinnliga i gruppen om inte annat. Det känns bra.
Jag har en tro på att allt löser sig och att mycket ”kommer till mig” förr eller senare utan att jag behöver anstränga mig alltför mycket. Vissa kan tycka att jag är lat och oansvarig på grund av det, men hittills har jag överlevt och klarat mig hyfsat så varför skulle det inte fortsätta så?
Jag är väldigt självständig och har mycket ”kan själv-attityd” i många olika situationer. Jag har alltid varit tvungen att klara mig själv till väldigt stor del och tycker verkligen illa om att behöva känna att jag inte klarar av något själv. Jag brukar lösa saker på något sätt även om det inte alltid är på ett konventionellt och socialt vedertaget sätt, vilket vissa kan ha svårt att acceptera. En följd av detta är även att jag kan ha svårt att samarbeta och dela ansvar med någon. Antingen tar jag kommandot och bestämmer, styr och ställer, pekar med hela handen och fixar allt själv eller så släpper jag ifrån mig allt ansvar och blir en underdog utan åsikter och med handlingsförlamning istället, till mångas stora förtret.
Jag är oerhört lättroad men blir på samma gång väldigt snabbt uttråkad och rastlös. Jag vill helst att det ska hända saker hela tiden och önskar att mitt liv var tusen gånger mer händelserikt än det är.
Jag blir ofta kallad ”tant” av flera olika personer i min omgivning på grund av att jag, trots min relativt ringa ålder, ofta beter mig som en liten pensionär. Jag tycker om att titta på Go´Kväll och Allsång på Skansen, lyssnar gärna på sommarprataren i P1 om jag för en gång skull kommer ihåg att det sänds och jag tycker faktiskt att Hemmets Veckotidning är väldigt intressant läsning.
Slutligen vill jag säga att den största anledningen till att jag är så konstig/annorlunda/unik troligtvis är att jag aldrig riktigt har hittat mig själv. Jag vet inte vem jag är, vad jag tycker, var jag står i massor av frågor, vad jag vill eller ens hur jag ska överleva ett år till. True story.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
