"Där det finns många läkare, finns också många sjuka"

Rubriken är tydligen ett ryskt ordspråk som inte är helt svårt att förstå innebörden av. Jag har en alternativ tolkning.

Jag såg en person i mataffären igår som var väldigt lik en läkare som jag jobbade ihop med för ett antal år sedan. Jag märkte att min hjärna reagerade instinktivt genom att styra in mig bakom några hyllor och gå en annan väg genom affären, trots att jag egentligen inte har en aning om vem personen i affären var eller vad han jobbar med. Jag har nämligen en väl förankrad inneboende skepsis mot doktorer. Det kommer från tiden då jag jobbade som kanslist på ett lasarett bland en grupp läkare varav de flesta var överläkare i 50- årsåldern. Visst fanns det några som var snälla och trevliga, men tyvärr visade det sig ganska omgående efter att jag hade börjat jobba där att flertalet av dem var ”slemmiga” typer som hade både en och två baktankar. De betedde sig ganska illa på jobbet och det var allmänt känt bland både administrativ personal och sköterskor vilka läkare man inte skulle gå in till när de var på sina rum om man ville vara på den säkra sidan. Som kanslist behövde jag dessvärre ganska ofta knacka på och gå in för att lämna papper, få underskrifter på saker eller annat som inte kunde vänta några längre stunder. Ingen av doktorerna gjorde något så olämpligt att det skulle vara straffbart, men tillräckligt mycket för att jag inte alls tyckte om att vara ensam med dem. Jag har tillbringat många fikaraster med dem där de pratar om och kommenterar både det ena och det andra om sina unga kvinnliga patienter. Det kändes alltid bra när det tillfälligt dök upp AT- läkare och praktikanter av olika slag för då höll de andra sig i skinnet ett tag. Det var så lätt att umgås med dem som precis hade gjort klart eller var i slutskedet av sin läkarutbildning. De hade inte lagt sig till med diverse fasoner än.

En av överläkarna dök upp hemma hos mig en kväll. Jag satt och tittade på tv när det ringde på dörren och när jag öppnade stod han där. Jag blev lite lätt chockad och väldigt förvirrad, men släppte in honom. Naturligtvis hände det ingenting, men han försökte flera gånger att initiera vissa aktiviteter, för att uttrycka det på ett fint sätt. Han har förresten en dotter som är tre år yngre än mig. Usch… :S

På grund av allt det där har jag svårt att gå till läkare som det är idag. På vårdcentraler är det ganska okej även om jag inte känner mig direkt bekväm med det, men specialister av olika slag undanber jag mig om möjligt. Står det ÖL någonstans på läkarens namnbricka backar jag snabbt undan om jag kan. Den logiska delen av min hjärna talar om för mig att allt är som det ska och att de bara utför sitt jobb, men jag är hela tiden väldigt skeptisk och på min vakt mot dem och jag funderar hela tiden på vilka baktankar de kan ha när de säger X och gör Y- trots att det är helt normala saker för en läkare att säga och göra när de tar emot en patient. I det avseendet är jag nog ingen lätt patient att ha och göra med…

Jag undrar om det är en viss typ av personer som blir doktorer eller om det är arbetsmiljön som gör läkare till obehagliga typer? Jag har sett och upplevt alldeles för mycket för att kunna tro att de i allmänhet är bra personer och så länge jag inte har fått motsatsen bevisad behåller jag nog de åsikter jag har om folk i vita rockar. Cynisk? Jag? Må så vara. Jag blir gärna överbevisad om det går. Ingen skulle bli gladare än jag :)

"Där det finns många läkare, finns också många sjuka". Jag antar att det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser om vilka som är de sjuka på ett sjukhus...