Om dem som lämnar djupa avtryck i hjärta, själ och ande...

Det finns några personer i mitt liv som jag inte skulle vilja vara utan. De har väldigt olika personligheter och de fyller olika funktioner i mitt liv, men de är väldigt betydelsefulla allihop. Jag tänkte ägna lite tid åt att ge dem lite cred så här inför jul. Jag får väl poängtera att de omnämns utan inbördes ordning, bortsett från en person: den sista innan bubblarna är viktig med ett väldigt, väldigt stort V…

Jag börjar med att skriva om den stora killen med rakat huvud och det lite småfarliga utseendet. Han skulle kunna skrämma livet ur vem som helst som inte kände honom och visst är han dum, omogen och barnslig, något som han inte heller förnekar, men i det stora hela är han bara en liten pojke i en stor kropp. Hans muskler växer ikapp med barnasinnet men någonstans finns den vuxna mannen som knackar på och vill komma ut. Det här är han som lyssnar tålmodigt men kräver att jag själv också lyssnar. Han som kallar mig ”Tösen” och bara skrattar åt mig när jag är sur och tvär. Han som jag skulle kunna störta mot, krascha och gå sönder mot i tusen små bitar och som skulle sopa ihop skärvorna innan han försiktigt tejpade ihop dem en efter en och testade om mina vingar höll innan han kastade mig ut i verkligheten igen och som skulle se till att jag fortsatte flyga stadigt innan han med ett vakande öga skulle låta mig stå på egna ben igen. Innan dess skulle jag tryggt luta mig mot alla muskler och vara säker på att de höll mig uppe, en minut i taget.

Nästa person är lillkillen som är den mest accepterande och moraliska människa jag någonsin har träffat. Han är den som känner massor men tränger bort och tar situationer för vad de är. Han lyssnar och försöker förstå, kanske inte alltid faktiskt förstår, men alltid försöker. Han ställer upp i vått och torrt och är en sådan där riktig vän som alla vill ha, och borde få ha, men som få hittar. Han tolkar och analyserar och ser underliggande symbolik i det mesta, något som kanske ligger honom i fatet ibland, men hans förmåga att se bortom det uppenbara är en av de mest värdefulla egenskaper han har. Han stöttar och håller mig upprätt när jag är på väg att falla och han lyfter mig lite högre när jag redan står av mig själv. Min klippa med klappsmack…

Tredje personen är latinokillen som kan verka lite känslokall och ytlig, men som ibland öppnar upp sig och säger saker som får mig att fullständigt tappa hakan. Han som lyfter upp mig lite då och då, ruskar om mig en stund, på både gott och ont, och sedan försiktigt och varsamt sätter ner mig på jorden igen och ser till att jag stannar där tills han tycker att jag ska lyftas upp och ruskas om igen. Han är helt unik och inte lik någon annan och hans förmåga att engagera sig i rätt ögonblick är fantastisk och helt enastående. Han känslokalla yta är mest en illusion och han har ett sjätte sinne för när det är dags att göra en insats för självkänslan och allt som hör därtill. Han må vara lite ytlig allt som oftast, men killen har djup och engagemang och det är det som gör honom till den underbara människa som han verkligen är.

Nu har vi kommit till personen som än så länge känner mig bäst av alla. Technotrancepojken som ställer upp i vått och torrt men som alltid vill gnälla lite över det, troligtvis mest som något slags reservation och för att försöka visa lite hård yta, men likväl som han känner mig väl känner jag honom och jag vet att han är en mjukis som mår bäst när alla runt människor runt honom är nöjda. Han är den som förstår utan att jag behöver säga något, han som ser allt i mina ögon. Han som tar emot mig med öppna armar när jag plötsligt står utanför hans dörr med tårarna strömmandes nerför kinderna. Han som jag kan ha djupa konversationer med utan att behöva säga ett ord. Han har stöttat så länge, han har känt glädje med mig och han har tagit tag i problem åt mig. Han är min eviga stöttepelare och närmste vän, han vet allt om mig och han accepterar mig som jag är även om jag ofta har svårt att göra detsamma. Han håller mitt huvud över vattnet när jag sjunker och han lyfter mina ben framåt, ett i taget, när jag behöver det. Han håller om mig när jag behöver det, han stöter bort mig när det är vad som behövs för att jag ska våga ta nästa steg. Han är, och kommer alltid vara, den som känner till alla mina hemligheter, inte nödvändigtvis för att jag berättar dem för honom, utan för att han ser in i min själ och mitt hjärta. Han bara vet och han bara förstår på ett oförklarligt sätt.

Sista personen är, som jag tidigare skrev, viktig med stort V. Det är han som inte vet hur man stänger luckor och dörrar och som bara hitta ljusknappen hälften av gångerna. Han som tjurar när han är nyvaken och när han hungrig. Han som jobbar för mycket och som, precis som nummer ett, är dum, barnslig och omogen. Men han är också den som lånar ut sin arm som kudde och som håller om mig varje natt och som bakar in mig i duntäcken när jag fryser. Han är den som handlar, diskar, skjutsar, fixar och donar. Han som stryker mig över håret när jag mår dåligt och som gråter för att jag är ledsen. Han accepterar mig för den jag är med alla mina svagheter, egenheter och dumheter. Han anpassar sig så gott det går och försöker göra mig till viljes när han kan, även om det ställer till det för honom. Han är vansinnigt hängiven och hänsynstagande även om han ibland säger och gör klumpiga och taktlösa saker. Han gör så gott han kan hela tiden. Sorry guys, men det finns bara en och det är han, helt enkelt för att han tycker så jäkla mycket om mig. Precis som jag tycker om honom. Så jäkla mycket…

Bubblare:

Den eldiga rödhåriga som blev brunett. Hon som alltid finns där när hon behövs. Hon som är spindeln i nätet på alla möjliga sätt. Hon som lever livet och som är så jäkla nöjd med den hon är att det bara strålar om henne. Hon bara ”är” och det gör mig så vansinnigt avundsjuk ibland. Men varför är hon bara bubblare? Jag vet inte, men jag vet att anledningen till det ligger hos mig, inte hos henne. Jag skulle tro att det beror på min avundsjuka på vissa delar av hennes liv som jag önskar var mina. Jag är helt enkelt så missunnsam att hon blir bubblare. Det är helt enkelt mitt ”fel”, men så är det ju också min blogg…

Modellen som kallar mig ”mamma” och som kommer med tårar i ögonen och ber mig om råd om hur hon ska hantera livet. Naturligtvis gör hon sedan tvärtom med en del mer eller mindre katastrofala följder. Varför är hon bubblare då? För att hon är så vansinnigt lik mig när jag var yngre. Hon ger mig en stark obehagskänsla för att hon påminner mig om mig själv och det är inte alltid helt lätt att hantera, men jag skulle inte vilja vara utan henne. Inte en enda sekund.

Nästa person bubblar för att vi inte pratar med varandra så mycket längre. Innan var det mer intensivt och från och till givande, men det personer glider ifrån varandra och det är väl en del av livet antar jag. Vi träffas förvisso varje dag, men det är mest allmänna artighetsfraser som gäller nu för tiden. Han finns i periferin och spelar sin roll väl men mer än så är det tyvärr inte längre. Such is life…

Sista bubblaren är killen som är galen i fotboll. Han har all potential i världen att utvecklas till att bli väldigt betydelsefull, men än så länge känner jag honom inte tillräckligt väl för att låta honom göra mer än att bubbla. Han säger massor av vettiga saker och han har väldigt mycket humor som lyser ur ögonen på honom. Vi får väl se om och när han befordras till att slippa bubblarpositionen.

God jul alla om vi inte hörs!