Tillsammans är man mindre ensam

Under 15+2 dagar och nätter har jag sluppit vara ensam. 1 natt i Borås och 14 dygn i Grekland har jag resesällskap som visserligen sover i ett annat rum, men ändå i samma lägenhet. Hälften av nätterna i Grekland umgås jag dessutom med någon annan under några timmar. Aldrig ensam, alltid någon i närheten, som längst bort i rummet jämte. Hela dagarna i sällskap med någon, alltid någon runt mig, aldrig ensam. Ju mer hemresan närmar sig, desto mer börjar ångesten bubbla inom mig. Känslorna åker berg-och dalbana. Ena stunden lyckan av att vara där, på plats i solen och värmen med människor överallt. God mat, öl, vin, paraplydrinkar. Strand och hav. Nästa stund river och sliter de jobbiga känslorna i mig igen. Vill inte åka hem. Vill inte.

På hemresedagen är det nästan outhärdligt och jag sluter mig inom mig själv. Klockan 9 på morgonen börjar resan hem. På bussen från hotellet till flygplatsen, på flyget, i bilen från flygplatsen till Borås för att lämna resesällskapet, är jag tyst och inbunden, helt inne i mig själv. Vill inte prata. Vill inte åka hem. Vill bara vända och åka tillbaka. Hela tiden anstränger jag mig för att inte bryta ihop, hela tiden biter jag ihop och gör allt jag kan för att inte tänka och inte känna. Tårarna bränner bakom ögonlocken största delen av tiden. Bit ihop, bit ihop, bit ihop.

Ensam i bilen på vägen mellan Borås och byn som ska föreställa mitt hem håller det inte längre. I bilen brister det och tårarna rinner oupphörligen i nästan tre timmar. Min mamma ringer och jag gråter, snorar och hulkar oupphörligen till hennes stora förtvivlan. Någon gång under färden lyckas jag få iväg ett sms där jag ber om att få tillbringa lite tid hos en person i Malmö. Personen ringer, jag biter ihop så gott det går en liten stund, vi bestämmer att jag ska komma ner. Därefter rasar allt igen.

Framme i byn som ska föreställa mitt hem jag bär in mina väskor, duschar, baddar iskallt vatten på ögonlocken och under ögonen för att få svullnaden att lägga sig. Äter lite snabbt, kollar mina mail och svarar på de mest akuta. Packar ner lite rena kläder i en liten väska. Därefter ut genom dörren igen och raka vägen ner till Malmö. Framme i Malmö 21.30, två dagar och nätter med sällskap igen. Aldrig ensam, hela tiden någon jämte mig, dag som natt. Springer i affärer, bakar pepparkakor, tittar på film. Kvällen innan det är dags att åka hem, igår, kommer de jobbiga känslorna igen. Biter än en gång ihop, tårar som vill komma fram men som jag tvingar bort. Sällskapet märker att något är fel men får aldrig reda på vad det är. Det börjar göra ont i kroppen. Äter värktabletter för första gången på över ett år. Ligger i sängen och tittar på film med någons armar runt mig. Mina fingrar sammanflätade med någon annans. Mina ben sammanflätade med någon annans. Vill inte somna för att slippa vakna. Somnar till slut och vaknar, men vill inte öppna ögonen. Vill inte inse att det är en ny dag och att det är dags att sätta mig i bilen. Drar ut på tiden så mycket jag kan, men till slut är det oundvikligt.

Hemma igen vid 14-tiden. Fixar och donar, svarar på mail, ringer lägenhetsspekulanter, uppdaterar mig om vad som har hänt på mina favoritsajter när jag har varit bortrest. Packar upp saker och handlar lite mat. Tvättar kläder och äter. Håller mig sysselsatt så gott jag har kan. Sedan kommer kvällen och sysslolösheten. Ensamheten. Tystnaden. Ångesten. Ska jag ha det så här i två månader till? Orkar inte. Vill inte. Vad händer sedan?