Om dem som lämnar djupa avtryck i hjärta, själ och ande...

Det finns några personer i mitt liv som jag inte skulle vilja vara utan. De har väldigt olika personligheter och de fyller olika funktioner i mitt liv, men de är väldigt betydelsefulla allihop. Jag tänkte ägna lite tid åt att ge dem lite cred så här inför jul. Jag får väl poängtera att de omnämns utan inbördes ordning, bortsett från en person: den sista innan bubblarna är viktig med ett väldigt, väldigt stort V…

Jag börjar med att skriva om den stora killen med rakat huvud och det lite småfarliga utseendet. Han skulle kunna skrämma livet ur vem som helst som inte kände honom och visst är han dum, omogen och barnslig, något som han inte heller förnekar, men i det stora hela är han bara en liten pojke i en stor kropp. Hans muskler växer ikapp med barnasinnet men någonstans finns den vuxna mannen som knackar på och vill komma ut. Det här är han som lyssnar tålmodigt men kräver att jag själv också lyssnar. Han som kallar mig ”Tösen” och bara skrattar åt mig när jag är sur och tvär. Han som jag skulle kunna störta mot, krascha och gå sönder mot i tusen små bitar och som skulle sopa ihop skärvorna innan han försiktigt tejpade ihop dem en efter en och testade om mina vingar höll innan han kastade mig ut i verkligheten igen och som skulle se till att jag fortsatte flyga stadigt innan han med ett vakande öga skulle låta mig stå på egna ben igen. Innan dess skulle jag tryggt luta mig mot alla muskler och vara säker på att de höll mig uppe, en minut i taget.

Nästa person är lillkillen som är den mest accepterande och moraliska människa jag någonsin har träffat. Han är den som känner massor men tränger bort och tar situationer för vad de är. Han lyssnar och försöker förstå, kanske inte alltid faktiskt förstår, men alltid försöker. Han ställer upp i vått och torrt och är en sådan där riktig vän som alla vill ha, och borde få ha, men som få hittar. Han tolkar och analyserar och ser underliggande symbolik i det mesta, något som kanske ligger honom i fatet ibland, men hans förmåga att se bortom det uppenbara är en av de mest värdefulla egenskaper han har. Han stöttar och håller mig upprätt när jag är på väg att falla och han lyfter mig lite högre när jag redan står av mig själv. Min klippa med klappsmack…

Tredje personen är latinokillen som kan verka lite känslokall och ytlig, men som ibland öppnar upp sig och säger saker som får mig att fullständigt tappa hakan. Han som lyfter upp mig lite då och då, ruskar om mig en stund, på både gott och ont, och sedan försiktigt och varsamt sätter ner mig på jorden igen och ser till att jag stannar där tills han tycker att jag ska lyftas upp och ruskas om igen. Han är helt unik och inte lik någon annan och hans förmåga att engagera sig i rätt ögonblick är fantastisk och helt enastående. Han känslokalla yta är mest en illusion och han har ett sjätte sinne för när det är dags att göra en insats för självkänslan och allt som hör därtill. Han må vara lite ytlig allt som oftast, men killen har djup och engagemang och det är det som gör honom till den underbara människa som han verkligen är.

Nu har vi kommit till personen som än så länge känner mig bäst av alla. Technotrancepojken som ställer upp i vått och torrt men som alltid vill gnälla lite över det, troligtvis mest som något slags reservation och för att försöka visa lite hård yta, men likväl som han känner mig väl känner jag honom och jag vet att han är en mjukis som mår bäst när alla runt människor runt honom är nöjda. Han är den som förstår utan att jag behöver säga något, han som ser allt i mina ögon. Han som tar emot mig med öppna armar när jag plötsligt står utanför hans dörr med tårarna strömmandes nerför kinderna. Han som jag kan ha djupa konversationer med utan att behöva säga ett ord. Han har stöttat så länge, han har känt glädje med mig och han har tagit tag i problem åt mig. Han är min eviga stöttepelare och närmste vän, han vet allt om mig och han accepterar mig som jag är även om jag ofta har svårt att göra detsamma. Han håller mitt huvud över vattnet när jag sjunker och han lyfter mina ben framåt, ett i taget, när jag behöver det. Han håller om mig när jag behöver det, han stöter bort mig när det är vad som behövs för att jag ska våga ta nästa steg. Han är, och kommer alltid vara, den som känner till alla mina hemligheter, inte nödvändigtvis för att jag berättar dem för honom, utan för att han ser in i min själ och mitt hjärta. Han bara vet och han bara förstår på ett oförklarligt sätt.

Sista personen är, som jag tidigare skrev, viktig med stort V. Det är han som inte vet hur man stänger luckor och dörrar och som bara hitta ljusknappen hälften av gångerna. Han som tjurar när han är nyvaken och när han hungrig. Han som jobbar för mycket och som, precis som nummer ett, är dum, barnslig och omogen. Men han är också den som lånar ut sin arm som kudde och som håller om mig varje natt och som bakar in mig i duntäcken när jag fryser. Han är den som handlar, diskar, skjutsar, fixar och donar. Han som stryker mig över håret när jag mår dåligt och som gråter för att jag är ledsen. Han accepterar mig för den jag är med alla mina svagheter, egenheter och dumheter. Han anpassar sig så gott det går och försöker göra mig till viljes när han kan, även om det ställer till det för honom. Han är vansinnigt hängiven och hänsynstagande även om han ibland säger och gör klumpiga och taktlösa saker. Han gör så gott han kan hela tiden. Sorry guys, men det finns bara en och det är han, helt enkelt för att han tycker så jäkla mycket om mig. Precis som jag tycker om honom. Så jäkla mycket…

Bubblare:

Den eldiga rödhåriga som blev brunett. Hon som alltid finns där när hon behövs. Hon som är spindeln i nätet på alla möjliga sätt. Hon som lever livet och som är så jäkla nöjd med den hon är att det bara strålar om henne. Hon bara ”är” och det gör mig så vansinnigt avundsjuk ibland. Men varför är hon bara bubblare? Jag vet inte, men jag vet att anledningen till det ligger hos mig, inte hos henne. Jag skulle tro att det beror på min avundsjuka på vissa delar av hennes liv som jag önskar var mina. Jag är helt enkelt så missunnsam att hon blir bubblare. Det är helt enkelt mitt ”fel”, men så är det ju också min blogg…

Modellen som kallar mig ”mamma” och som kommer med tårar i ögonen och ber mig om råd om hur hon ska hantera livet. Naturligtvis gör hon sedan tvärtom med en del mer eller mindre katastrofala följder. Varför är hon bubblare då? För att hon är så vansinnigt lik mig när jag var yngre. Hon ger mig en stark obehagskänsla för att hon påminner mig om mig själv och det är inte alltid helt lätt att hantera, men jag skulle inte vilja vara utan henne. Inte en enda sekund.

Nästa person bubblar för att vi inte pratar med varandra så mycket längre. Innan var det mer intensivt och från och till givande, men det personer glider ifrån varandra och det är väl en del av livet antar jag. Vi träffas förvisso varje dag, men det är mest allmänna artighetsfraser som gäller nu för tiden. Han finns i periferin och spelar sin roll väl men mer än så är det tyvärr inte längre. Such is life…

Sista bubblaren är killen som är galen i fotboll. Han har all potential i världen att utvecklas till att bli väldigt betydelsefull, men än så länge känner jag honom inte tillräckligt väl för att låta honom göra mer än att bubbla. Han säger massor av vettiga saker och han har väldigt mycket humor som lyser ur ögonen på honom. Vi får väl se om och när han befordras till att slippa bubblarpositionen.

God jul alla om vi inte hörs!

Stanna jorden, jag vill hoppa av!

Om jag känner efter kan jag känna känslan som jag skulle vilja ha av att leva. Ibland kan jag se fragment av hur livet jag skulle vilja leva skulle se ut och vad det skulle innehålla. Tyvärr är allt bara i stora drag och jag har svårt att se detaljer, de detaljer som faktiskt skulle bygga det livet. Jag vet inte exakt vad det skulle innebära och framför allt vet jag inte hur jag ska nå dit. Det liv jag lever nu rimmar dåligt med det liv jag vill ha och vissa delar av mitt liv vet jag inte hur jag ska kunna avlägsna på ett acceptabelt sätt för att få det som jag vill ha det. Dessutom vet jag ju egentligen inte alls vad jag vill. Människor säger till mig att jag måste bestämma mig för vad jag vill bli och vad jag vill göra med livet, men jag vet inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på det, viljan och åsikterna ändrar sig från dag till dag och stressen av att jag borde ha löst det här för länge sedan gör sig påmind. Hur kommer man fram till vad man vill bli när man blir stor om man redan är stor? Hur ska jag kunna förändra saker när jag inte vet vad jag ska förändra? Hur bryter jag mig loss från slentrian och passivitet när jag inte vet vad jag ska sträva mot? Jag känner känslan av hur jag vill att det ska vara, men jag ser inga detaljer, det är suddigt. Kanske för att jag inte kan påminna mig om att jag någonsin varit lycklig mer än korta ögonblick. Jag vet inte hur riktig, genuin lycka ser ut. Egentligen vill jag inte vara ett offer för det förflutna utan istället bygga och styra min egen framtid utan att påverkas av saker som tidigare har hänt, eller inte hänt, men det är så svårt. Livet är svårt. Jag är trött på att vara den som blir sittandes en hel dag och stirrar och bara gör saker som inte ger eller betyder något. Men hur tar jag mig samman? Hur gör jag något viktigt och konstruktivt när jag inte vet vad som är viktigt och konstruktivt?

Det känns som att jag skulle behöva en nystart, en fullständig nystart. Jag skulle vilja byta ut allt, nollställa allt runt omkring mig och nollställa mig själv. Börja på ny kula. Födas på nytt. Men det går ju inte. Det finns människor runt mig som jag inte bara kan göra mig av med och jag kan framför allt ändå inte fly från mig själv. Jag önskar att jag någon gång kunde komma ikapp min egen hjärna och mina egna tankar. Men skulle det verkligen hjälpa med en nystart? Jag är ju fortfarande samma person i samma kropp och det kan jag inte fly ifrån. Hur lär man sig att leva med sig själv med allt vad det innebär och hur lär man känna sig själv på djupet? Hur gör man egentligen för att leva?

Sätt på skygglappar och ta ett steg i taget, sedan ett till och ett till...

Vad är det som gör att humöret ibland sjunker så fort? När dagen har varit helt okej, bortsett från en envis förkylning, och så plötsligt, utan synbar anledning, rasar allt ihop som ett korthus och livet känns bara tungt och onödigt. Allt är fel, ingenting är bra och framför allt är jag inte bra, jag duger inte och jag är bara i vägen. Kanske inte i vägen för någon annan, men i vägen för mig själv. Den som förstör och förgör. Och varför börjar tankarna om andra personer vandra? Varför är jag plötsligt övertygad om att ingen bryr sig om en obetydlig, liten patetisk människa som jag? Hur lyckas jag på ett ögonblick vända allt, precis allt, till att framstå som negativt och självdestruktivt? Det finns ingen lösning, det finns inget som får saker att kännas bättre. Inget och ingen. Eller gör det det?

En kladdmajas bekännelser

Jag är superduperduktig på att söla och spilla när jag äter och dricker. Jag borde väl ha lärt mig att öppna och stänga munnen tillräckligt mycket för att undvika det efter 27 års idogt tränande, men den del av hjärnan som styr den funktionen verkar ha tagit livstids semester eller nåt. Inte vet jag. Kanske föddes jag utan den. Hur som haver så vet jag inte hur många gånger folk har påpekat lite kärleksfullt (nåja, de flesta gånger har det varit med glimten i ögat i alla fall) att jag borde investera i en haklapp med en sådan där uppsamlingsgrej längst ner. Ja, det skulle ju se ut! Men nu har jag faktiskt insett att det finns en sak som jag bara måste köpa och som ska få stå på hedersplats i mitt kök, nämligen en sådan där pipmugg som barn har. Ni vet, en sån där mugg i tålig plast med ett handtag på varje sida och ett lock med en utstående pip. Med en sån skulle jag till och med kunna ligga ner och dricka utan att spilla (tror jag i alla fall) och det skulle underlätta massor när jag är så där trött som jag alltid är och blir törstig och behöver resa mig upp för att dricka men inte orkar. Vanligtvis brukar jag ligga där halvt medvetslös av trötthet, men utan förmåga att somna om igen för att jag är så törstig. Med min pipflaska kommer jag bara att behöva lyfta på en arm. Jag kan inte tänka mig någon mer praktisk pryl än den och då var liggandes drickning bara ett användningsområde av säkert flera miljoners miljarder. Underbart.

Förresten, haklappen då? Nej, det blir inget med det. Jag fortsätter att slabba på och hoppas på att folk i närheten blundar när jag äter.

Dagens jag-vill-ha:
* Lost, säsong 3. Problemet är att det måste vara originalet, inget nedladdat, och då kostar det genast ganska mycket. Tanken just nu är att vänta på en prissänkning men det tar ju säkert någon månad och det känns väldans jobbigt. However, när jag äntligen har fått tag i den tänker jag ha en Lost- helg då jag kommer låsa in mig i min lägenhet och bunkra upp med min pipmugg, chips, dip, glass, godis och menyn till närmaste pizzeria som har hemkörning. Sedan ska jag ligga invirad i en halvsunkig fleecemorgonrock under ett tjockt täcke och bara dumglo på Lost. Jag tänker börja med att se första och andra säsongen igen. Sedan är det dags för den nya och gud nåde den som stör mig då…

Dagens förolämpningar:
* Du borde ha en skylt vid öronen med texten "ledigt rum för uthyrning".
* Om du bara hade varit lite dummare, så skulle du behöva bli vattnad två gånger i veckan.

Dagens tips på vad man kan göra i en hiss:
* Erbjud namnskyltar till de personer som går in i hissen. Bär din upp-och-ner.
* Grimasera smärtfyllt på samma gång som du smäller till dig i pannan samtidigt som du säger ”Håll käft! För helvete, håll käft allihopa!”
* Visa ett sår för de andra passagerarna och fråga om det ser infekterat ut.

Pausunderhållning

Dagens förolämpningar:
*Din hjärna är på semester, men din mun jobbar övertid.
*Du har ingenting att frukta från mina primitiva instinkter. Det är mina mera utvecklade som manar mig att döda dig.
* Om du hade en hjärna till skulle den vara ensam.

Dagens tips på vad man kan göra i en hiss:
* Gör explosionsljud då någon trycker på en knapp.
* Rynka pannan och muttra, ”Måste gå! Måste gå!”. Ge slutligen ifrån dig en djup suck och säg, ”Oj...”
* Luta dig nonchalant mot knappanelen.

Världens längsta text... NOT!

Jag borde väl skriva en engagerad utläggning om min lilla semestertripp egentligen men jag orkar bara inte så jag sparar det till en annan dag. Nöjer mig med dagens förolämpning istället: "Du är kulmen av generationsvis ständigt misslyckande genetiska urval." Jaha...

Hemmets smuts ska mätas hemma...

Jag har städat hela dagen idag och jag håller egentligen fortfarande på med det, men eftersom jag bara har dammsugningen kvar tog jag en lite välbehövlig paus innan jag ska göra sista rycket med att få lite ordning här. Jag har insett den senaste tiden att jag faktiskt tycker om att städa. Jag har alltid trott att jag inte gör det och jag är definitivt inte känd för att vara den mest renliga och ordningsamma i min lilla bekantskapskrets, men jag inser nu att jag nog har lurat både mig själv och alla andra i en massa år. Det är något rogivande att städa, nästan lite meditativt, och jag kommer på en massa bra idéer och löser alla möjliga problem som jag har grubblat på under en längre tid medan jag går här och putsar och fejar. Det är ju värsta gratisterapin! Tyvärr finns det några moln på den annars så soliga städhimlen. Det finns saker jag fortfarande inte tycker om att behöva göra. Att plocka iordning och göra av alla småprylar någonstans är ett problem och inte det minsta kul. Jag flyttar mest bara omkring på saker som inte bor någonstans och det slutar med att jag har en eller två stoooora högar med saker istället för arton små. Fast värst av allt är att behöva släpa upp saker till vinden eller vara lite lätt överambitiös och åka iväg och slänga kassar med papper och tidningar, glas, plast eller att panta burkar. Det är hemskt jobbigt och betungande, men dessvärre ack så behövligt. Trots min starka ovilja till att göra det bar jag förra helgen upp en massa saker till min redan fullständigt överfulla och extremt ostädade vind. Jag kände mig väldigt duktig när jag efter flera fullastade springturer upp och ner i trappan väl var nere i lägenheten igen och vinden var igenbommad och låst, tills jag hittade ett antal saker som jag hade glömt bära upp. Jag kunde dessvärre inte förmå mig att ta tag i det just då, vilket fick följden att jag har gått och irriterat mig på det hela veckan. Idag fick jag slutligen tummen ur igen och bar upp de där kvarglömda sakerna och när jag som bäst knuffade och buffade omkring på saker där uppe för att få plats med det nya dök det upp massa saker som mitt ex placerade där när vi bodde ihop men inte tog med sig när han flyttade. Det lite pinsamma är att han har frågat efter sakerna flera gånger sedan dess och att jag varje gång irriterat har hävdat att jag inte har dem utan att han får leta bättre hemma hos sig själv. Ooops… Det fina i kråksången är att han för min del gärna får hämta sakerna nu, men han kommer få riva ut halva vinden för att hitta dem och det innebär ju att vinden säkert blir i alla fall halvstädad och lite mindre överfull i slutändan. Nice!

Min favoritgren i den ädla sporten städning är nog att tvätta fönster. Mina grannar har mer än en gång tittat konstigt på mig när jag har stått ute i de mest varierande väder och gnott på mina vid det här laget halvt utslitna fönster. Diska är också okej, likaså att damma och dammsuga. Förra helgen tog jag mig an att städa badrummet lite mer noggrant än vanligt och då insåg jag att badrum är extremt dammiga platser. Vad är det egentligen som gör att det blir så smutsigt just där inne? Är det att det är mycket textilier i form av handdukar på en liten yta som dammar av sig? Hundhår från vovvarna när de badas? Parfym och hårspray som kapslar in dammet och limmar fast det på toalettstolen, handfatet och badkarskanten? Så måste det nog vara, även om det bästa limmet (hårsprayet) används väldigt sällan. Kan inte komma på någon annan förklaring till att det redan är lika dammigt igen…

Ett absolut måste om jag ska städa är att jag har något att lyssna på. Har jag inte det får jag absolut ingen energi till att börja städa överhuvudtaget. När jag är i städtagen blir det oftast http://www.radioseven.se/ eller http://www.tmf.nl/ som går på högvarv. Det är energigivande som tusan att ha någon av dem på, men naturligtvis har jag min vana trogen hittat något som jag irriterar mig på. En av radiopratarna på radioseven uttalar ”voyage, voyage” på engelska, alltså ”vojejtch, vojejtch”. Om man jobbar på en radiokanal förutsätter jag att man har hört låten innan man spelar den och då borde han ha hört att språket som den sjungs på låter misstänkt olikt engelska. Hmm… han har inte funderat på att det kanske inte uttalas på engelska då? Tydligen inte, för han fortsätter att säga fel gång på gång på gång på gång på… ja, ni kanske förstår vad jag menar. Om karlskrället nu inte kan franska borde han väl åtminstone kunna fråga någon om hur det uttalas? Eller? Blir så trött på sånt… *språksnobb*

Och du, just du som läser det här nu, jag kommer inte komma hem till dig och städa så det är ingen idé att du frågar. Bara så du vet.

Livet gör dig korkad, så akta dig för att bli gammal!

Två gånger under de senaste veckorna har jag läst i Borås Tidning om incidenter där jag på fullt allvar har börjat fundera på om man automatiskt blir korkad bara för att man blir gammal. Att omdömet kan svikta på ålderns höst om man är sjuk på ett eller annat sätt kan jag förstå, men att till synes friska personer verkar gå med på i princip vad som helst och sedan gnölar och gnäller om det i dagspressen är för mig en gåta.

Det första jag läste om var en åldrig kvinna (jag tror hon var i 90- årsåldern) som hade blivit stoppad av en mobilabonnemangsförsäljare på gatan. De hade pratat en liten stund och mötet slutade med att tanten skrev på ett papper om att hon vill byta abonnemang, trots att hon inte ens har en mobiltelefon. Hon hävdade att hon hade blivit itutad att hon skulle få pengar bara hon skrev på. I tidningen uttryckte hon tydligt sitt missnöje med att ha blivit ”lurad” och hon påpekade också att hon tycker att det är fult när man ger sig på gamla människor på det här sättet. Tycka vad man vill om försäljare som hoppar på folk på gatan, men jag har väldigt svårt att tro att de skulle använda sig av att lova bort pengar till folk för att få sina varor eller tjänster sålda. Men okej, ponera nu ändå att han gjorde det, varför i hela världen förstår då inte tanten efter ett långt och förhoppningsvis händelserikt liv att det inte går omkring unga killar på stan och ger bort pengar till pensionärer om de bara sätter sin signatur på ett papper? Var finns livserfarenheten i sammanhanget? Var finns logiken?

Den andra personen jag läste om var även det en gammal kvinna. Hon hade sålt sin bil till en man för 5 kronor och en amaryllis. Senare insåg hon att det nog inte var hon som hade gjort vinsten i den affären och kontaktade således tidningen som naturligtvis nappade på betet och skrev ett reportage om skandalen. Även den här kvinnan var upprörd över att folk (läs: bilköparen) ger sig på gamla människor. Mina frågeställningar blir desamma som innan: Var finns livserfarenheten i sammanhanget? Var finns logiken? Man måste ju vara bra virrig för att ens överväga att gå med på en sådan extremt dålig affär och hade hon varit så sjuk att hon inte hade omdöme nog att ta ställning till vad som är ett rimligt pris för en bil så hade hon knappast haft hand om sina tillgångar själv. Barn hade hon tydligen också och även dessa var upprörda över vad som hade hänt, men jag undrar var de var vid säljtillfället om tanten nu inte har omdöme att genomföra en bilaffär på ett vettigt sätt.

Jag försvarar inte på något sätt mannen som köpte (eller snarare stal) bilen, det var riktigt fult gjort, men jag kan bara inte riktigt förstå den självömkan som många äldre människor per automatik verkar ägna sig åt. Någon gång i 70- årsåldern verkar de fullständigt sluta ta ansvar för sina egna handlingar och hamna i ett konstant läge av hjälplöshet. Jag är uppväxt med att en av mina föräldrar ständigt påpekade för mig att det är synd om gamla människor, utan att egentligen ha någon anledning att påpeka det. Så fort en äldre person uppenbarade sig var det en människa som det var synd om, oavsett om det faktiskt hade hänt personen någonting eller om denne ens tyckte synd om sig själv. Kanske har detta konstanta klemande gjort mig cynisk när det gäller det här ämnet. Kanske är jag bara en ond person. Hur som haver förstår jag inte varför livsvisdom och livserfarenhet är fördummande. Det ska det väl inte vara?

Att anse sig vara lite bättre än alla andra...

Jag har sex växter i mitt sovrum, fem av dem står i fönstret och två av dessa är de enda som inte är vanliga gröna växter. Jag har ingen aning om vad det är för sort, men de har lila blommor som ser lite ludna ut och som i mitt tycke passar ganska bra till mina väggar som även de har en underlig lila nyans. Dessa två blommor är alltså av samma ras och beter sig således ungefär likadant. Deras beteende utmynnar i att på något sätt uppenbarligen anse sig lite förmer än alla andra växter vilket i praktiken visar sig i att de tycker att de ska ha lite mer vatten, lite mer ljus och lite mindre drag än alla andra likasinnade i sin omgivning. Om de inte får de börjar de sura inom några få timmar. Det ska slokas och hängas och när de ändå ska vara dramatiska passar de på att långsamt börja ge sina blad fläckar i en väldigt konstig färg. Jag tror det kan vara en antydan till likfläckar.

Jag funderar på vad det är som får dessa högfärdiga växter att tro att de har rätt till mer omsorg än de andra blommorna i huset? De är ju inte dyrare, inte ovanligare, egentligen inte finare och på intet sätt oersättliga på något vis. Jag har inte kommit fram till något svar på den frågan. Jag gnäller på dem lite ibland när de ser för jäkla skabbiga ut och då brukar de skärpa till sig en stund. När jag börjar hota med att slänga ut den som ser sämst ut och be den ta sin tvilling med sig någonstans dit solen inte skiner (ja, jag brukar faktiskt skälla på dem när ingen hör), då blir det annat ljud i skällan. Då sträcker de på sig, sträcker ut vingarna och visar upp sig i all sin prakt. Det enda som antyder den allt sämre och mer och mer frekventa attityden är de växande likfläckarna. De lyckas inte dölja dem och jag vet i ärlighetens namn inte om de anstränger sig för att göra det heller. Kanske hoppas de på ett viss mått av medkänsla från någon som ser dem. Synd för dem då, för här är det aldrig något folk. I alla fall ingen som bryr sig om mina blommor. Följden av allt det här är att de får en sista chans att skärpa till sig nu. De har fått sin sista varning. Slutet är nära.

Med anledning av ovanstående text får jag väl konstatera att dagens sensmoral är som följer: Bara för att man passar bra i sovrummet innebär det inte att man kan bete sig hur som helst. Shape up!

Vad i hela friden ska jag med en blogg till?

När jag berättade för en av mina goda vänner att jag skulle skaffa en blogg var hans spontana och väldigt snabba reaktion ”varför då?”. En aningen oväntad reaktion från den här personen som är ett djupanalyserande gossebarn som utan problem garanterat skulle kunna skriva spaltmeter varje dag om allt och inget. Mitt spontana svar på hans spontana fråga blev i alla fall något i stil med ”för att jag har så mycket som rör sig i mitt huvud”. Och det är verkligen så (även om de flesta uppenbarligen ställer sig frågande till huruvida jag överhuvudtaget har en åsikt om någonting) att jag har en massa åsikter, vilket en del av er märker varje dag, flera gånger om dagen. Jag har en fantastisk förmåga att babbla på i det oändliga om allt som jag kan tycka någonting om och jag är övertygad om att en del personer i min bekantskapskrets skulle sjunga lovsånger och dansa glädjedanser i ren extas om jag bara skrev ner saker istället för att prata om dem. Därför är det är till stor del för er skull, mina nära vänner, som jag gör det här!