Min sanning just nu

Det var länge sedan jag skrev något här nu. Slarvigt av mig och inte så snällt mot dem av er som jag vet följer min blogg. Flå´t!

Jag satt för en stund sedan och tänkte på hur vimsigt och oroligt mitt liv är just nu. Ingen nyhet förvisso, upp och ner och fram och tillbaka har det varit så länge jag kan minnas, men nu känns det lite extremt. Det jag saknar mest är lite trygghet och stabilitet, som vanligt. Jag behöver framför allt ett jobb så att jag kan börja känna lite säkerhet i livet. Som det är nu pendlar det hej vilt. Ena dagen känns det okej, jag har en känsla av att allt kommer att ordna sig och att jag inte har något att oroa mig för, men nästa dag kan jag känna ordentlig ångest och nästan få panik. Mina bekymmer kan egentligen delas upp i tre delar: ekonomin, ensamheten och sysslolösheten.

Mest handlar det om ekonomin förstås. Att inte ha något jobb och inte få ut mer a-kassa än att det kanske kommer att täcka hyran känns inte jättestabilt. Jag vet att jag klarar mig ett tag till på mina besparingar, men sedan då? Vad händer sedan? Utöver de ekonomiska bekymren som tynger mig allt som oftast är det sysslolösheten och ensamheten som river i mig titt som tätt. Jag har visserligen gjort en del saker den senaste tiden, klättrat, tältat, träffat folk, och det är naturligtvis kul, men jag saknar fortfarande någonting att göra på regelbunden basis. Något att hänga upp tillvaron på, så att säga. Jag har insett att jag inte alls är den ensamvarg jag alltid har hävdat att jag är, utan snarare väldigt social, kanske till och med översocial. Jag gottar mig riktigt mycket när jag har folk runt mig och tycker livet är som bäst då. Dock har det dykt upp något oväntat negativt av samma företeelse. För några månader sedan när jag aldrig träffade någon så tyckte jag det var hemskt men jag ”överlevde” ändå. Nu när jag träffar folk lite oftare känns det jättehemskt de stunder och dagar som jag inte gör det. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det, nu när jag vet hur bra jag mår av att ha människor omkring mig. Nu har jag något att jämföra med och då blir situationen en annan. Nu vill jag aldrig vara ensam, det känns som att jag egentligen aldrig vill vara hemma själv längre. Jag är det ändå för jag har ju oftast inget val, men jag vill inte. Även detta lilla problem skulle troligtvis kunna avhjälpas med ett jobb då jag skulle träffa människor när jag jobbade och även förmodligen skulle lära känna en del av dem och förhoppningsvis kunna umgås med några av dem på fritiden lite då och så. Det skulle verkligen inte skada.

Varför umgås jag inte med min familj och mina kompisar undrar kanske ni som inte riktigt känner mig och vet vem jag är. Jag är ganska nyinflyttad där jag bor och har 30 mil till närmaste person som jag känner ”på riktigt”. Jag har fått en del bekanta här nere, men inte så nära bekanta att jag umgås med dem ofta eller kan åka hem till dem hipp som happ. Där är mitt problem. Ensamheten är bedövande vissa dagar, andra känns den okej, men aldrig helt bra. Likaså sysslolösheten. Många tycker att jag ska gå ut och gå när jag har tråkigt. Visst, det är ett alternativ, men det är faktiskt inte så kul att gå omkring ensam hela dagarna i längden. Andra tycker jag ska städa och fixa i ordning hemma, men det är samma sak där, man tröttnar. Jag har även hört att jag skulle kunna bli extremt vältränad med tanke på hur mycket dödtid jag har att använda till träning. Att jag skulle kunna träna jämt och ständigt är helt klart sant, men även där faller det på att det skulle bli tråkigt i längden. Jag tycker inte om att träna, åtminstone inte så mycket att jag skulle klarar av att göra det regelbundet bara för att ha något att göra. Jag fungerar tyvärr inte så. Kanske skulle det fungera om jag hade ett gym att gå till, då skulle jag ju träffa folk samtidigt, men närmsta gym ligger två mil bort och så långt kan jag inte åka var och varannan dag. Det fungerar inte ekonomiskt.

Som många andra har jag en ”att göra- lista” med en del punkter som jag säkerligen till stora delar skulle kunna beta av ganska snabbt, men jag gör det inte. Troligtvis beror det till stor del av att jag tror att jag helt enkelt skulle få lite panik om jag en dag tittade på den och insåg att allt jag behöver göra redan är gjort. Då skulle jag verkligen känna mig ensam och sysslolös om något. Så länge det finns punkter kvar på listan har min existens ett syfte på något vis. Det är lite tragiskt när man tänker på det. Ändå känner jag mig förstås duktig när jag någon dag får extra energi och betar av en hel del av punkterna, jag får på något sätt en egoboost av det. Det är svårt att kombinera känslan av att vara duktig när man betar av listan och samtidigt vilja att den till vissa delar finns kvar. Knepigt det där.

Ytterligare en sak som jag ofta får höra är att jag ska passa på att ta det lugnt, slappa och njuta av att vara ledig. Jag förstår tanken, men det är svårt att göra det när jag inte vet när nästa lön dyker upp. Det är svårt att släppa tanken på det. Detta innebär även att jag försöker hålla i de pengar jag har för att inte få för mycket problem i framtiden och jag kan således inte spendera hur mycket pengar som helst på att göra saker, jag kan inte åka runt hur mycket som helst eftersom bensin kostar pengar, och än en gång, hur kul är det att göra saker själv jämt och ständigt? Inte kul alls.

Det är inte lätt att träffa människor i en sådan här liten håla där jag bor heller, framför allt inte folk i min egen ålder. Än en gång- ett jobb skulle lösa det. Men hur ska jag lyckas få ett jobb som läget ser ut idag? Och vad ska jag göra under tiden? Många dagar har jag ingen inspiration att göra något alls och hela dagen går utan att jag knappt lyfter rumpan från stolen. Jag tillbringar en stor del av tiden framför min dator och får ingenting vettigt gjort. Det är inte så kul. Jag försöker trots allt att behålla någon sorts struktur, åtminstone veckovis. Jag tillåter mig själv att helt utan dåligt samvete bara göra ingenting hela helgerna om jag känner för det. Jag äter lite roligare och godare mat då och jag försöker på olika sätt få det att vara lite annorlunda än resten av veckan. Under vardagarna försöker jag ta tag i saker som jag ”måste” göra, städa, tvätta, åka och handla och söka jobb, även om jag i praktiken skulle kunna göra vad som helst när som helst. Av någon anledning känns det lite bättre att ha det så, lite mer meningsfullt. Helst skulle jag vilja ha förmågan att gå upp tidigt på morgonen och gå och lägga mig i tid för att få ännu mer struktur, men som extremt morgontrött är det lite för mycket begärt av mig själv. Den delen misslyckas jag med varje morgon, trots förhoppningar om att lyckas just imorgon varje kväll när jag går och lägger mig.

Jag har trots allt en orubblig tro på att allt kommer lösa sig förr eller senare, helt enkelt för att jag känner att jag måste ha det. Jag kan inte falla in i hopplösheten och känslan av att jag kommer gå under och hamna i en situation där jag är utfattig och lever på socialbidrag. Det får inte hända och det kommer inte hända. Det gör inte det, så är det bara. Det kommer att lösa sig och när det väl gör det så kommer resten lösa sig också. Då kan jag börja leva igen, känna att jag har ett meningsfullt liv och en uppgift i livet. Jag vägrar tillåta något annat, det ska hända. Snart. Väldigt snart.

Jag inser att det här inlägget är lite snurrigt, ostrukturerat och dåligt skrivet, men det får vara så den här gången. Att börja korrekturläsa och pilla med texten skulle bara innebära att den blir opersonlig och lite mer politiskt korrekt och det vill jag inte att den ska vara. Det här är skrivet rakt upp och ner utan en tanke på uppbyggnad och att det ska vara en ”snygg” text. Ta det för vad det är, för det är min sanning just nu.