As time goes by

Under en charterresa för några år sedan läste jag en bok som innehöll ett stycke text som fick mig att tänka efter lite extra. Jag kommer inte ihåg vilket resemål det var och jag minns inte heller vilken bok jag läste, men jag vet att det var en så kallad chick lit. I slutet av boken diskuterade huvudpersonen sin framtid med en klok människa. Jag kommer naturligtvis inte ihåg exakt vad det stod, men i stora drag utspelade sig något som liknar följande dialog:

”Vad vill du göra med ditt liv nu?” frågade hon och lutade sig tillbaka i sin slitna nedsuttna läderfåtölj.
”Jag vill hjälpa andra med missbruk, precis som andra har hjälpt mig”, svarade jag med ett sting av blandad sorg och tacksamhet i rösten.
”Psykolog?” Frågade hon intresserat och höjde på ena ögonbrynet.
”Ja, men för att bli det måste jag läsa i fem år. Jag kommer vara 35 år innan jag är färdig!” Jag suckade och såg för mitt inre hur mitt liv rann iväg i en rasande fart.
”35 år kommer du att bli vare sig du har en psykologexamen eller inte.” Hon såg på mig med ett snett litet leende och nickade uppmuntrande. ”Det är ditt val.”

Det är naturligtvis världens enklaste resonemang, saker tar den tid de tar oavsett hur gammal man är när man börjar. De flesta skulle säkert inte ens reagera på ovanstående dialog, men jag minns att jag fick ett wake up call av det där. Jag funderade mycket på det under resten av semestern, men vad tror ni jag har gjort med den insikten sedan dess? Ingenting…

Blogginlägget som jag skrev igår hade faktiskt sin grund i ett tv-program, men har även med ovan nämnda bok att göra. Jag tänker fortfarande inte berätta vilket tv-program det var eller vad allt utmynnade i, men jag kan tala om hur mina tankar går på det stora hela idag när jag har sovit på saken och faktiskt även ur vissa avseenden har skridit till handling.

Som flera av er vet hamnar jag i något som kanske kan kallas för ett ångesttillstånd lite då och då över att jag varken har familj eller karriär. Det skulle vara okej för mig att kunna säga att jag visserligen inte har någon familj, men att jag åtminstone har en fantastisk yrkeskarriär vid det här laget, alternativt att jag förvisso inte har något speciellt fint jobb att skryta med, men att jag åtminstone har man och barn. Jag har inget av det och det är svårt att hantera ibland.

However, jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag kanske blir ensam hela livet, utan man och barn. Förhoppningsvis är sannolikheten inte så stor, men risken finns faktiskt. Då finns det som jag ser det två möjliga scenarion. Det ena är att jag sitter i min gungstol på ett ålderdomshem och berättar för alla att jag aldrig skaffade någon familj och att jag har levt hela mitt liv som ett ganska vanligt grått och tråkigt Svensson-liv. Jag klarade mig själv, jag tjänade tillräckligt på att sitta i kassan på ICA för att kunna köpa de saker jag ville ha och spara en liten slant då och då, men mer än så blev det aldrig. Det är ett alternativ. Det andra är att jag sitter i min gungstol på hemmet och berättar för alla att någon familj fick jag aldrig och jag är lite ledsen över det, men jäklar vad kul jag hade ändå! Jag levde mitt liv och gjorde det jag kände för att göra för stunden. Jag hade ingen jag behövde ta hänsyn till så jag levde för mig själv, inte för någon annan.

Ett alternativ är förstås att jag faktiskt skaffar familj förr eller senare, men som det är nu vet jag inte om det kommer att hända eller inte. Blir det så kommer ingen att bli gladare än jag, men om det inte blir så, vilken av historierna vill jag då berätta där jag sitter i min gungstol? För min del är det ganska givet och det är utifrån det som jag kommer att ta mina beslut hädanefter. Träffar jag någon som jag fastnar för på vägen så tar jag fortsättningen därifrån men faktum är att jag hela tiden måste handla utifrån var jag för tillfället befinner mig och just nu är jag tyvärr en olycklig och arbetslös singel. Min åldersnoja tillför mig inget vettigt så jag måste försöka släppa den. Min hjärna får tycka vad den vill om vad jag borde ha uppnått vid det här laget. Nu när jag inte har uppnått vad jag tycker att jag borde så kan jag ändå inte göra någoting åt det. Det är bara min framtid som jag kan forma, mitt tidigare liv är som det är.

Jag kan bli väldigt avundsjuk på personer som går ur gymnasiet och direkt därefter, eller åtminstone inom några år, åker iväg och lever livet. Jag kan önska att jag hade gjort samma sak när jag var i den åldern och suckar längtansfullt när jag hör dem berätta om sina fantastiskt roliga, innehållsrika och händelsefulla liv. Ibland känner jag att jag har slösat bort de sista tio åren av mitt liv fullständigt, även om det naturligtvis finns en del saker som jag är glad att jag har varit med om. Min tanke nu är att jag visserligen tycker att jag är lite för gammal för att befinna mig i den situation jag är i, men vad fan, nu är det som det är och jag kan bara göra det bästa av saken. Vad har jag att förlora på det? Vad är jag så förbannat rädd för egentligen?

Sittandes i en knarrande gungstol på ett hem blir jag oavsett vad jag har gjort med mitt liv fram tills dess. Vilken livshistoria vill jag berätta när den dagen kommer? Jag vet vilken. Nu ska jag skapa den.