Livet gör dig korkad, så akta dig för att bli gammal!

Två gånger under de senaste veckorna har jag läst i Borås Tidning om incidenter där jag på fullt allvar har börjat fundera på om man automatiskt blir korkad bara för att man blir gammal. Att omdömet kan svikta på ålderns höst om man är sjuk på ett eller annat sätt kan jag förstå, men att till synes friska personer verkar gå med på i princip vad som helst och sedan gnölar och gnäller om det i dagspressen är för mig en gåta.

Det första jag läste om var en åldrig kvinna (jag tror hon var i 90- årsåldern) som hade blivit stoppad av en mobilabonnemangsförsäljare på gatan. De hade pratat en liten stund och mötet slutade med att tanten skrev på ett papper om att hon vill byta abonnemang, trots att hon inte ens har en mobiltelefon. Hon hävdade att hon hade blivit itutad att hon skulle få pengar bara hon skrev på. I tidningen uttryckte hon tydligt sitt missnöje med att ha blivit ”lurad” och hon påpekade också att hon tycker att det är fult när man ger sig på gamla människor på det här sättet. Tycka vad man vill om försäljare som hoppar på folk på gatan, men jag har väldigt svårt att tro att de skulle använda sig av att lova bort pengar till folk för att få sina varor eller tjänster sålda. Men okej, ponera nu ändå att han gjorde det, varför i hela världen förstår då inte tanten efter ett långt och förhoppningsvis händelserikt liv att det inte går omkring unga killar på stan och ger bort pengar till pensionärer om de bara sätter sin signatur på ett papper? Var finns livserfarenheten i sammanhanget? Var finns logiken?

Den andra personen jag läste om var även det en gammal kvinna. Hon hade sålt sin bil till en man för 5 kronor och en amaryllis. Senare insåg hon att det nog inte var hon som hade gjort vinsten i den affären och kontaktade således tidningen som naturligtvis nappade på betet och skrev ett reportage om skandalen. Även den här kvinnan var upprörd över att folk (läs: bilköparen) ger sig på gamla människor. Mina frågeställningar blir desamma som innan: Var finns livserfarenheten i sammanhanget? Var finns logiken? Man måste ju vara bra virrig för att ens överväga att gå med på en sådan extremt dålig affär och hade hon varit så sjuk att hon inte hade omdöme nog att ta ställning till vad som är ett rimligt pris för en bil så hade hon knappast haft hand om sina tillgångar själv. Barn hade hon tydligen också och även dessa var upprörda över vad som hade hänt, men jag undrar var de var vid säljtillfället om tanten nu inte har omdöme att genomföra en bilaffär på ett vettigt sätt.

Jag försvarar inte på något sätt mannen som köpte (eller snarare stal) bilen, det var riktigt fult gjort, men jag kan bara inte riktigt förstå den självömkan som många äldre människor per automatik verkar ägna sig åt. Någon gång i 70- årsåldern verkar de fullständigt sluta ta ansvar för sina egna handlingar och hamna i ett konstant läge av hjälplöshet. Jag är uppväxt med att en av mina föräldrar ständigt påpekade för mig att det är synd om gamla människor, utan att egentligen ha någon anledning att påpeka det. Så fort en äldre person uppenbarade sig var det en människa som det var synd om, oavsett om det faktiskt hade hänt personen någonting eller om denne ens tyckte synd om sig själv. Kanske har detta konstanta klemande gjort mig cynisk när det gäller det här ämnet. Kanske är jag bara en ond person. Hur som haver förstår jag inte varför livsvisdom och livserfarenhet är fördummande. Det ska det väl inte vara?