Nattens lek med verkligheten

Inatt drömde jag en dröm som jag för ovanlighetens skull kommer ihåg väldigt väl. Jag tror att jag kommer ihåg hela för den håller ihop ganska bra hela vägen utan att egentligen sakna några delar. Drömmen avslutades när jag vaknade med ett ryck, insåg att solen lyste mig rakt i ögonen och att det var dags att kliva upp ur sängen och försöka göra något vettigt av dagen. Drömmen har följt mig hela dagen idag och redan tidigt på förmiddagen skrev jag ner den för att inte glömma av den. Jag har inte mått direkt dåligt av den, men jag har tänkt mycket på den och den ger mig en lite symbolisk verklighetskänsla. Den skrämmer mig lite ibland.

Drömmen, som jag kommer ihåg den, började med att jag insåg att jag flöt omkring i vatten. Jag tittade mig omkring och såg bara vatten, vatten och vatten. Jag fick aldrig riktigt panik, men jag hade hela tiden en känsla av påtaglig ångest. Jag kommer ihåg att jag fick kämpa för att hålla huvudet över ytan. Jag flöt inte alls så lätt som man i vanliga fall gör i vatten, utan jag fick verkligen kämpa för att överhuvudtaget lyckas hålla näsan över vattenytan. Jag kippade efter andan ibland och kroppen kändes tung. Det var väldigt jobbigt. Lite då och då sjönk jag ner en bit under vattnet och där var allt väldigt mörkt, jag såg ingenting, men av någon anledning flöt jag upp igen rätt var det var. Hur det gick till vet jag inte.

Jag tittade hela tiden efter något eller någon som skulle hjälpa mig, jag tittade efter land eller båtar och vände mig om hela tiden för att inte missa något. Under tiden tänkte jag konstant och intensivt. Jag vet att jag tänkte att jag inte skulle orka och att ingen skulle kunna se mig i allt vatten. Jag vet att jag försökte skrika någon gång, men en röst i mitt huvud som sa ”stor i orden men liten på jorden” och fnissade lite fick mig att tystna. Först trodde jag att det fanns någon bakom mig, så jag vände mig med stor ansträngning om, men det fanns ingen där. Bara vatten, vatten, överallt vatten.

Plötsligt hade jag en båt jämte mig. Hur den kom dit eller när den dök upp vet jag inte, plötsligt var den bara där, precis vid min sida, alldeles nära. Jag vet att jag sträckte mig mot den och nuddade den, men jag orkade inte ta mig tillräckligt högt upp i vattnet för att nå relingen. Dessutom insåg jag i drömmen att det inte skulle spela någon roll. Jag skulle ändå inte orka dra mig upp. Kroppen kändes blytung, mina muskler orkade inte arbeta ordentligt. Fortfarande hade jag i stort sett bara näsan över vattenytan, det kändes som att vattnet knappt hade någon bärkraft. Jag gav upp. Jag slutade försöka ta mig upp till båten. Jag såg att den fanns där, men det hjälpte mig inte. Jag grät. Som jag grät…

Det blev ett klipp i drömmen igen, plötsligt var båten bakom mig istället och jag hörde en kombinerad duns och plask och vände mig med stor svårighet om. Precis bakom mig låg en livboj och flöt. En ny strimma av hopp dök upp och jag klamrade mig fast vid livbojen. För ett ögonblick verkade det fungera, men så fort den började halas in tappade jag taget. Flera gånger hände samma sak. Jag kunde med nöd och näppe klamra mig fast vid livbojen, men så fort den började röra på sig tappade jag taget och jag låg än en gång och guppade omkring i allt vatten utan att kunna ta mig upp.

Jag insåg att inte heller livbojen var min räddning, helt enkelt för att jag inte orkade hålla mig fast i den. Jag såg hur något rörde sig i båten och några ansikten tittade fram över relingen. De tittade på mig och de såg väldigt ledsna ut, men de gjorde ingenting. De bara tittade. Ansiktena kände jag igen, det var personer jag känner i verkliga livet, men de känner inte varandra. Under några sekunder såg vi bara på varandra utan att någon sa något. Sedan viskade jag lite försiktigt. ”Hjälp mig”, sa jag tyst och grät. De tittade på mig och skakade på sina huvuden. ”Vi kan inte”, sa en av personerna, ”vi orkar inte dra upp dig i båten, det är ingen idé”. Jag minns att jag blev så ledsen, att jag inte förstod varför de inte ens försökte. De såg så sorgsna ut, och jag grät fortfarande. Jag minns att jag var på väg att öppna munnen för att fråga dem varför de inte ens försökte, men i samma sekund sjönk jag. Vattnet förlorade all bärkraft och jag sjönk. Den här gången var vattnet inte lika svart, för när jag tittade upp mot ytan såg jag personerna i båten genom vattnet. Ett par av dem grät och tårarna bildade små ringar på vattnet, som om det hade varit regndroppar. En av dem skrek rakt ut, men ingen gjorde något. Och jag sjönk, rakt ner, längre och längre ner, och insåg att ingen tänkte försöka hjälpa mig mer. De kom med en båt och de slängde ut en livboj, men mer än så kunde de inte göra. Jag å min sida kunde inte ta mig upp i båten och jag orkade inte hålla mig fast vid livbojen. Det var en omöjlig situation, det fanns inget mer att göra. Jag minns att ångestkänslorna övergick till ett lugn och att en känsla av acceptans infann sig. Sedan vaknade jag.

Jag inser att det här med största sannolikhet verkar vara en påhittad historia som är full av diverse klyschor, men den är faktiskt sann. Jag har drömt precis just det där. Jag inser också att den med all säkerhet har någon slags verklighetsförankring. Det finns personer som ser, men de kan inte göra så mycket. Jag försöker klamra mig fast, men jag orkar inte hela vägen. Än så länge har jag näsan ovanför vattenytan, sjunker och får kippa efter andan lite då och då, men jag flyter åtminstone fortfarande. Frågan är om jag kommer att sjunka eller orka hålla fast vid livbojen. Kanske kommer det förr eller senare någon som vågar och orkar hoppa i och dra upp mig i båten. Kanske inte.