And it hurts with every heartbeat...

Jag kör ett deppinlägg idag igen. Känsliga läsare varnas kanske lite, lite.

Min biologiska klocka tickar inte längre, den ringer för fullt, skränar och studsar omkring sådär som väckarklockorna gör i Disneyfilmer, och det verkar inte finnas någon avstängningsknapp. Nej, inte ens en snoozeknapp lyckas jag hitta. Jag är så trött på att inte ha någon att ligga i soffan och titta på film med, att det är tomt och kallt i sängen när jag går och lägger mig och att inte ha någon att göra roliga saker med. Jag vill ha någon att prata med, att resa med och bolla idéer med. Jag hör inte till gruppen av lyckliga singlar, jag vill träffa någon och jag vill bilda familj. Det är dags nu, det måste det vara, jag blir ju inte yngre. Tillbringar jag mina kvällar och helger ensam länge till kommer jag med all sannolikhet att bli galen. Jag fixar inte det här längre, jag är inte en person som trivs med att leva ensam. Jag vet bara inte var, när och hur jag ska träffa någon. Fan. Galen var det ja. GALEN! Uähh… *suckar djupt*