Sätt på skygglappar och ta ett steg i taget, sedan ett till och ett till...

Vad är det som gör att humöret ibland sjunker så fort? När dagen har varit helt okej, bortsett från en envis förkylning, och så plötsligt, utan synbar anledning, rasar allt ihop som ett korthus och livet känns bara tungt och onödigt. Allt är fel, ingenting är bra och framför allt är jag inte bra, jag duger inte och jag är bara i vägen. Kanske inte i vägen för någon annan, men i vägen för mig själv. Den som förstör och förgör. Och varför börjar tankarna om andra personer vandra? Varför är jag plötsligt övertygad om att ingen bryr sig om en obetydlig, liten patetisk människa som jag? Hur lyckas jag på ett ögonblick vända allt, precis allt, till att framstå som negativt och självdestruktivt? Det finns ingen lösning, det finns inget som får saker att kännas bättre. Inget och ingen. Eller gör det det?