Flyg lilla Sparvöga...

Det här kommer bli ett sånt där deppinlägg igen tror jag, eller i alla fall lite halvdeppigt. Det blir lätt så när det känns som att livet står still när det gäller positiva saker.

Jag har länge gått och funderat på att flytta och börja om på nytt så gott det går, men jag fegar alltid ur så fort jag börjar bli riktigt seriös med tanken på att faktiskt göra det. Nu känns det som att det är dags att jag gör det trots allt, för vad mer har jag att hämta i den här staden egentligen?

* Jag har inga kompisar här längre, de vänner jag har är mest de jag jobbar ihop med. Inte för att jag någonsin har varit en person med jättemånga kompisar, men de jag hade har i alla fall försvunnit på ett eller annat sätt. De flesta har flyttat, de har fått jobb på annan ort eller börjat på högskola i andra städer, eller så har de hittat kärleken på annat håll i landet.

* Jag trivs inte i lägenheten jag har. Den är billig och ligger bra till med tanke på vovven, men utöver det är jag väldigt trött på den. Den behöver renoveras från golv till tak, men jag har varken lust eller motivation att ta tag i det. Att flytta inom stan känns ändå inte helt befogat, jag vet att jag bara kommer få högre hyra på ett annat ställe och jag har ingen aning om var i stan jag skulle vilja bo egentligen, så det känns bara onödigt att lägga energi och pengar på en flytt.

* Jobbet krånglar hur mycket som helst. Har en chef som inte pratar med mig och en gruppledare som är tjurig. Allt detta tack vare, eller kanske snarare på grund av, ett mail som jag skickade till företagets kund som jag jobbar åt. Ett jävla liv blev det och nu är folk på mitt jobb arga. Inte jättekul att vara på jobbet då, så ett nytt jobb skulle nog vara på sin plats.

* The big love då? Nja, jag kan nog konstatera att den här staden är ganska död på den fronten tyvärr… :(

Summan av kardemumman är väl att jag egentligen inte har något som håller mig kvar här längre. Så vad gör jag? Flytta är onekligen lockande, men mitt största problem med det är som sagt att jag är för mesig. Jag är helt ärligt livrädd för att flytta till en stad där jag inte känner någon, inte hittar och som jag inte vet någonting om. Dessutom kräver det en hel del planering, engagemang och energi.

* För det första måste jag bestämma vilken stad som verkar lämplig. Städer norrut känns inte aktuellt, jag behöver inte mer kyla och mer mörker, så ska det vara åt det hållet får det vara ganska nära stan jag bor i nu och då motverkar det ju sitt syfte lite. Därmed är det öster-, väster- eller söderut som gäller och det finns en hel del att välja på där. Hur väljer man? Min gamla taktik med att ta en karta, blunda och peka känns lite väl scary när det gäller det här. Det kanske är en bra idé att ha lite bättre koll än så.

* Nästa steg är att hitta ett jobb, och hur lätt är det idag? Att ta vilket jobb som helst i någon dum mataffär eller något känns inte så lockande, det känns som att det får vara något lite mer komplicerat än så. Det känns som ett jätteprojekt bara det.

* Sedan måste jag hitta någonstans att bo och det är inte heller det lättaste har jag förstått. Dessutom är det nog bra att försöka få någon slags koll på områden och sånt i staden innan man nappar på ett boende, jag har ju inte lust att hamna på något skumt ställe där det händer konstiga saker titt som tätt.

* Hunden. Jag måste fixa till någonting med hunden. Svårt.

* Dessutom, och det här är det viktigaste och svåraste av allt, jag måste våga. Det känns inte riktigt som min grej att bara kasta mig ut i det okända, men något måste hända för så länge jag är kvar här och allt bara fortsätter som det gör nu kommer jag aldrig att komma någonstans i livet. Det klassiska scenariot med att sitta på ålderdomshemmet i en gungstol och ångra att jag inte gjorde saker medan jag kunde känns inte lockande alls och i ärlighetens namn kan jag ju alltid flytta tillbaka om det skulle bli för mycket, även om det inte känns som en del av planen just nu.

Jag undrar hur det skulle kännas den dagen jag sitter där i min nya lägenhet i en helt ny stad. Ångest och panik eller bara en stor lättnad? Jag önskar att jag visste det redan nu, men det gör jag inte. Det är väl en chansning som måste tas antar jag. Folk flyttar runt kors och tvärs i landet och världen av olika anledningar så varför skulle inte jag också kunna göra det? Hur illa kan det bli? Jag önskar bara att jag var lite mer trygg i mig själv. Det hade nog varit lättare då…