"Knôlamash"

Jag fick ett önskemål från en matlagningsamatör om att jag ska lägga ut ett recept på potatismos här. Hmm… jag som inte ens äter sånt? Jaja, vad gör man inte för att glädja sina favoritmedmänniskor? Det finns säkert lika många sätt att göra potatismos på som det finns matlagningskunniga i den här världen, men här är ett enkelt förslag:

Skala potatis och skär i mindre bitar. Koka upp vatten och salt och lägg i potatisen. När den är mjuk, häll av vattnet och lägg i smör och mosa in det i potatisen. Häll sedan på mjölk och fortsätt mosa och röra tills det har lagom konsistens. Krydda med salt och vitpeppar för att få ”vanligt” mos, eller smaksätt med något smaskigt. Vitlök, parmesan, majs eller citron kan vara gott i beroende på vad man ska äta till. Var lite innovativ, din älskade sweet chilisås kanske också fungerar? Testa vetja! :D

Om sparvar, motorcyklar och ondskefulla kvistar

Herregud, vilket nervvrak jag har blivit! Jag var ute och gick i nationalparken här för ett par timmar sedan. Det är så fint där nu, alla lövträd har slagit ut, det är så grönt överallt att man blir alldeles snurrig i huvudet ibland. Det är väldigt, väldigt rofyllt att gå omkring där. Eller rättare sagt, det är vad jag har hört att det ska vara.

För min del är det inte det minsta rofyllt där i grönskan. Jag studsar mest omkring, stel som en pinne, från sida till sida på stigarna och hör alla möjliga och omöjliga mer eller mindre hotfulla ljud. Har ni tänkt på hur likt ljudet från en liten fågel som skuttar omkring i löven är en slingrande orm? Har ni lagt märke till att ett halvliggande träd kan se ut som en stor varg ur vissa vinklar? Och visste ni att en motorcykel som startar en bit bort låter misstänkt likt ett vildsvin som grymtar? Om inte så vet ni det nu.

Utöver det kan jag informera om att det är en dålig idé att trampa av en torr kvist om man reagerar lätt på ljud. Adrenalinpåslaget blir ganska högt och sjunker inte i första taget, men å andra sidan är nog möjligheten av slå världsrekord i den fashionabla grenen "hopp-rakt-upp-i-luften-och-ner-i-diket-på-andra-sidan-stigen " överhängande. Man får ta det onda med det goda helt enkelt.

"Där det finns många läkare, finns också många sjuka"

Rubriken är tydligen ett ryskt ordspråk som inte är helt svårt att förstå innebörden av. Jag har en alternativ tolkning.

Jag såg en person i mataffären igår som var väldigt lik en läkare som jag jobbade ihop med för ett antal år sedan. Jag märkte att min hjärna reagerade instinktivt genom att styra in mig bakom några hyllor och gå en annan väg genom affären, trots att jag egentligen inte har en aning om vem personen i affären var eller vad han jobbar med. Jag har nämligen en väl förankrad inneboende skepsis mot doktorer. Det kommer från tiden då jag jobbade som kanslist på ett lasarett bland en grupp läkare varav de flesta var överläkare i 50- årsåldern. Visst fanns det några som var snälla och trevliga, men tyvärr visade det sig ganska omgående efter att jag hade börjat jobba där att flertalet av dem var ”slemmiga” typer som hade både en och två baktankar. De betedde sig ganska illa på jobbet och det var allmänt känt bland både administrativ personal och sköterskor vilka läkare man inte skulle gå in till när de var på sina rum om man ville vara på den säkra sidan. Som kanslist behövde jag dessvärre ganska ofta knacka på och gå in för att lämna papper, få underskrifter på saker eller annat som inte kunde vänta några längre stunder. Ingen av doktorerna gjorde något så olämpligt att det skulle vara straffbart, men tillräckligt mycket för att jag inte alls tyckte om att vara ensam med dem. Jag har tillbringat många fikaraster med dem där de pratar om och kommenterar både det ena och det andra om sina unga kvinnliga patienter. Det kändes alltid bra när det tillfälligt dök upp AT- läkare och praktikanter av olika slag för då höll de andra sig i skinnet ett tag. Det var så lätt att umgås med dem som precis hade gjort klart eller var i slutskedet av sin läkarutbildning. De hade inte lagt sig till med diverse fasoner än.

En av överläkarna dök upp hemma hos mig en kväll. Jag satt och tittade på tv när det ringde på dörren och när jag öppnade stod han där. Jag blev lite lätt chockad och väldigt förvirrad, men släppte in honom. Naturligtvis hände det ingenting, men han försökte flera gånger att initiera vissa aktiviteter, för att uttrycka det på ett fint sätt. Han har förresten en dotter som är tre år yngre än mig. Usch… :S

På grund av allt det där har jag svårt att gå till läkare som det är idag. På vårdcentraler är det ganska okej även om jag inte känner mig direkt bekväm med det, men specialister av olika slag undanber jag mig om möjligt. Står det ÖL någonstans på läkarens namnbricka backar jag snabbt undan om jag kan. Den logiska delen av min hjärna talar om för mig att allt är som det ska och att de bara utför sitt jobb, men jag är hela tiden väldigt skeptisk och på min vakt mot dem och jag funderar hela tiden på vilka baktankar de kan ha när de säger X och gör Y- trots att det är helt normala saker för en läkare att säga och göra när de tar emot en patient. I det avseendet är jag nog ingen lätt patient att ha och göra med…

Jag undrar om det är en viss typ av personer som blir doktorer eller om det är arbetsmiljön som gör läkare till obehagliga typer? Jag har sett och upplevt alldeles för mycket för att kunna tro att de i allmänhet är bra personer och så länge jag inte har fått motsatsen bevisad behåller jag nog de åsikter jag har om folk i vita rockar. Cynisk? Jag? Må så vara. Jag blir gärna överbevisad om det går. Ingen skulle bli gladare än jag :)

"Där det finns många läkare, finns också många sjuka". Jag antar att det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser om vilka som är de sjuka på ett sjukhus...

Things to do in Denver when you´re dead...

... eller saker som jag kan göra här hemma när jag har tråkigt. Jag tror båda är ungefär samma sak. Jag behöver era förslag på vettiga saker att göra här hemma eller i närheten när jag är uttråkad, för min fantasi har gått vilse någonstans på vägen. Tipsa mig tack! NU!

Att tala med bönder på bönders vis

För det första: alla ni (två) som ber mig skriva nya inlägg i bloggen, skaffa er varsin egen och skriv själva så att jag också har något kul att läsa, alternativt kom med förslag på vad jag ska skriva om. Det skulle underlätta aningen.

Nu till ämnet: Alltså, mina grannar… Jag skulle kunna skriva ganska mycket om var och en av dem, och det kanske jag gör någon dag, men jag håller mig till en av dem idag. Han är sju år äldre än mig och har hund (och en charmig liten dotter, men det har inte med saken att göra just nu), så jag brukar följa med ut i skogen på promenader lite då och då. Det är trevligt att ha någon att prata med irl ibland och samtidigt komma ut och röra på mig lite. Det behövs, framför allt för min ryggs skull eftersom den håller på att krascha helt för att jag sitter ner för mycket på dagarna. Senaste veckan har den här grannen försökt övertyga mig om att vildsvin inte är farliga, men den lätta går jag inte på. Vildsvin är livsfarliga, det är jag helt övertygad om. Igår började han prata om att ormar inte heller är farliga. Det är de visst.

Hur som helst, den här grannen är väldigt trevlig och snäll och rolig och jag vet att han är intresserad (så att säga), det är ganska uppenbart, men från mitt håll finns det dessvärre inget intresse för något sådant. Jag önskar nästan att det vore så, det hade varit så enkelt, men nej, min hjärna vill inte alls vara med på det.

Den här grannen och jag har lite sms- konversationer ibland. Vi hade en senast för några timmar sedan. Här är den:

Grannen: Hej bönan! Om du inte är ett schlager- fan av rang rekommenderar jag Stationshuset och Emil Jensen ikväll. Själv är jag ”tyvärr” bortbjuden och kommer inte helt undan ryss- rysaren. :) Ha d så länge!

Bönan? Var mer än på landet kallar man någon för bönan? Och vem f-n är Emil Jensen?

Jag: ”Bönan”? He, he… Jag befinner mig 20 meter från dig och du skickar sms igen, latmask! ;) Tack för tipset, men jag är faktiskt en riktig schlagernörd och den här kvällen är helig för mig :D

Grannen: Latmask, inte då! Kanske lite bekväm… Men jag har lite att stå i innan jag ska iväg och du vet hur det är: Man ska bara borsta tänderna och vips så rullar eftertexten :) Dessutom ska jag bli hämtad så jag måste vara klar i tid.

”…borsta tänderna och vips så rullar eftertexten” har att göra med att jag tidigare har berättat för honom om en liten incident som fick mig att inse hur långsamt jag gör allt nuförtiden.

Jag: Ha så kul ikväll då och glöm inte att titta uppmärksamt på tv hela kvällen! Det är faktiskt det kanske viktigaste programmet på hela året :)

Grannen: Eller hur! Hur ska du ha det? Ska jag ha trevligt eller titta noggrant på tvn? Det får väl bli den gamla goda gyllene medelvägen. Mys på du med!

Jag: Det är faktiskt lite synd om alla er som inte förstår er på vad kvalitetsprogram på tv innebär… ;)

Grannen: :D

Hela grejen känns väldigt mycket ”på landet- aktig” på något sätt. Jag vet inte om det framgår av sms- konversationen ovan, men så är det i alla fall i verkligheten. Jag bara väntar på att ett gäng bönder ska hoppa in i bakgrunden någon dag och börja sjunga ”vi bor på landet” i kör.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas hålla den här människan på ett vettigt avstånd utan att bli otrevlig eller extremt avvisande. Jag menar, jag vill inte sluta umgås med honom för jag behöver varenda social kontakt jag kan få här nere om jag inte ska bli helt galen av tristess. Dessutom är han väldigt lätt att umgås och prata med och såna människor är alltid bra att ha runt sig. Så vad gör man?

Kanske, kanske löste det problemet förresten sig självt för ett par timmar sedan. Han gick förbi utanför mitt köksfönster när jag stod och diskade och samtidigt sjöng och dansade runt i köket till Justin Timberlake´s Sexyback. Han flinade, vinkade lite och fortsatte att gå. Jag måste lära mig att jag inte bor på tredje våning utan insyn längre…

Edit 00.15: Sådär ja, nu börjar "God natt och sov gott- smsen" med en omfattning på en sisådär femtio ord att trilla in från ovan nämnda person. *suck* Hur sjutton löser jag det här på ett snyggt sätt?

Hallå där, ni som ställer frågor titt som tätt!

Några av er frågar lite då och då om vad jag äter eftersom ni verkar ha förstått att jag inte äter riktigt som medelsvensson gör. Det är helt okej att ni frågar men eftersom jag börjar bli lite trött på att upprepa samma sak om och om igen ska jag ge er grunderna här istället.

Den mat jag äter brukar kallas LCHF som står för Low Carb High Fat. Jag undviker alltså i största möjliga mån kolhydrater (socker, potatis, ris, pasta, bröd, frukt och liknande) och lever på protein (kött, fisk, skaldjur, ägg, mejeriprodukter) och fett (till största delen animaliskt mättat fett och kokosfett). Vissa verkar tro att jag trycker i mig lightprodukter och lättmargarin men ni kunde inte ha mer fel. Allt jag äter har kvar sin naturliga fetthalt och den där kemiska smörjan som har döpts till margarin kommer över huvudtaget inte innanför min lägenhetsdörr. Om ni är intresserade av att veta vad margarin innehåller och hur det tillverkas kan ni säga till så ska ni få veta det.

En vanlig dag består det jag äter av max 5% kolhydrater, 75-80% fett och 15-20% protein. Allt tjat om att frukt och grönsaker är så viktigt att äta tycker jag är skitsnack, framför allt när det gäller frukt som faktiskt till största delen består av vatten och socker. Jag äter visserligen lite grönsaker, men det är försumbara mängder och jag äter det mest för att jag tycker det är gott. Är det någon av er som tycker att jag ser ut att ha näringsbrist eller att jag ser undernärd ut på något sätt? Nej, jag tänkte väl det.

Jag har ätit så här mer eller mindre strikt i ett par år nu även om inte så många har vetat om det. Som en del av er vet köpte jag mat i stort sett varje dag på jobbet innan så det kan ju knappast kallas som en strikt period, men nu är jag mer noggrann och det märks ganska tydligt. Kroppen omformar sig sakta men säkert och det är ganska häftigt att se. Det är nog inget som syns utåt (än), men jag ser det när jag inte har några kläder på mig. Jag har inte gått ner i vikt eller tappat fettprocent, jag tror inte min kropp tycker att det behövs, men det verkar som att fettet har börjat omplacera sig på kroppen. Utöver det märker jag det tydligt på hur jag mår i allmänhet, även på insidan och uppe i knoppen.

Om ni har några frågor vore jag väldigt tacksam om ni kunde ställa frågorna här istället för att fråga på msn eller liknande, helt enkelt för att flera av er tidigare har ställt samma frågor och kan ni se mina svar här på andras frågor så behöver jag inte ta det individuellt med alla. Det går ju att skriva kommentarer anonymt om ni är fega…

Den som är intresserad kan googla på det annars, det finns hur mycket info som helst och flera stora bloggar och forum i ämnet. Jag är mer eller mindre aktiv på flera av dem så med lite detektivarbete kan ni hitta mig där om ni vill.

Sådär, då har ni fått veta grunderna. Har ni några frågor är ni välkomna att skriva en kommentar med frågan så svarar jag. Om någon av er fastnar i det och också vill prova att äta såhär så coachar jag er med glädje in i det. Mer fett åt folket! ;)

Imse vimse spindel

Spindlar är fantastiska på att lyssna på problem. De står still och lyssnar uppmärksamt tills man har pratat klart, de avbryter inte och de byter inte ämne. Dessvärre verkar de inte ha några bra lösningar på problemen, i alla fall inga som de talar om för mig, men det kan ju faktiskt bero på att det helt enkelt inte finns några bra lösningar. Lyssnar gör de i alla fall, utan att kräva något tillbaka. Vilka fantastiska kompisar de är!

Läste en sak...

... och insåg att jag är så lättrörd att det är pinsamt...

"Jag kan ingenting dikta,
Ingenting måla,
Ingenting säga,
Som räcker din dag

Men lyssna till vinden,
Som sjunger sin längtan,
Och smeker din panna,
För vinden är jag"

*suck* Varför är sånt här aldrig, aldrig skrivet till petite moi? :(

Myggan informerar

Idag fick jag ett nytt smeknamn (eller öknamn?) av min käre vän Ros. "Myggan" kallas jag tydligen numera. Jag tycker det är fint :)

Reflektioner och sammanträffanden

Jag kommer från Borås som ligger i Sjuhärad. När jag var 20 år flyttade jag till Rotterdam och i början bodde jag mitt i centrala Rotterdam, men flyttade ganska snart till ett samhälle några mil utanför själva staden. Samhället heter Zevenkamp. Zevenkamp betyder fritt översatt Sjuhärad. Är inte det lite konstigt? Nåväl, i Borås hette stadsdelen där jag mestadels bodde Sjöbo. Jag hade ju kunnat flytta till Sjöbo i Skåne, men det hade varit lite väl förutsägbart så nej, jag hoppade över det. Vad händer istället? Jo, stället jag av en ren tillfällighet nu fått jobb på heter Bosjökloster. Bosjö- Sjöbo. Någon som ser sammanhanget? Är inte det lite märkligt?

Nu när jag har varit här nere ett tag finns det vissa saker som jag har reflekterat över. Här är ett axplock av dem:

*Jag är ute och kör bil på en landsväg. Efter ett litet tag kommer en skylt som varnar för vildsvin 0,2-3 km. Okej, fine. Jag fortsätter köra några kilometer och efter en kurva dyker det upp en skylt som varnar för gäss (eller ankor eller fjäderfän i allmänhet). Varning för gäss??? Ja ja… Efter ytterligare några kilometer dyker det upp en varningsskylt med något hoppande vilt djur på. Jag vet inte om det är rådjur eller hjort eller vad det är, men det är inte älg och inte ren, så mycket vet jag. Denna varning ska tydligen gälla 0-4 km. Jaha ja. Ytterligare några kurvor senare på den slingriga landsvägen varnas det för vildsvin igen. Nu till mina funderingar: Var mer i Sverige hittar man varningar för så många olika djur på en sträcka av bara lite mer än en mil? Och om man börjar varna för vildsvin de första kilometrarna och sedan igen de sista, varför finns det då inte så många vildsvin att de måste varnas för däremellan? Är de rädda för gässen kanske? Mycket märkligt.

*Skåningar generellt förutsätter att man förstår danska hur lätt som helst. Det gör inte jag, jag tycker det är riktigt, riktigt svårt att förstå. Skåningar verkar tycka det är ett märkligt fenomen. Men kom igen liksom, alla växer inte upp med dansk tv! Det måste faktiskt inte betyda att man är ett ufo, fast här nere är man tydligen det då.

*Skåningar har en väldigt lustig syn på avstånd. De kan åka ganska långt för att jobba, det är inget problem alls. En tjej som jobbar på slottet som ligger utanför Höör bor i Hässleholm och pendlar med tåg och buss varje dag. Hon tycker inte det är något konstigt med det, ”alla” här gör tydligen så. Nåja, det känns ju igen från Norrland om inte annat. Det verkar dessutom vara en relativt stor procentandel av människorna här som jobbar i Danmark och åker dit och hem varje dag utan att knorra. MEN, det finns ett stort men. När det gäller andra saker än jobb så ska allt finnas runt husknuten, annars är det för långt. Jag förstår ingenting av det där. Ena stunden säger folk till mig att jag bor så bra för jag har bara några mil till alla storstäder så jag kan jobba var som helst (”alla storstäder” i det här fallet är Landskrona, Helsingborg, Lund och eventuellt även Malmö), i nästa andetag ligger den här lilla byn så avlägset så och det är hemskt långt till allting. Huh??? Jag fattar inte.

Skåningar är verkligen en art för sig och jag kan förstå att de inte känner sig som svenskar vilket jag har fått höra både en och flera gånger här nere. Jag klagar inte på dem, majoriteten är snälla, glada och trevliga, men de har en konstig syn på saker och ting. Det har de faktiskt.

Mer horoskop åt folket

Horoskopen pekar åt samma håll. Här är ett par till som har ungefär samma innebörd som det som jag lade ut här för några dagar sedan:

"Efter ett kanske lite chockartat slut på april månad, börjar maj i turbofart, när såväl Vädurens planet Mars är tillsammans med Venus i ditt tecken. Detta antyder att du är intimt involverad med någon annan, och att detta är uppbyggnadsfas, där pionjäregenskaper behövs för att få ett nytt partnerskap att verkligen lyfta. Du känner att du kan åstadkomma det mesta av det du vill med en dynamisk attityd, och du har modet att se till att saker och ting sätts i rörelse, trygg i förvissningen om att allt kommer att lösa sig till det bästa. Med viljan hittar du också ett sätt att genomdriva det du vill. Partners kan lätt vara lite motvilliga, men när det kommer till kritan är de beredda att följa dig i vått och torrt. Det är upp till dig att ta initiativet, och upp till din partner att följa med till ditt valda resmål. Det är en strategi som ger enastående resultat, i synnerhet runt slutet av maj, när det förekommer stora framgångar som syns. Framgångar som rör det sociala livet, olika sammanslutningar, eller för idealistiska och kanske internationella projekt. Framgångar till trots är detta en månad när det är viktigt för dig att aktivt konsolidera din ekonomi, och det kan vara väl värt att söka råd om hur du skall gå tillväga. Spelar du dina kort rätt kan du få en smärre inkomstökning om du är beredd att axla ett större ansvar på jobbet. Du kommer dock troligen att behöva vara försiktig så att du inte slösar med hårt inarbetade resurser på orealistiska grupprojekt." (Personen som har skrivit det där borde träna på att skriva, de värsta språkfelen har jag faktiskt fixat till innan jag lade ut det här. Blir galen på folk som inte ber någon om hjälp om de inte är bra på att skriva men ändå ska lägga ut något som många ska läsa.)

"Du har en viss bekant som du träffar regelbundet och tänker på med glädje, även om er relation inte kan kallas för ren vänskap. Dina positiva känslor för den här personen kanske aldrig blir uttalade, men du känner dem ändå på djupet. Det är ett exempel på de fina, varma och helande vibrationer du sänder ut här i världen." (Hmm... nu blev det konstigt....)

Ja, jag är uttråkad och har inget vettigt att göra, därav detta hysteriska horoskopläsande. Men vadådå?

Ångrar du dig?

Jag får frågan ganska ofta. En del ställer den lite bekymrat, andra med ett uns av skadeglädje i rösten. Vad ska jag svara på det?

Jag vet att om jag hade varit kvar på mitt gamla jobb och varit kvar i min gamla stad så hade jag ägnat stora delar av tiden åt att fundera på hur och om livet skulle kunna vara bättre. Jag hade, precis som innan, känt att det måste finnas något annat, ett bättre jobb, en bättre plats, ett bättre liv. Jag hade i värsta fall dött i ovisshet om vad som fanns utanför de trygga gränserna. Så mycket vet jag.

Jag tycker om stället jag bor på. Det är lugnt och skönt, det är fint och trevligt. Kanske är det för lugnt och trevligt. Ibland funderar jag på om jag skulle må bättre av att bo mitt i en storstad där det händer saker hela tiden, men jag tror att jag skulle tycka det blev för mycket i längden. Kanske borde jag bo i en större stad, men ha en liten sommarstuga på landet. Då skulle jag få både och, det bästa av två helt skilda världar, men tyvärr är det inget alternativ som det ser ut nu. Jag kan nästan helt säkert lova att jag inte kommer bo kvar här hela livet men som en tillfällig nedslagsplats är det ganska bra.

Att ha ett fast jobb är en stor trygghet. Likaså att träffa samma människor varje dag, personer som jag känner och som känner mig. Människor som vet vem och hur jag är och som jag kan vara mig själv inför. Det är en trygghet, men å andra sidan är det också lätt att bli lite för bekväm i det. Här känner jag ingen alls. Det är ensamt och det är jobbigt men det innebär också att det på den fronten egentligen bara kan bli bättre. Det måste bli bättre, det finns inget annat alternativ om jag ska hålla mig levande i längden.

Jag vet vad jag hade och jag vet att jag hade tråkigt. Saker gick på rutin och varje dag såg i princip likadan ut. Nu vet jag inte vad jag har men jag har fortfarande tråkigt. Dagarna går även här på rutin med vissa små undantag.

Ångrar du dig? Nej, jag ångrar mig inte. Jag var tvungen att röra på mig, jag var tvungen att göra något drastiskt. Däremot önskar jag att vissa saker var lite annorlunda. Nej förresten, jag önskar att saker var väldigt annorlunda. Men jag ångrar mig inte. Jag vill ha tryggheten igen, jag vill ha folk runt mig och jag vill ha något meningsfullt att göra om dagarna, men jag vill inte återgå till mitt gamla liv. Aldrig mer. Aldrig.