Vuxentrots

Nu ska ni få höra. Jag gav mig själv en paus i helgen. Allt vad dåligt samvete och borden heter spottade jag på och stampade ner i marken. Pekade finger, räckte ut tungan och vände ryggen till. Alla borden slängde jag bort, jobb som jag borde ta itu med tittade jag inte ens åt, jag satte på mig skygglappar och gjorde sånt som jag ville göra men som jag inte har låtit mig själv göra på hur länge som helst eftersom det i så fall hade tagit tid från viktigare saker. Problemet är att jag ändå inte har gjort de viktiga sakerna heller och därmed hamnat i ett vakuum där ingenting har blivit gjort, inga måste, inga borden och inga saker jag har velat göra. Ingenting.

Men nu gav jag mig själv ett break i helgen. Jag gick promenader med vovven. Visserligen ett måste men det kändes helt okej eftersom det var fint väder och jag inte kände att jag behövde stressa hem till något som jag borde, men inte ville göra. Jag åt ibland. Jag lät mig själv ligga i soffan och titta på meningslösa men ack så underhållande tv-program. Och jag läste. Japp, jag läste. Inte saker som har med studier eller jobb att göra, utan vanliga böcker, vanlig skönlitteratur, av värsta lättsmälta sorten dessutom. Chick lit utan substans, utan djup, utan fakta som skulle pressa in i min lilla hjärna. Något lär man sig alltid ändå, boken jag läste större delen av helgen påminde till vissa delar om det liv jag lever nu. Väldigt små delar visserligen, men tillräckligt för att jag skulle höja på ögonbrynen, fnissa lite och skruva lite besvärat på mig i soffan där jag låg och latade mig med min pocketbok i högsta hugg. Bara vanligt vatten av Kajsa Ingemarsson läste jag. Efter det tog jag mig igenom Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer också. Substanslöst och underhållande. Lagom trotsigt och provocerande.

Och vansinnigt välbehövligt.