Så länge man inte ger upp har man inte förlorat

Jag ägnade större delen av min söndag åt klippklättring i en solig och varm del av Skåne. Det var välbehövligt för mig av flera anledningar. Jag träffade lite folk, jag gjorde något riktigt kul, jag fick använda min stackars förslöade kropp till något vettigt, jag var hög på adrenalin- och endorfinkickar större delen av dagen och jag gjorde saker som jag egentligen inte trodde att jag vågade. Inget negativt kom ut av dagen, möjligtvis bortsett från en väldigt märkligt formad solbränna på ryggen, men den känns som ett mindre och överkomligt problem :)

Min största oro inför söndagen var att min höjdrädsla skulle ställa till det för mig. Jag visste redan från början hur arg jag skulle bli på mig själv om jag hoppade över att göra vissa saker bara för att jag var rädd, så jag hoppades att jag skulle kunna tränga bort min rädsla, ta mig samman och helt enkelt göra det jag skulle. Det kunde jag. Första klättringen var lite jobbig, men det gick snabbt över och efter någon timme var det inga problem alls att hänga långt upp på klippväggen och kika ner. När jag väl vågade lita på att all utrustning faktiskt höll och när jag vågade lita på att personen som säkrade mig faktiskt klarade av det så var det ingen big deal att testa även ganska plana klippväggar och ta mig fram på lite knepiga ställen. Förmågan att lita på att de andra kunde säkra mig poppade upp när jag själv började säkra andra. Att säkra någon i min egen storlek är inga som helst problem insåg jag ganska snabbt, men när jag märkte att jag även klarade av killar som vägde 20-30 kilo mer än mig så kändes det lätt att våga ha tilltro till andra. Kan jag så kan de, speciellt eftersom jag utan tvekan var den minst klättringserfarna av alla som var där.

Klättringen i alla ära, men den riktiga utmaningen för min del var att fira ner mig själv uppifrån toppen på klippan och ner till marken. Att gå baklänges ner över klippkanten kändes inte alls bra, jag har väl lite självbevarelsedrift kvar trots allt, så första gången jag gjorde det var jag väldigt nära att få panik och kroppen låste sig lite sådär krampaktigt. Andra och tredje gången gick bättre, men det hade säkerligen kunnat göras på ett snyggare och smidigare sätt. Nåja, ner kom jag i alla fall och jag lever fortfarande.

De andra som var med kände varandra redan sedan tidigare, jag var den enda som kom dit ensam utan att känna någon alls. Tack och lov var alla väldigt snälla, glada och omtänksamma och de fick mig att återfå lite, lite tro på att det faktiskt finns bra människor i världen. Tyvärr har jag senaste tiden börjat misströsta på det området, så det kändes bra att bli lite motbevisad. Alla var nyfikna på vart jag bor, varför jag flyttade hit ner, vad jag egentligen gör här nere och vad jag sysslar med på dagarna. Som vanligt hade jag inga bra svar att ge och de tyckte mest att jag har varit modig som har kastat mig ut i det okända så här. Jag är så tacksam för det, att träffa personer som tycker att jag har gjort något bra och inte bara att jag är skvatt galen. Jag har aldrig riktigt förstått det innan, det är andra som har fått mig att börja inse det. När de stora starka killarna som var där sitter och säger att de aldrig skulle våga göra något liknande, då börjar jag inse att det faktiskt är en ganska stor grej. Jag kanske inte är så feg och ickeproduktiv som jag alltid har trott. Jag har ju faktiskt klarat mig ganska bra på egen hand när jag tänker efter.

Jag och en av killarna tog en paus och satt i solen på en klippa en stund mitt på dagen. Vi pratade om lite allt möjligt, men mest om min flytt och hur jag klarade mig här nere. Han frågade om jag kände någon i närheten och det gör jag ju egentligen inte. Jag lade till att det finns ett par stycken i Malmö som jag känner lite ytligt och som förbarmar sig över mig ibland och ser till att jag kommer hemifrån en stund lite då och då. Han var tyst en liten stund, sedan vände han på huvudet, tittade på mig och sa: ”Förbarmar sig? Du har inte funderat på att de kanske vill umgås med dig på riktigt? De kanske faktiskt tycker om dig?” Jag blev lite mållös för den tanken har ärligt talat aldrig slagit mig. Jag har hela tiden förutsatt att det finns personer som tycker lite synd om mig och offrar sin dyrbara tid på mig lite då och då för att vara snälla, men aldrig tänkt tanken att de kanske faktiskt gör det för att de själva vill. Det är förstås en trevlig tanke. Kan det vara så? Är jag inte så tråkig att umgås med som jag själv tror? Tillför jag faktiskt någonting positivt till någons liv ibland? Betyder jag något för någon? Det tål att funderas på. Jag är glad att han väckte tanken hos mig. Han var snäll, de andra var snälla, det finns snälla människor i världen. Wow.