Till dig från mig

"Det är inte roligt att läsa i din blogg när du bara skriver deppiga och negativa saker!"

Nähä, men vet du vad? Min blogg= jag skriver vad jag vill. Dina ögon= du läser vad du vill. Enkelt va?

Det finns en mening med allt…

…men det är inte alltid man förstår vad det är förrän när det är över. Hur många gånger har man inte hört det?

De som känner mig vet vad jag har varit med om senaste tiden, de vet hur livet och universum verkar motarbeta mig oavsett hur mycket jag försöker fixa till situationen. Jag försöker och försöker, men så fort jag tror att jag har ordnat något på ett bra sätt så får jag motsatsen bevisad. Hur länge ska jag orka egentligen?

”Jösses vad du kämpar tjejen!” skrev någon till mig för ett tag sedan. Jag läste det, reflekterade över det, men slog sedan bort det. Trots att jag egentligen vet att det faktiskt är sant, att jag kämpar på så gott jag kan, så har jag ändå känslan av att jag borde kämpa ännu mer eftersom jag för tillfället bara misslyckas hela tiden. Om jag kämpade tillräckligt mycket och tillräckligt hårt så borde jag lyckas ordna saker, eller? Men kan man verkligen påverka allt själv? Det är inte alltid lätt att veta hur jag ska göra i vissa avseenden. Ska jag till exempel söka en lägenhet som jag egentligen inte vill ha bara för att kanske få en lägenhet, eller ska jag bara söka dem som jag verkligen vill ha? Än så länge har jag sökte de allra flesta som jag över huvud taget har kunnat söka, men ändå inte lyckats få någon. Illa, illa. Men jag kämpar på, det gör jag faktiskt. Dock börjar jag oftare och oftare fundera på hur länge jag orkar ha det så här och hur länge jag egentligen orkar fortsätta försöka. Och om jag inte orkar längre, vad är alternativet då egentligen? Jag har inte tänkt så mycket på det- än. Men så ibland händer det något som inger lite hopp, eller åtminstone ger en tankeställare. Idag har det hänt ett par sådana saker. Ingen av sakerna är egentligen speciellt stor eller omvälvande i sig, men tillsammans blev de lite större och kanske, kanske kan de vara ett tecken på att jag borde försöka bita ihop och kämpa lite till.

Jag är hos min mamma och hennes man utanför Östersund för tillfället, bostadslös som jag är.

Tidigare idag när vi satt och åt började vi prata om ett tv-program som vi hade sett för någon dag sedan. Jag ska inte gå in på vad det handlade om, men diskussionen slutade i alla fall med att min mammas man berättade att han tidigare i livet, under en tid då han hade det svårt på flera olika sätt, hade talat med en äldre släkting om det. Denne hade då sagt ”det är alltid genomjävligt innan det släpper, men när det väl släpper så går det fort åt andra hållet”. Mammas man berättade om hur väl det hade stämt för hans del och hur många andra han hade hört berätta samma sak och att många hade samma erfarenhet som han. Det är naturligtvis hoppingivande för min del, men frågan om huruvida det någonsin kommer bli bättre eller inte slår mig allt oftare. Många, för att inte säga de flesta, har åtminstone något att leva och kämpa för. En partner, barn, en familj, ett bra kompisgäng eller ett jobb som de stortrivs med. Jag känner inte riktigt att jag har något av det. En arbetslös och bostadslös singel utan barn, vad är vitsen med det egentligen? Vad händer om ingenting blir bättre och jag om några år sitter fast i samma genomjävliga situation fortfarande? Har det varit värt det att ens försöka då?

Senare på kvällen satt vi och åt igen. Jag hade lagat thaimat och tanken var att vi skulle äta med pinnar. Jag har inga problem att äta med pinnar, men min mamma och hennes man har aldrig testat det tidigare så när vi började äta testade båda två att göra det. Mammas man satt koncentrerat och trixade med pinnarna trots att det inte gick så bra till en början. Efter en stund kom han dock på hur han skulle bete sig med dem och sedan gick det riktigt bra för honom att få i sig resten av maten. Det såg lite klumpigt ut ibland, men han kämpade på och på det stora hela gick det riktigt bra. Min mamma däremot testade bara någon minut innan hon gav upp. Lite senare testade hon en mikrominut igen, men gav återigen upp. Det irriterade mig så otroligt mycket att hon nästan inte alls provad utan snabbt konstaterade att det var svårt och genast gav upp utan att ens anstränga sig för att få det att fungera. När jag satt och såg det kände jag att sådan vill jag aldrig bli. Jag vill inte nätt och jämt ens testa och sedan direkt ge upp för att det inte fungerade direkt eller precis på det sätt som jag ville. Jag har i och för sig krånglat med livet tillräckligt mycket vid det här laget för att kunna säga att jag inte gav upp i första taget, men jag kände ändå att jag måste försöka lite till. Jag kan inte ge upp riktigt än. Snart kanske, men inte än.

När jag mådde väldigt dåligt tidigare i år bestämde jag mig för att bita ihop och ta mig igenom sommaren. Jag tänkte att jag åtminstone skulle ha sommaren på mig att njuta av solen och värmen och försöka ordna upp situationen, att jag skulle ta mig igenom augusti, och sedan se vad som hände. Många vet hur det gick… Nu har jag bestämt mig för att bita ihop året ut och sedan får vi se. Vad som händer därefter vet jag inte, hur jag ska gå vidare om allt fortfarande är åt helvete vid årsskiftet har jag ingen aning om, men fram till dess tänker jag idogt kämpa på. Jag tänker nämligen inte ge upp lika lätt som vissa andra. Så det så.