Min sanning just nu

Det var länge sedan jag skrev något här nu. Slarvigt av mig och inte så snällt mot dem av er som jag vet följer min blogg. Flå´t!

Jag satt för en stund sedan och tänkte på hur vimsigt och oroligt mitt liv är just nu. Ingen nyhet förvisso, upp och ner och fram och tillbaka har det varit så länge jag kan minnas, men nu känns det lite extremt. Det jag saknar mest är lite trygghet och stabilitet, som vanligt. Jag behöver framför allt ett jobb så att jag kan börja känna lite säkerhet i livet. Som det är nu pendlar det hej vilt. Ena dagen känns det okej, jag har en känsla av att allt kommer att ordna sig och att jag inte har något att oroa mig för, men nästa dag kan jag känna ordentlig ångest och nästan få panik. Mina bekymmer kan egentligen delas upp i tre delar: ekonomin, ensamheten och sysslolösheten.

Mest handlar det om ekonomin förstås. Att inte ha något jobb och inte få ut mer a-kassa än att det kanske kommer att täcka hyran känns inte jättestabilt. Jag vet att jag klarar mig ett tag till på mina besparingar, men sedan då? Vad händer sedan? Utöver de ekonomiska bekymren som tynger mig allt som oftast är det sysslolösheten och ensamheten som river i mig titt som tätt. Jag har visserligen gjort en del saker den senaste tiden, klättrat, tältat, träffat folk, och det är naturligtvis kul, men jag saknar fortfarande någonting att göra på regelbunden basis. Något att hänga upp tillvaron på, så att säga. Jag har insett att jag inte alls är den ensamvarg jag alltid har hävdat att jag är, utan snarare väldigt social, kanske till och med översocial. Jag gottar mig riktigt mycket när jag har folk runt mig och tycker livet är som bäst då. Dock har det dykt upp något oväntat negativt av samma företeelse. För några månader sedan när jag aldrig träffade någon så tyckte jag det var hemskt men jag ”överlevde” ändå. Nu när jag träffar folk lite oftare känns det jättehemskt de stunder och dagar som jag inte gör det. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det, nu när jag vet hur bra jag mår av att ha människor omkring mig. Nu har jag något att jämföra med och då blir situationen en annan. Nu vill jag aldrig vara ensam, det känns som att jag egentligen aldrig vill vara hemma själv längre. Jag är det ändå för jag har ju oftast inget val, men jag vill inte. Även detta lilla problem skulle troligtvis kunna avhjälpas med ett jobb då jag skulle träffa människor när jag jobbade och även förmodligen skulle lära känna en del av dem och förhoppningsvis kunna umgås med några av dem på fritiden lite då och så. Det skulle verkligen inte skada.

Varför umgås jag inte med min familj och mina kompisar undrar kanske ni som inte riktigt känner mig och vet vem jag är. Jag är ganska nyinflyttad där jag bor och har 30 mil till närmaste person som jag känner ”på riktigt”. Jag har fått en del bekanta här nere, men inte så nära bekanta att jag umgås med dem ofta eller kan åka hem till dem hipp som happ. Där är mitt problem. Ensamheten är bedövande vissa dagar, andra känns den okej, men aldrig helt bra. Likaså sysslolösheten. Många tycker att jag ska gå ut och gå när jag har tråkigt. Visst, det är ett alternativ, men det är faktiskt inte så kul att gå omkring ensam hela dagarna i längden. Andra tycker jag ska städa och fixa i ordning hemma, men det är samma sak där, man tröttnar. Jag har även hört att jag skulle kunna bli extremt vältränad med tanke på hur mycket dödtid jag har att använda till träning. Att jag skulle kunna träna jämt och ständigt är helt klart sant, men även där faller det på att det skulle bli tråkigt i längden. Jag tycker inte om att träna, åtminstone inte så mycket att jag skulle klarar av att göra det regelbundet bara för att ha något att göra. Jag fungerar tyvärr inte så. Kanske skulle det fungera om jag hade ett gym att gå till, då skulle jag ju träffa folk samtidigt, men närmsta gym ligger två mil bort och så långt kan jag inte åka var och varannan dag. Det fungerar inte ekonomiskt.

Som många andra har jag en ”att göra- lista” med en del punkter som jag säkerligen till stora delar skulle kunna beta av ganska snabbt, men jag gör det inte. Troligtvis beror det till stor del av att jag tror att jag helt enkelt skulle få lite panik om jag en dag tittade på den och insåg att allt jag behöver göra redan är gjort. Då skulle jag verkligen känna mig ensam och sysslolös om något. Så länge det finns punkter kvar på listan har min existens ett syfte på något vis. Det är lite tragiskt när man tänker på det. Ändå känner jag mig förstås duktig när jag någon dag får extra energi och betar av en hel del av punkterna, jag får på något sätt en egoboost av det. Det är svårt att kombinera känslan av att vara duktig när man betar av listan och samtidigt vilja att den till vissa delar finns kvar. Knepigt det där.

Ytterligare en sak som jag ofta får höra är att jag ska passa på att ta det lugnt, slappa och njuta av att vara ledig. Jag förstår tanken, men det är svårt att göra det när jag inte vet när nästa lön dyker upp. Det är svårt att släppa tanken på det. Detta innebär även att jag försöker hålla i de pengar jag har för att inte få för mycket problem i framtiden och jag kan således inte spendera hur mycket pengar som helst på att göra saker, jag kan inte åka runt hur mycket som helst eftersom bensin kostar pengar, och än en gång, hur kul är det att göra saker själv jämt och ständigt? Inte kul alls.

Det är inte lätt att träffa människor i en sådan här liten håla där jag bor heller, framför allt inte folk i min egen ålder. Än en gång- ett jobb skulle lösa det. Men hur ska jag lyckas få ett jobb som läget ser ut idag? Och vad ska jag göra under tiden? Många dagar har jag ingen inspiration att göra något alls och hela dagen går utan att jag knappt lyfter rumpan från stolen. Jag tillbringar en stor del av tiden framför min dator och får ingenting vettigt gjort. Det är inte så kul. Jag försöker trots allt att behålla någon sorts struktur, åtminstone veckovis. Jag tillåter mig själv att helt utan dåligt samvete bara göra ingenting hela helgerna om jag känner för det. Jag äter lite roligare och godare mat då och jag försöker på olika sätt få det att vara lite annorlunda än resten av veckan. Under vardagarna försöker jag ta tag i saker som jag ”måste” göra, städa, tvätta, åka och handla och söka jobb, även om jag i praktiken skulle kunna göra vad som helst när som helst. Av någon anledning känns det lite bättre att ha det så, lite mer meningsfullt. Helst skulle jag vilja ha förmågan att gå upp tidigt på morgonen och gå och lägga mig i tid för att få ännu mer struktur, men som extremt morgontrött är det lite för mycket begärt av mig själv. Den delen misslyckas jag med varje morgon, trots förhoppningar om att lyckas just imorgon varje kväll när jag går och lägger mig.

Jag har trots allt en orubblig tro på att allt kommer lösa sig förr eller senare, helt enkelt för att jag känner att jag måste ha det. Jag kan inte falla in i hopplösheten och känslan av att jag kommer gå under och hamna i en situation där jag är utfattig och lever på socialbidrag. Det får inte hända och det kommer inte hända. Det gör inte det, så är det bara. Det kommer att lösa sig och när det väl gör det så kommer resten lösa sig också. Då kan jag börja leva igen, känna att jag har ett meningsfullt liv och en uppgift i livet. Jag vägrar tillåta något annat, det ska hända. Snart. Väldigt snart.

Jag inser att det här inlägget är lite snurrigt, ostrukturerat och dåligt skrivet, men det får vara så den här gången. Att börja korrekturläsa och pilla med texten skulle bara innebära att den blir opersonlig och lite mer politiskt korrekt och det vill jag inte att den ska vara. Det här är skrivet rakt upp och ner utan en tanke på uppbyggnad och att det ska vara en ”snygg” text. Ta det för vad det är, för det är min sanning just nu.

Hallå där, ni som ställer frågor titt som tätt! Del 2

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om LCHF. Vissa frågor har uppenbarligen dykt upp hos er, men inte sjutton har ni skrivit ner dem här som jag bad er om ;) Jaja, jag gör ett litet inlägg här som uppföljning då.

”Är det inte farligt att äta så mycket mättat fett?” Nej, knappast. Mer naturligt än animaliskt fett blir det knappast. Modersmjölken består till stor del av mättat fett och sannolikheten att våra mammor långsamt börjar ta livet av oss det första de gör när vi kikar ut är inte speciellt stor. Dessutom, när våra kroppar själva bildar fett så är det mättat fett de tillverkar. Detta är även det fett som kroppen använder sig av när den behöver energi. Varför skulle det vara farligt att mata kroppen med något som den redan består av, själv tillverkar och dessutom använder som bränsle? Det är fullständigt ologiskt.

”Man måste äta frukt och grönsaker för att få i sig vitaminer och mineraler!” Kött, fisk och mejeriprodukter innehåller alla vitaminer och mineraler vi behöver. Dessutom är de frukter som finns så förädlade idag att de knappt innehåller annat än vatten och socker. Våra jordar är så utarmade att det i stort sett inte finns någon näring i dem och således inte heller i det som växer där.

”Det är viktigt med antioxidanter!” Ja, det kanske det är om man äter saker som oxiderar i kroppen. Det är kolhydrat- och stärkelsestinna saker samt dåliga fetter som beter sig så. Sånt äter jag inte.

”Det är dåligt för miljön att äta en massa kött. Korna släpper ifrån sig massor av metangas som är ett stort miljöproblem” Ja, det är sant till viss del. Så länge vi matar kossorna med spannmål pruttar de en hel del, men om vi istället lade ner spannmålsproduktionen och lät det växa gräs på åkrarna som korna kunde få gå och käka upp, så skulle deras magar börja fungera utmärkt och sluta producera en massa ohälsosamma gaser. När djur får gå ute och äta naturlig föda får dessutom fettsyrorna mycket bättre sammansättning vilket är bra för oss, men det är kanske lite överkurs för tillfället.

”Äter du kött? Jaha, brukar du äta dina kompisar?” Det är naturens gång. Vissa djur blir uppätna av djur som i sin tur blir uppätna av andra djur som blir uppätna… ja, ni förstår vad jag menar. Däremot är det viktigt för mig att djuren behandlas väl medan de lever, att de får leva i en bra och för dem naturlig miljö och att slakten går snabbt och smärtfritt till utan en massa lidande. Dessutom, ni som är vegetarianer och veganer, ni äter upp djurens naturliga föda, har ni tänkt på det? Brukar ni äta upp era kompisars mat? Lite missunnsamt va? ;)

”Men vad håller du på med just nu då?” Jag äter för tillfället på ett sätt som vissa kallar fakir. Det innebär att jag inte äter några kolhydrater över huvudtaget, inte ens mejeriprodukter, utan bara kött, fisk, ägg och fett. Detta för att få min kropp att börja släppa efter på överskottet (?) som jag har. Enbart därför. En genväg, kan man säga.

Det var några av de frågor och åsikter som jag har fått bemöta den senaste tiden och som alla som lever som jag gör får lära sig att stå till svars för. Det finns så mycket att skriva om det här och jag har så mycket åsikter att jag troligtvis skulle kunna skriva en hel bok om det, men jag överlämnar det åt dem som känner sig mer manade och nöjer mig med mitt lilla bidrag här istället. Jag rekommenderar att ni som är intresserade tittar in på http://www.kostdoktorn.se/ och läser lite där. Det finns en hel del sidor, bloggar och forum om LCHF, men kostdoktorn tycker jag är mest lättöverskådlig och pedagogiskt upplagd för nybörjare. Dessutom är Andreas Eenfeldt som driver den väldigt duktig på att skriva och gör det ofta med roliga poänger och glimten i ögat, blandat med allvar och ibland ett visst mått av frustration. Helt klart det bästa stället att börja läsa på!

Landsbygdsproblem big time!

Allvarligt talat. Jag har en enda mataffär i närheten som jag kan gå till utan att behöva sätta mig i bilen och åka ett par mil. Vanligtvis stänger affären kl 20, men idag stängde den tydligen kl 15 bara för att det är nationaldagen. Vad är det för ociviliserat trams? Snacka om att spä på mina fördomar om att bo på landet. Usch :(

Så länge man inte ger upp har man inte förlorat

Jag ägnade större delen av min söndag åt klippklättring i en solig och varm del av Skåne. Det var välbehövligt för mig av flera anledningar. Jag träffade lite folk, jag gjorde något riktigt kul, jag fick använda min stackars förslöade kropp till något vettigt, jag var hög på adrenalin- och endorfinkickar större delen av dagen och jag gjorde saker som jag egentligen inte trodde att jag vågade. Inget negativt kom ut av dagen, möjligtvis bortsett från en väldigt märkligt formad solbränna på ryggen, men den känns som ett mindre och överkomligt problem :)

Min största oro inför söndagen var att min höjdrädsla skulle ställa till det för mig. Jag visste redan från början hur arg jag skulle bli på mig själv om jag hoppade över att göra vissa saker bara för att jag var rädd, så jag hoppades att jag skulle kunna tränga bort min rädsla, ta mig samman och helt enkelt göra det jag skulle. Det kunde jag. Första klättringen var lite jobbig, men det gick snabbt över och efter någon timme var det inga problem alls att hänga långt upp på klippväggen och kika ner. När jag väl vågade lita på att all utrustning faktiskt höll och när jag vågade lita på att personen som säkrade mig faktiskt klarade av det så var det ingen big deal att testa även ganska plana klippväggar och ta mig fram på lite knepiga ställen. Förmågan att lita på att de andra kunde säkra mig poppade upp när jag själv började säkra andra. Att säkra någon i min egen storlek är inga som helst problem insåg jag ganska snabbt, men när jag märkte att jag även klarade av killar som vägde 20-30 kilo mer än mig så kändes det lätt att våga ha tilltro till andra. Kan jag så kan de, speciellt eftersom jag utan tvekan var den minst klättringserfarna av alla som var där.

Klättringen i alla ära, men den riktiga utmaningen för min del var att fira ner mig själv uppifrån toppen på klippan och ner till marken. Att gå baklänges ner över klippkanten kändes inte alls bra, jag har väl lite självbevarelsedrift kvar trots allt, så första gången jag gjorde det var jag väldigt nära att få panik och kroppen låste sig lite sådär krampaktigt. Andra och tredje gången gick bättre, men det hade säkerligen kunnat göras på ett snyggare och smidigare sätt. Nåja, ner kom jag i alla fall och jag lever fortfarande.

De andra som var med kände varandra redan sedan tidigare, jag var den enda som kom dit ensam utan att känna någon alls. Tack och lov var alla väldigt snälla, glada och omtänksamma och de fick mig att återfå lite, lite tro på att det faktiskt finns bra människor i världen. Tyvärr har jag senaste tiden börjat misströsta på det området, så det kändes bra att bli lite motbevisad. Alla var nyfikna på vart jag bor, varför jag flyttade hit ner, vad jag egentligen gör här nere och vad jag sysslar med på dagarna. Som vanligt hade jag inga bra svar att ge och de tyckte mest att jag har varit modig som har kastat mig ut i det okända så här. Jag är så tacksam för det, att träffa personer som tycker att jag har gjort något bra och inte bara att jag är skvatt galen. Jag har aldrig riktigt förstått det innan, det är andra som har fått mig att börja inse det. När de stora starka killarna som var där sitter och säger att de aldrig skulle våga göra något liknande, då börjar jag inse att det faktiskt är en ganska stor grej. Jag kanske inte är så feg och ickeproduktiv som jag alltid har trott. Jag har ju faktiskt klarat mig ganska bra på egen hand när jag tänker efter.

Jag och en av killarna tog en paus och satt i solen på en klippa en stund mitt på dagen. Vi pratade om lite allt möjligt, men mest om min flytt och hur jag klarade mig här nere. Han frågade om jag kände någon i närheten och det gör jag ju egentligen inte. Jag lade till att det finns ett par stycken i Malmö som jag känner lite ytligt och som förbarmar sig över mig ibland och ser till att jag kommer hemifrån en stund lite då och då. Han var tyst en liten stund, sedan vände han på huvudet, tittade på mig och sa: ”Förbarmar sig? Du har inte funderat på att de kanske vill umgås med dig på riktigt? De kanske faktiskt tycker om dig?” Jag blev lite mållös för den tanken har ärligt talat aldrig slagit mig. Jag har hela tiden förutsatt att det finns personer som tycker lite synd om mig och offrar sin dyrbara tid på mig lite då och då för att vara snälla, men aldrig tänkt tanken att de kanske faktiskt gör det för att de själva vill. Det är förstås en trevlig tanke. Kan det vara så? Är jag inte så tråkig att umgås med som jag själv tror? Tillför jag faktiskt någonting positivt till någons liv ibland? Betyder jag något för någon? Det tål att funderas på. Jag är glad att han väckte tanken hos mig. Han var snäll, de andra var snälla, det finns snälla människor i världen. Wow.