Är det du eller jag som låter?

"Det är bäst att passa på!"

2010-08-23T11:06:00.004+02:00

Nu fick jag plötsligt en insikt. Jag står och arbetar i mitt kök, tittar ut genom fönstret och ser solen skina. Tänker att jag egentligen borde passa på att vara ute en dag som denna eftersom det varnas för höstrusk senare i veckan. Två sekunder efteråt inser jag något viktigt. Light bulb moment på väg!

De flesta, eller kanske alla som känner mig, vet att jag vill flytta utomlands till sol och värme. När folk har frågat varför jag vill det har jag egentligen inte haft något bättre svar än att jag tycker om sol och värme. Punkt. Det är såklart sant, men nu insåg jag att det inte bara har med det att göra. Nej, det handlar mycket om att jag inte vill behöva "passa på". Jag fixar inte stressen med att jag borde vara ute och att jag borde passa på att vara ute bara för att det är fint väder. Det måste man i det här landet där antalet dagar med regn och rusk är många fler än soliga och varma dagar. Jag vill kunna vara inne en dag bara för att jag känner för det utan att bli stressad eller få dåligt samvete av det. Jag vill inte att mitt utomhus- eller inomhusliv ska styras av att jag måste passa på medan tid finns. Jag vill leva som man gör vid Medelhavet, i sydöstra Asien eller i södra USA för att ta några exempel. Det regnar ibland, men det gör inte så mycket för där stämmer verkligen uttrycket "efter regn kommer solsken". Där är solsken det normala och man behöver inte känna press och stress över att missa en soldag eller två.

Förresten, tänk på alla svenskar när de har semester. Herregud, hur mår vi om vi har fyra veckors semester på sommaren och de veckorna regnar bort? Vi vet att det är enda chansen till ett vettigt utomhusliv som vi har på hela året. Inte konstigt att folk är deppiga. Nä, det blir nog till att fundera ett varv till på möjligheterna att fly landet tror jag, för jag tänker minsann gå en solig framtid till mötes!

Vuxentrots

2010-08-17T10:52:00.004+02:00

Nu ska ni få höra. Jag gav mig själv en paus i helgen. Allt vad dåligt samvete och borden heter spottade jag på och stampade ner i marken. Pekade finger, räckte ut tungan och vände ryggen till. Alla borden slängde jag bort, jobb som jag borde ta itu med tittade jag inte ens åt, jag satte på mig skygglappar och gjorde sånt som jag ville göra men som jag inte har låtit mig själv göra på hur länge som helst eftersom det i så fall hade tagit tid från viktigare saker. Problemet är att jag ändå inte har gjort de viktiga sakerna heller och därmed hamnat i ett vakuum där ingenting har blivit gjort, inga måste, inga borden och inga saker jag har velat göra. Ingenting.

Men nu gav jag mig själv ett break i helgen. Jag gick promenader med vovven. Visserligen ett måste men det kändes helt okej eftersom det var fint väder och jag inte kände att jag behövde stressa hem till något som jag borde, men inte ville göra. Jag åt ibland. Jag lät mig själv ligga i soffan och titta på meningslösa men ack så underhållande tv-program. Och jag läste. Japp, jag läste. Inte saker som har med studier eller jobb att göra, utan vanliga böcker, vanlig skönlitteratur, av värsta lättsmälta sorten dessutom. Chick lit utan substans, utan djup, utan fakta som skulle pressa in i min lilla hjärna. Något lär man sig alltid ändå, boken jag läste större delen av helgen påminde till vissa delar om det liv jag lever nu. Väldigt små delar visserligen, men tillräckligt för att jag skulle höja på ögonbrynen, fnissa lite och skruva lite besvärat på mig i soffan där jag låg och latade mig med min pocketbok i högsta hugg. Bara vanligt vatten av Kajsa Ingemarsson läste jag. Efter det tog jag mig igenom Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer också. Substanslöst och underhållande. Lagom trotsigt och provocerande.

Och vansinnigt välbehövligt.

Det börjar röra på sig!

2010-02-22T10:32:00.003+01:00

(Nej, jag är fortfarande inte gravid!)

Nu har saker och ting äntligen börjat dra igång som jag har önskat och tjatat om så länge, men det innebär också att de saker som inte går som planerat har börjat träda fram. Vovvens fragily- kurs blev inställd, likaså en organiserad hundpromenad som vi hade anmält oss till för att socialisera oss lite. Min Bollywood-dans fick uppskjuten kursstart, eventuellt blir den helt inställd, och eftersom jag inte har lust att boka upp X antal måndagskvällar framöver för att något kanske kommer att äga rum då så jag har tagit bort min anmälan. Magdansen låg på en dum tid som jag var tveksam till redan från början så den blir det inte heller något med. Aktiviteter faller bort, men vad gör man då? Man hittar nya!

Vovven har börjat på hundsim i rehabbassäng för att förhoppningsvis påskynda läkningen av hans onda rygg. Vi ska gå en aktiveringskurs som börjar om någon månad (undrar hur många aktiveringskurser vi har gått genom åren egentligen?) och en viltspårkurs drar också snart igång. Spårkursen håller på i fyra timmar varje söndag i tio veckor. Dessvärre kommer den att krocka med lite andra aktiviteter några av veckorna, men det känns verkligen väldigt skönt att veta att jag kommer ha mina söndagar uppbokade under flera månader framöver. Underbart!

För min egen del har min kurs i afrikansk dans börjat och den är väldigt rolig! Precis som i alla danser från andra kulturer känns det väldigt ovant att röra sig på det sättet, jag har det liksom inte i generna, men redan under andra kurstillfället började det flyta lite bättre i alla fall. Jag skulle tro att det ser väldigt roligt ut att titta på för dem som kan dansa på riktigt, men det bjuder jag på i så fall! :)

Så har vi då mina utbildningar. Det har varit så många turer med dem att jag knappt håller reda på dem själv, men om allt nu håller i sig och blir som planerat så har jag först en intensivutbildning i taktil massage under fem dagar i början av mars. I mitten och mot slutet av mars blir det en fyradagars instruktörsutbildning i rallylydnad (rallylydnad är en hundsport för er som inte har hört talas om det förut) och i slutet av april och början av maj åker jag till Spanien i tio dagar för en veckas intensivutbildning till diplomerad hälsocoach, samt några dagars sol, bad och allmänt rekognoscerande inför flytten i höst. I slutet av april börjar även utbildningen till licensierad kostrådgivare och den håller på under varannan helg till början av juli. I september hoppas jag kunna gå en kurs i att hålla utbildningar och hur man lägger upp kurser på ett bra sätt. Mitt i allt detta måste jag göra en massa praktik för att kunna göra slutprov och få mina licensieringar.

Jag skulle vilja gå en utbildning i ortobionomi också, men det verkar inte riktigt som att jag får ihop utbildningsdagarna med resten av livet så jag är rädd att jag får hoppa över det. Dessutom hade jag velat gå resterande steg av reiki så att jag blir reikimaster, men även här har jag problem med att utbildningsdagarna krockar med annat och att jag inte har tillgång till hundvakt under tiden. Får se hur det blir med det där. Löser det sig på något sätt så hoppar jag på det, krånglar det så får jag hoppa över det. Tiden får utvisa hur det blir.

Jag skulle vilja utbilda mig till så mycket, men jag måste inse att det inte finns möjlighet att bli allt på en gång. Jag får se tiden från nu fram till hösten som det första steget, eller kanske snarare ett jättekliv, som sedan kan följas av ytterligare många steg. Jag vet vad jag ska göra ett halvår framöver och jag har en plan om vad som ska hända efter det. Jag måste nöja mig med att se till att nå dit jag vill vara vid årets slut till att börja med, därefter blir det dags att ta några steg till. Tålamod är inte min starka sida… Hur som helst, en liten sammanfattning då: till hösten kan jag titulera mig licensierad kostrådgivare, diplomerad hälsocoach, taktil massör och rallylydnadsinstruktör. Good shit! :)

Efterlysning!

2010-02-15T18:17:00.001+01:00

Som de flesta i min bekantskapskrets vet äter jag LCHF (low carb high fat) men jag tillhör de lyckliga som fortfarande kan äta något sött lite då och då utan att sockermonstret griper tag i mig och drar ner mig i kolhydratsträsket igen. Jag försöker äta så ren mat som möjligt, mat som faller in under benämningen ”Äkta vara” och helst ekologiskt, kravmärkt och närodlat i den utsträckning det är möjligt. Jag försöker alltid välja ett vettigt alternativ när jag väl äter något som egentligen inte faller innanför mina ramar vad gäller val av mat. Det finns olika grader i helvetet och min ambition är att välja det bästa av det mindre bra när det är dags att lyxa till det.

Idag fick jag reklam från www.smakachoklad.se Nyfiken som jag är tittade jag in på företagets hemsida för att se vad det var för choklad de marknadsförde. Av det jag lyckades få ut av den information som företaget har på sin hemsida så verkar de ha vettiga produkter. En del av texten på deras sida lyder ”100% äkta. Mera kakao, mindre socker och absolut inga konstgjorda tillsatser eller färgämnen.” Någon innehållsförteckning finns inte på hemsidan, men det kan förstås ha sin förklaring i att det är nya praliner i chokladkartongen varje månad och då blir det svårt att ha innehållet utskrivet på hemsidan. Dock ska det finnas med information om alla chokladbitar i kartongen när man får hem den. Jag beställde en chokladkartong eftersom de hade ett bra välkomsterbjudande och hoppas nu på att den är så bra som den verkar. Om inte så kommer jag inte att köpa något mer från dem, men om den uppfyller mina förväntningar blir jag säkert en trogen kund som kommer att rekommendera den till andra.

Vad jag längtar efter att få se i affärerna nu är en glass som verkligen är äkta. En glass gjord på äkta vispgrädde, utan socker och med äkta smaksättning. Inga stabiliseringsmedel, inga smakförstärkare, inga konserveringsmedel och inga färgämnen. Möjligtvis lätt sötad med sukrin eller stevia, men allra helst helt osötad. Jag önskar att smaksättningarna istället är det som ger en naturligt lätt söt smak, men inte med hjälp extra tillsatt sötning från smaksättningen. Vad jag menar med det är att innehåller en glass 10 g blåbär är det från 10 g blåbär den söta smaken och den fina färgen kommer, inte från 10 g blåbär plus ett antal gram från koncentrerad blåbärsjuice. Inga genvägar eller konstiga knep. Äkta vara!

Det sägs att medelsvensson är så insnöad på smaken av vanillin att de inte tycker att äkta vanilj smakar vanilj. Det är ju inte klokt! Äkta vanilj ska det vara, ingen vanillin, ingen rötad gran. Äkta smaker! Ekologiska och kravmärkta ingredienser ska det naturligtvis vara, närodlade i den mån det är möjligt. I de fall man måste importera råvaror för att de inte växer i Sverige ska de naturligtvis vara rättvisemärkta också. Inga ingredienser ska vara uppväxta i växthus eller drivas fram hårt utan växa under naturliga former och få sin form, smak och innehåll av solens strålar och jordens näring. Äggulorna i glassen ska komma från hönor som springer omkring och pickar ute i gräset så fort vädret tillåter och som har stora fria ytor med mycket och rent strö att röra sig på när de undantagsvis måste vara inomhus. Inget onaturligt foder, inga burhöns.

Naturligtvis måste glassen smaka gott också! Tyvärr har livsmedel som är bra ur hälsosynpunkt ibland en tendens att istället halta efter smakmässigt. Det är märkligt eftersom den mat man lagar själv hemma av rena råvaror är den som smakar godast. Detsamma måste väl gälla i storköken? Här ska alla livsmedelsproducenter få ett hett tips: smakar glassen för lite blåbär tillsätter man mer blåbär. Än en gång, inga smakförstärkare och ingen blåbärsjuice. Fler riktiga blåbär ska det vara.

Glassen ska både tillverkas och förpackas i Sverige och inte färdas över halva jordklotet innan den når affärernas frysdiskar. Förpackningarna ska vara i vettiga storlekar och inte vara av varianten rysk docka där man får skala av lager efter lager innan man når själva glassen. Flera lager av förpackning för en endaste liten glass är helt förkastligt och ekonomiskt oförsvarbart. Jag är övertygad om att många skulle vara beredda att betala några kronor extra för en sådan här produkt, men att ta ut hutlösa priser kommer inte att fungera i längden. Bättre då att ta mer betalt för de vanliga glassarna som är fulla av tillsatser och skräp. Låt priserna jämna ut sig mellan produkterna så gott det går.

Min gissning är att många människor skulle jubla och slå kullerbyttor av glädje om någon skulle presentera en sådan här glass på marknaden. Åtskilliga av oss som äter LCHF (och vi är redan många, enligt uppgift minst 100 000 och vi blir fler för varje dag som går) skulle säkerligen köpa den. Lägg där till alla de som letar efter ”Äkta Vara” och de som vill ha mat som är kravmärkt och ekologisk. Trenden sprider sig och vi som vill äta bra mat utan konstigheter blir bara fler och fler. Många av de personer som faller in under någon av ovanstående grupper låter idag bli att köpa glass på grund av det bedrövliga utbudet. Visserligen kan vi göra egen god glass hemma istället, men många skulle garanterat vilja köpa en i kiosken och njuta av en glass som de mår bra av på stranden i sommar. Vilket företag ska bli först? Vilken livsmedelsproducent vill gå i bräschen för det här?

Alla företag med lite självaktning vet att det bästa sättet att skaffa sig kunder är att deras goda rykte sprids från kund till kund. Reklamaffischer och mediareklam i all ära, men i längden är det rekommendationer från bekanta som får folk att testa nya produkter och som ger nya kunder. Tala gärna om att en ny produkt finns att tillgå, men luta er sedan tillbaka, spara in på marknadsföringspengarna och låt den fantastiska produkten tala för sig själv. Är den riktigt bra kommer det att bli succé utan att man behöver ha en gigantisk marknadsföringsbudget.

Den dag jag hittar en glass som uppfyller mina önskemål på alla fronter lovar jag att sprida dess namn så gott jag kan. Jag kommer att skriva om den och rekommendera den på alla forum och bloggar som jag är aktiv på, jag kommer att rekommendera den till alla jag känner och göra mitt allra bästa för att namnet ska spridas vida omkring i alla delar av landet. Nu väntar jag bara på att något företag ska känna av åt vilket håll vinden blåser, inse vilken kanongrej det kommer att bli och lägga manken till för att bli först på marknaden. Förr eller senare kommer det slå igenom. Så vem blir först? Vem vinner de första och största marknadsandelarna i den äkta glassens värld?

I väntans tider...

2010-02-01T08:29:00.000+01:00

(Nej, jag är inte gravid!)

Milda makter vad jag längtar efter att saker ska börja hända på riktigt! Visserligen har det börjat dra igång så smått, en hundkurs har börjat och jag har jobbat några timmar om nästan varje dag sedan strax innan jul, men jag väntar på att det ska dra igång ordentligt.

Först börjar kurserna som jag ska gå för skoj skull och sedan kommer de riktiga utbildningarna. Om jag får plats på de tre danskurserna som jag har anmält mig till så börjar ett par av dem i februari och någon i början av mars. Under en vecka i mars ska jag gå de två första stegen i en utbildning i taktil massage, därefter ska jag lyckas få ihop 100 timmar praktik på något sätt och sedan göra teoretiskt och praktiskt prov för att bli färdig taktil massör. I slutet av april börjar min kostrådgivarutbildning (mycket att läsa hemma men med träffar varannan helg) som slutar i juli då jag kan titulera mig licensierad kostrådgivare. Samtidigt som jag läser den utbildningen kommer jag att läsa fysik på högskolan i Gävle, fast på distans då förstås. I början av september blir det troligtvis en kurs i hur man startar upp kurser med inriktning på kostrådgivning. Parallellt med alla utbildningar blir det några kurser och annat skoj med hunden också så att inte hans hjärna börjar mögla när min arbetar som mest. Dessutom får jag hoppas att jag kan jobba några timmar här och där så att min vardag går runt ekonomiskt under tiden som mitt liv går framåt.

Under våren ska jag flyga ner till Spanien och rekognosera lite. Framåt sensommaren åker jag ner igen och fixar boende och annat praktiskt för att sedan åka tillbaka till Sverige, ordna det sista här och sedan stoppa in hunden i bilen och åka ner till Spanien igen. Väl på plats där ska jag läsa några högskolekurser på distans under höstterminen medan jag boar in mig och vänjer mig vid livet i ett nytt land. När jag känner mig hemma där blir det dags att starta eget inom friskvård och hälsa.

Nu går jag och väntar på att tiden ska gå och håller tummarna för att jag ska lyckas få tag i en bra hundvakt som kan hjälpa till att avlasta mig lite de dagar jag behöver vara borta hemifrån länge. Om någon månad blir det full fart framåt och sedan är det bara att tuta och köra!

Hjälp, jag är en Pavlovs hund!

2010-01-31T15:01:00.004+01:00

Det är ganska knäppt hur fort det går att skaffa sig nya vanor, eller i mitt fall snarare ovanor och hur snabbt hjärnan lär sig att associera dem med specifika situationer. Jag har några stycken som har hängt med mig i flera år och som alla av någon anledning har med mat och tv att göra.

När jag tittar på På spåret på fredagskvällar äter jag alltid brieost och färska dadlar. Det måste vara färska dadlar som man köper i lösvikt, torkade dadlar eller färdigförpackade färska dadlar fungerar inte alls. Till Robinson äter jag alltid marinerade ugnsstekta kycklingvingar med hemmagjord coleslaw. Under perioden då det är Melodifestivalen varje vecka är det räkor som ska inhandlas, stora mängder räkor dessutom. Jag brukar inte ha några problem att köpa ett kilo (även dessa måste vara i lösvikt, färdigförpackade fungerar icke) och sätta i mig allt under en kväll. Till räkorna måste jag ha en sås baserad på crème fraiche med bland annat citron och vitlök i. Alla dessa dagar är det förstås rödvin som ska finnas i glaset. Inget annat är önskvärt.

Till första programmet av första säsongen av En annan del av Köping åt jag choklad med jordnötter i. Jag har inte gjort det sedan dess men än i dag, flera år senare, blir jag sugen på sådana jordnötsgodisar så fort programmet börjar. Familjen Annorlunda gör mig sugen på geléhjärtan och Lost ger mig cravings efter Lejonet & Björnens italienska chokladglass som inte ens finns att köpa längre. Håhå jaja, livet är jobbigt ibland. Dagens i-landsproblem?

Människan- hundens bästa vän?

2010-01-13T17:06:00.000+01:00

Äntligen är det dags! Ikväll börjar en av hundkurserna som jag och vovven ska aktivera oss med ett litet tag framöver. Freestyle är det som står på programmet ikväll och det ska bli otroligt kul att komma iväg, dels för att träffa lite nytt folk och hundar och dels för att jag vet att min hund tycker det är det bästa som finns att få anstränga sin lilla hjärna med nya roliga saker. Hoppas nu bara att det är ett bra ställe med en bra instruktör också. Det är det säkert.

Det här med att ha hund, speciellt när man bor själv och i särklass när man bor någonstans där man inte känner någon, är ett ständigt stressmoment för mig. Även om vissa tydligen tycker det är okej att hunden är ensam ett helt dygn ibland så länge den får mat och vatten och någon släpper ut den ett par gånger under tiden, eller att hunden är ensam tio timmar om dagen och sedan bara får komma ut på en liten runda på kvällen innan den åter är förpassad till sin korg, så är det inget som jag skulle kunna göra mot min vovve. Jag anser inte att en hund aldrig kan vara ensam, jag tror till och med att det kan vara bra att de är ensamma ibland, det är att de blir lämnade ensamma under lång tid som jag är emot. Att ha den inställningen är ett stort problem när man är själv och inte känner någon som kan hjälpa till och avlasta och livet blir onekligen väldigt begränsat ibland, men att lämna hunden själv väldigt länge är helt uteslutet för mig. Det gör jag bara inte.

Hundar är flockdjur och trivs generellt inte med att vara ensamma som exempelvis katter kan göra. Det finns en paragraf i djurskyddslagen som säger att man inte får lämna en hund ensam mer än sex timmar per dygn och den lagen kom till av en anledning. Ändå tycker folk att det är helt okej att göra det och det övergår mitt förstånd. ”Den klarar sig” är en vanligt förekommande kommentar i sammanhanget och jag kan hålla med om det. Hunden klarar sig, den kommer knappast att dö av att vara ensam mycket, men vad är det för liv för hunden att leva? En hund är helt beroende av sin ägare och den har ingen möjlighet att välja hur och var den ska tillbringa sin tid. Det är helt upp till ägaren att se till att hunden har ett värdigt och meningsfullt liv under sin korta tid på jorden. Den har bara ett liv. Ska den verkligen behöva tillbringa den tiden ensam och instängd i ett hus?

Om man inte underhåller och stimulerar ett barn så kommer barnet troligtvis ändå att växa upp och börja ta ansvar för sitt eget liv, göra egna val och skaffa sig ett sådant liv som h*n vill ha. Missuppfatta mig inte, jag anser självklart att det är viktigt att barn har ett meningsfullt liv redan från början, men om det av någon anledning inte får det så kan det ändå ordna upp det själv senare i livet. Det kan inte en hund. Har den ett tråkigt liv så har den ett tråkigt liv och det är enligt mig ovärdigt. Hunden har ingen möjlighet att påverka det, varken som valp eller vuxen. Hur folk bara kan rycka på axlarna åt det och låta hunden vara ensam, oaktiverad och ostimulerad genom livet är för mig fullständigt ofattbart. Hur kan man slösa bort ett liv på det sättet? Var är samvetet? Var är hjärtat hos människorna egentligen?

Nya aktiviteter och nya sysselsättningar

2010-01-10T16:52:00.000+01:00

Tillbaka i Skåneland, lite hemmastadd och lite landad och med tankar på framtiden ständigt snurrande i huvudet. Vad jag har insett är att det definitivt inte är någon idé att jag planerar speciellt mycket, för det blir ändå aldrig som jag har tänkt mig. Trots det känns det som en bra idé att åtminstone ha en preliminär plan så att jag har något att styra vardagen efter så gott det går. Planen just nu är att helt enkelt försöka göra något vettigt av tiden.

Naturligtvis letar jag efter jobb, men det känns inte som att jag ska räkna med att lyckas få det som läget ser ut på arbetsmarknaden nu, även om jag verkligen hoppas på det. Så vad gör jag om jag fortsätter vara arbetslös? Jag klarar inte av att bara sitta hemma och stirra in i en vägg, jag måste sysselsätta mig på något sätt. Först tänkte jag läsa distansstudier på högskola och sökte in på en hel del kurser, kom in på de flesta, men insåg att csn på grund av gamla synder kommer bråka med mig om studiebidrag och att jag förstås illa kvickt kommer bli av med den lilla summa jag får från a-kassan varje månad. Det blir således inga högskolestudier. Nu funderar jag trots allt på att gå andra utbildningar som jag inte vet hur arbetsförmedlingen och a-kassan ställer sig till. Om jag ser det ur ett längre perspektiv så känns det som en bra idé att passa på att skaffa mig lite ny kunskap, eller åtminstone få redan befintlig kunskap intygad på ett papper, för hur det än är så kommer tiden att gå, med eller utan jobb och med eller utan utbildning. Bortsett från mitt inkomstbortfall i form av a-kassa så har utbildningar som inte är statligt finansierade en tendens att kosta pengar. Hur löser man det om man inte har någon inkomst? Man lånar pengar av personer som är införstådda med att det kan dröja innan man kan betala tillbaka. Det är min preliminära lösning på problemet.

Fram till att jag har bestämt mig för hur jag ska göra med mina utbildningar så har jag i alla fall anmält mig till lite kurser på kvällar och helger. Med vovven ska jag gå kurser i freestyle och fragily till att börja med. Det blir med all säkerhet fler kurser för hans del så fort jag hittar något mer kul att gå, för kurser och aktiviteter i grupp med andra hundar är det bästa han vet (så länge det inte innebär närkontakt med andra hundar eller människor, för då är det plötsligt istället det värsta han vet). För min egen del har jag anmält mig till några danskurser, mest för att jag tycker det är så galet roligt. Jag ska ge mig på orientalisk magdans igen, förhoppningsvis med en bättre lärare den här gången, jag gå en nybörjarkurs i afrikansk dans och en i indisk dans á la Bollywood. Det ni! Jag funderar också på att läsa spanska lite organiserat, men jag har inte bestämt mig än. Jag tror inte jag behöver en lärare som står och mässar för mig egentligen, jag behöver snarare någon att bolla med och mot när jag blir tveksam och osäker och dessutom borde jag plugga glosor till förbannelse. Kan en kvällskurs hjälpa mig med det? Tveksamt. Jag får funderar lite till på det innan jag bestämmer mig.

Så ser det ut just nu. Om ett par månader kommer jag alltså att ha saker att göra mer eller mindre varje dag och jag ser fram emot det vansinnigt mycket. Hoppas nu allt går vägen med det här. Det ska bli så kul! :D

Till dig från mig

2009-10-26T16:14:00.002+01:00

"Det är inte roligt att läsa i din blogg när du bara skriver deppiga och negativa saker!"

Nähä, men vet du vad? Min blogg= jag skriver vad jag vill. Dina ögon= du läser vad du vill. Enkelt va?

Det finns en mening med allt…

2009-10-23T22:12:00.011+02:00

…men det är inte alltid man förstår vad det är förrän när det är över. Hur många gånger har man inte hört det?

De som känner mig vet vad jag har varit med om senaste tiden, de vet hur livet och universum verkar motarbeta mig oavsett hur mycket jag försöker fixa till situationen. Jag försöker och försöker, men så fort jag tror att jag har ordnat något på ett bra sätt så får jag motsatsen bevisad. Hur länge ska jag orka egentligen?

”Jösses vad du kämpar tjejen!” skrev någon till mig för ett tag sedan. Jag läste det, reflekterade över det, men slog sedan bort det. Trots att jag egentligen vet att det faktiskt är sant, att jag kämpar på så gott jag kan, så har jag ändå känslan av att jag borde kämpa ännu mer eftersom jag för tillfället bara misslyckas hela tiden. Om jag kämpade tillräckligt mycket och tillräckligt hårt så borde jag lyckas ordna saker, eller? Men kan man verkligen påverka allt själv? Det är inte alltid lätt att veta hur jag ska göra i vissa avseenden. Ska jag till exempel söka en lägenhet som jag egentligen inte vill ha bara för att kanske få en lägenhet, eller ska jag bara söka dem som jag verkligen vill ha? Än så länge har jag sökte de allra flesta som jag över huvud taget har kunnat söka, men ändå inte lyckats få någon. Illa, illa. Men jag kämpar på, det gör jag faktiskt. Dock börjar jag oftare och oftare fundera på hur länge jag orkar ha det så här och hur länge jag egentligen orkar fortsätta försöka. Och om jag inte orkar längre, vad är alternativet då egentligen? Jag har inte tänkt så mycket på det- än. Men så ibland händer det något som inger lite hopp, eller åtminstone ger en tankeställare. Idag har det hänt ett par sådana saker. Ingen av sakerna är egentligen speciellt stor eller omvälvande i sig, men tillsammans blev de lite större och kanske, kanske kan de vara ett tecken på att jag borde försöka bita ihop och kämpa lite till.

Jag är hos min mamma och hennes man utanför Östersund för tillfället, bostadslös som jag är.

Tidigare idag när vi satt och åt började vi prata om ett tv-program som vi hade sett för någon dag sedan. Jag ska inte gå in på vad det handlade om, men diskussionen slutade i alla fall med att min mammas man berättade att han tidigare i livet, under en tid då han hade det svårt på flera olika sätt, hade talat med en äldre släkting om det. Denne hade då sagt ”det är alltid genomjävligt innan det släpper, men när det väl släpper så går det fort åt andra hållet”. Mammas man berättade om hur väl det hade stämt för hans del och hur många andra han hade hört berätta samma sak och att många hade samma erfarenhet som han. Det är naturligtvis hoppingivande för min del, men frågan om huruvida det någonsin kommer bli bättre eller inte slår mig allt oftare. Många, för att inte säga de flesta, har åtminstone något att leva och kämpa för. En partner, barn, en familj, ett bra kompisgäng eller ett jobb som de stortrivs med. Jag känner inte riktigt att jag har något av det. En arbetslös och bostadslös singel utan barn, vad är vitsen med det egentligen? Vad händer om ingenting blir bättre och jag om några år sitter fast i samma genomjävliga situation fortfarande? Har det varit värt det att ens försöka då?

Senare på kvällen satt vi och åt igen. Jag hade lagat thaimat och tanken var att vi skulle äta med pinnar. Jag har inga problem att äta med pinnar, men min mamma och hennes man har aldrig testat det tidigare så när vi började äta testade båda två att göra det. Mammas man satt koncentrerat och trixade med pinnarna trots att det inte gick så bra till en början. Efter en stund kom han dock på hur han skulle bete sig med dem och sedan gick det riktigt bra för honom att få i sig resten av maten. Det såg lite klumpigt ut ibland, men han kämpade på och på det stora hela gick det riktigt bra. Min mamma däremot testade bara någon minut innan hon gav upp. Lite senare testade hon en mikrominut igen, men gav återigen upp. Det irriterade mig så otroligt mycket att hon nästan inte alls provad utan snabbt konstaterade att det var svårt och genast gav upp utan att ens anstränga sig för att få det att fungera. När jag satt och såg det kände jag att sådan vill jag aldrig bli. Jag vill inte nätt och jämt ens testa och sedan direkt ge upp för att det inte fungerade direkt eller precis på det sätt som jag ville. Jag har i och för sig krånglat med livet tillräckligt mycket vid det här laget för att kunna säga att jag inte gav upp i första taget, men jag kände ändå att jag måste försöka lite till. Jag kan inte ge upp riktigt än. Snart kanske, men inte än.

När jag mådde väldigt dåligt tidigare i år bestämde jag mig för att bita ihop och ta mig igenom sommaren. Jag tänkte att jag åtminstone skulle ha sommaren på mig att njuta av solen och värmen och försöka ordna upp situationen, att jag skulle ta mig igenom augusti, och sedan se vad som hände. Många vet hur det gick… Nu har jag bestämt mig för att bita ihop året ut och sedan får vi se. Vad som händer därefter vet jag inte, hur jag ska gå vidare om allt fortfarande är åt helvete vid årsskiftet har jag ingen aning om, men fram till dess tänker jag idogt kämpa på. Jag tänker nämligen inte ge upp lika lätt som vissa andra. Så det så.

I brist på bättre...

2009-09-10T19:51:00.003+02:00

Eftersom jag är medveten om att det har gått alldeles för lång tid sedan det sista inlägget och att det har varit väl mycket deppinlägg den senaste tiden så tänkte jag leverera lite skojiga saker som jag hittade på ett forum på några dagar sedan. Jag satt och läste i flera timmar och plockade ut de som jag tyckte var bäst, men jag har säkert inte världens bästa humor så det finns viss risk för att en del inte alls tycker det här är roligt. Själv skrattade jag mig halvt fördärvad åt en del av dem. Det är ganska mycket copy-paste, så när det står ”min polare…” så är det förstås inte jag som har skrivit det utan personen som svarade i tråden. Dessutom vill jag passa på att utfärda en varning till känsliga läsare för en del skämt är lite på gränsen och vissa är inte politiskt korrekta över huvudtaget. Nu vet ni det, så nu läser ni på egen risk! Tråden som jag läste hette ”Det roligaste korta skämt du vet?” Ett svar var ” Damfotboll”. Det tycker jag var hysteriskt kul. Här kommer resten som jag valde ut:

- Vet du vad det är för skillnad på lego och sex?
- Hmm... Ingen aning.
- Nehe, håll du dig till lego då.

En polare brukar dra sitt favvoskämt i tunnelbanan när han ska köpa biljett i luckan:
- Vart ska du?
- Jag ska till Jonas och titta på TV...

Ett tips är att när du står i kön i affären, halvmumla fram:
- Här står jag och runkar.
- Expediten : -VA!?
- Jag frågade om ni har munkar?

En anka går in på en bar och fram till bardisken.
Ankan (till barkillen): Har ni brööd?
Killen: Nej vi har inget bröd.
Ankan: Har ni brööd?
Killen: Hörde du inte vad jag sa? Vi har inget jävla bröd!
Ankan: Har ni brööd?
Killen: Har du helt dum i huvudet? OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN SÅ SPIKAR JAG FAST DIN JÄVLA NÄBB I BARDISKEN!
Ankan: Har ni spik?
Killen: Nej vi har ingen jävla spik!
Ankan: Har ni brööd?

En nyligen upplevd händelse:
En neger står och trummar lite på en bänk på busshållsplatsen, jag och min polare går förbi och polaren säger: Ringer du hem eller?

Varför använder inte dvärgar tampong?
- Dom snubblar på tråden.

- Du har en finne!
- Var???
- Just det.

- Mamma mamma, får jag ta en kaka?
- Men ta en kaka då.
- Men jag har ju inga armar...
- Inga armar, ingen kaka.

What's a pedophiles´ favourite part of a hockey game?
- Before the first period.

- Name?
- Muhjmatil Ahmed
- Sex?
- Three times a week!
- No, I mean male or female?
- Doesn´t matter. Sometimes even with camels...

"Smart arab blir bara trams baklänges…"

- Har du blivit av med oljudet i din bil?
- Javisst, skilsmässan blev klar förra torsdagen.

Why did the blonde model stare at the glass full of orange juice?
Because it said "concentrate" on the carton!

Okej, vissa var låga, jag vet. Men visst var det lite kul i alla fall? :D

Tillsammans är man mindre ensam

2009-09-04T22:15:00.002+02:00

Under 15+2 dagar och nätter har jag sluppit vara ensam. 1 natt i Borås och 14 dygn i Grekland har jag resesällskap som visserligen sover i ett annat rum, men ändå i samma lägenhet. Hälften av nätterna i Grekland umgås jag dessutom med någon annan under några timmar. Aldrig ensam, alltid någon i närheten, som längst bort i rummet jämte. Hela dagarna i sällskap med någon, alltid någon runt mig, aldrig ensam. Ju mer hemresan närmar sig, desto mer börjar ångesten bubbla inom mig. Känslorna åker berg-och dalbana. Ena stunden lyckan av att vara där, på plats i solen och värmen med människor överallt. God mat, öl, vin, paraplydrinkar. Strand och hav. Nästa stund river och sliter de jobbiga känslorna i mig igen. Vill inte åka hem. Vill inte.

På hemresedagen är det nästan outhärdligt och jag sluter mig inom mig själv. Klockan 9 på morgonen börjar resan hem. På bussen från hotellet till flygplatsen, på flyget, i bilen från flygplatsen till Borås för att lämna resesällskapet, är jag tyst och inbunden, helt inne i mig själv. Vill inte prata. Vill inte åka hem. Vill bara vända och åka tillbaka. Hela tiden anstränger jag mig för att inte bryta ihop, hela tiden biter jag ihop och gör allt jag kan för att inte tänka och inte känna. Tårarna bränner bakom ögonlocken största delen av tiden. Bit ihop, bit ihop, bit ihop.

Ensam i bilen på vägen mellan Borås och byn som ska föreställa mitt hem håller det inte längre. I bilen brister det och tårarna rinner oupphörligen i nästan tre timmar. Min mamma ringer och jag gråter, snorar och hulkar oupphörligen till hennes stora förtvivlan. Någon gång under färden lyckas jag få iväg ett sms där jag ber om att få tillbringa lite tid hos en person i Malmö. Personen ringer, jag biter ihop så gott det går en liten stund, vi bestämmer att jag ska komma ner. Därefter rasar allt igen.

Framme i byn som ska föreställa mitt hem jag bär in mina väskor, duschar, baddar iskallt vatten på ögonlocken och under ögonen för att få svullnaden att lägga sig. Äter lite snabbt, kollar mina mail och svarar på de mest akuta. Packar ner lite rena kläder i en liten väska. Därefter ut genom dörren igen och raka vägen ner till Malmö. Framme i Malmö 21.30, två dagar och nätter med sällskap igen. Aldrig ensam, hela tiden någon jämte mig, dag som natt. Springer i affärer, bakar pepparkakor, tittar på film. Kvällen innan det är dags att åka hem, igår, kommer de jobbiga känslorna igen. Biter än en gång ihop, tårar som vill komma fram men som jag tvingar bort. Sällskapet märker att något är fel men får aldrig reda på vad det är. Det börjar göra ont i kroppen. Äter värktabletter för första gången på över ett år. Ligger i sängen och tittar på film med någons armar runt mig. Mina fingrar sammanflätade med någon annans. Mina ben sammanflätade med någon annans. Vill inte somna för att slippa vakna. Somnar till slut och vaknar, men vill inte öppna ögonen. Vill inte inse att det är en ny dag och att det är dags att sätta mig i bilen. Drar ut på tiden så mycket jag kan, men till slut är det oundvikligt.

Hemma igen vid 14-tiden. Fixar och donar, svarar på mail, ringer lägenhetsspekulanter, uppdaterar mig om vad som har hänt på mina favoritsajter när jag har varit bortrest. Packar upp saker och handlar lite mat. Tvättar kläder och äter. Håller mig sysselsatt så gott jag har kan. Sedan kommer kvällen och sysslolösheten. Ensamheten. Tystnaden. Ångesten. Ska jag ha det så här i två månader till? Orkar inte. Vill inte. Vad händer sedan?

Efter regn kommer solsken, men efter solsken dyker ett helt jävla åskoväder upp

2009-08-15T22:40:00.003+02:00

Vissa saker ska man aldrig skriva eller uttala högt. Mitt förra inlägg är ett exempel på det. Dagen efter att jag skrev det började saker och ting vända, bakslag efter bakslag dyker upp och ger mig ett par ordentliga käftsmällar tills jag ligger ner och inte orkar resa mig upp längre. De sista dygnen har jag knappt varit ur sängen. Jag har legat under täcket, tittat på tv och bara varit. Funderat och tittat upp i taket och studerat mina väggar. Suckat och funderat lite till. Ibland är det verkligen svårt att se meningen med saker och ting.

Enligt boken the Secret drar man till sig saker genom att tänka på dem. Tänker man positivt attraherar man positiva saker. Lever man som om de bra sakerna redan har hänt och redan finns i ens liv så kommer de till en utan att man behöver göra så mycket för att det ska bli så. Laws of attraction kallas det visst. För min del fungerar det precis tvärtom, det bevisas om och om och om igen. Saker och ting kan vara och fungera hur bra som helst, men så fort jag tänker tanken att något är bra, säger det till någon, eller som för några dagar sedan, skriver det så att alla kan ta del av det, så slår universum tillbaka tiofalt.

Laws of attraction säger du? Law of Murphy säger jag.

Happy happy!

2009-08-10T15:18:00.002+02:00

Det här är en sak som egentligen borde vara så naturlig i mitt och alla andras liv att varken jag eller någon annan ens skulle behöva tänka tanken på att skriva ett inlägg om det, men eftersom så icke är fallet känns det befogat att nämna det här och nu:
Jag mår bra. För första gången på väldigt länge känner jag att jag mår bra på riktigt. Inte bara okej och inte halvbra utan rikigt, riktigt bra. Life is good! :D

Drottningen av reor

2009-08-05T19:55:00.018+02:00

Idag har jag tillbringat sex timmar med mig själv, drottningen av reor, i ett stort affärscenter. Det blir alltid lite ångestfyllt eftersom jag är expert på att nosa upp tokbilliga kläder som jag bara måste köpa. Det är där ångesten kommer in. Jag vet att jag inte borde köpa kläderna och hade de varit dyrare hade jag säkert inte gjort det, men nu när de är prisnedsatta 50-75%, ska jag köpa dem då? Det brukar dessvärre bli så…

Här kommer en redovisning av vad jag har köpt idag. Bilderna är lite överexponerade eftersom det var lite för mörkt i rummet när jag tog bilderna, men det får ni ha överseende med. Titta här:

En svart genomskinlig tunika, en enaxlad lila klänning med knyt bakåt i midjan och en rosa axelbandslös klänning. Den här bilden är väldigt ljus, kläderna är egentligen mörkare och lite mer diskreta i färgerna. Här ser de ut som 80-tals tuggummipop, men så illa är det inte i verkligheten.

Två par jeans, det ena paret med tillhörande skärp, ett par svarta shorts, ett par mörkturkosa och ett par ljusturkosa. Även dessa är mörkare i verkligheten.

En brun, en svart och en turkos top.

En röd/orange kortärmad blus och en svart top med annorlunda skärning på kragen. Kragen syns dock inte på bilden.

Ett par rosa flipflop med gulliga grodor på, ett par solglasögon, en randig bikiniunderdel och en vit, en mönstrad orange/rosa och en flerfärgad randig bikiniöverdel. Är de riktigt billiga är det värt det att köpa omaka saker...

Ett par vita och ett par bruna skor.

Ja, det är vad jag har inhandlat idag. Vad tror ni det här kalaset har gått på? Någon som vågar sig på en gissning? Här kommer svaret: 1158 kr. Det är visserligen pengar som jag hade behövt använda till andra tråkigare saker egentligen, men visst har jag fyndat på hög nivå? Drottningen av reor, that´s me! :D

FYI 2

2009-07-31T11:52:00.000+02:00

Jag har fortfarande inte så mycket detaljer att ge er egentligen, men jag tänkte berätta att jag har sagt upp lägenheten nu i alla fall. Jag har tre månaders uppsägning så senast den sista oktober ska jag vara härifrån. Troligtvis och förhoppningsvis blir det tidigare. Återkommer med mer info…

Nattens lek med verkligheten

2009-07-17T17:26:00.001+02:00

Inatt drömde jag en dröm som jag för ovanlighetens skull kommer ihåg väldigt väl. Jag tror att jag kommer ihåg hela för den håller ihop ganska bra hela vägen utan att egentligen sakna några delar. Drömmen avslutades när jag vaknade med ett ryck, insåg att solen lyste mig rakt i ögonen och att det var dags att kliva upp ur sängen och försöka göra något vettigt av dagen. Drömmen har följt mig hela dagen idag och redan tidigt på förmiddagen skrev jag ner den för att inte glömma av den. Jag har inte mått direkt dåligt av den, men jag har tänkt mycket på den och den ger mig en lite symbolisk verklighetskänsla. Den skrämmer mig lite ibland.

Drömmen, som jag kommer ihåg den, började med att jag insåg att jag flöt omkring i vatten. Jag tittade mig omkring och såg bara vatten, vatten och vatten. Jag fick aldrig riktigt panik, men jag hade hela tiden en känsla av påtaglig ångest. Jag kommer ihåg att jag fick kämpa för att hålla huvudet över ytan. Jag flöt inte alls så lätt som man i vanliga fall gör i vatten, utan jag fick verkligen kämpa för att överhuvudtaget lyckas hålla näsan över vattenytan. Jag kippade efter andan ibland och kroppen kändes tung. Det var väldigt jobbigt. Lite då och då sjönk jag ner en bit under vattnet och där var allt väldigt mörkt, jag såg ingenting, men av någon anledning flöt jag upp igen rätt var det var. Hur det gick till vet jag inte.

Jag tittade hela tiden efter något eller någon som skulle hjälpa mig, jag tittade efter land eller båtar och vände mig om hela tiden för att inte missa något. Under tiden tänkte jag konstant och intensivt. Jag vet att jag tänkte att jag inte skulle orka och att ingen skulle kunna se mig i allt vatten. Jag vet att jag försökte skrika någon gång, men en röst i mitt huvud som sa ”stor i orden men liten på jorden” och fnissade lite fick mig att tystna. Först trodde jag att det fanns någon bakom mig, så jag vände mig med stor ansträngning om, men det fanns ingen där. Bara vatten, vatten, överallt vatten.

Plötsligt hade jag en båt jämte mig. Hur den kom dit eller när den dök upp vet jag inte, plötsligt var den bara där, precis vid min sida, alldeles nära. Jag vet att jag sträckte mig mot den och nuddade den, men jag orkade inte ta mig tillräckligt högt upp i vattnet för att nå relingen. Dessutom insåg jag i drömmen att det inte skulle spela någon roll. Jag skulle ändå inte orka dra mig upp. Kroppen kändes blytung, mina muskler orkade inte arbeta ordentligt. Fortfarande hade jag i stort sett bara näsan över vattenytan, det kändes som att vattnet knappt hade någon bärkraft. Jag gav upp. Jag slutade försöka ta mig upp till båten. Jag såg att den fanns där, men det hjälpte mig inte. Jag grät. Som jag grät…

Det blev ett klipp i drömmen igen, plötsligt var båten bakom mig istället och jag hörde en kombinerad duns och plask och vände mig med stor svårighet om. Precis bakom mig låg en livboj och flöt. En ny strimma av hopp dök upp och jag klamrade mig fast vid livbojen. För ett ögonblick verkade det fungera, men så fort den började halas in tappade jag taget. Flera gånger hände samma sak. Jag kunde med nöd och näppe klamra mig fast vid livbojen, men så fort den började röra på sig tappade jag taget och jag låg än en gång och guppade omkring i allt vatten utan att kunna ta mig upp.

Jag insåg att inte heller livbojen var min räddning, helt enkelt för att jag inte orkade hålla mig fast i den. Jag såg hur något rörde sig i båten och några ansikten tittade fram över relingen. De tittade på mig och de såg väldigt ledsna ut, men de gjorde ingenting. De bara tittade. Ansiktena kände jag igen, det var personer jag känner i verkliga livet, men de känner inte varandra. Under några sekunder såg vi bara på varandra utan att någon sa något. Sedan viskade jag lite försiktigt. ”Hjälp mig”, sa jag tyst och grät. De tittade på mig och skakade på sina huvuden. ”Vi kan inte”, sa en av personerna, ”vi orkar inte dra upp dig i båten, det är ingen idé”. Jag minns att jag blev så ledsen, att jag inte förstod varför de inte ens försökte. De såg så sorgsna ut, och jag grät fortfarande. Jag minns att jag var på väg att öppna munnen för att fråga dem varför de inte ens försökte, men i samma sekund sjönk jag. Vattnet förlorade all bärkraft och jag sjönk. Den här gången var vattnet inte lika svart, för när jag tittade upp mot ytan såg jag personerna i båten genom vattnet. Ett par av dem grät och tårarna bildade små ringar på vattnet, som om det hade varit regndroppar. En av dem skrek rakt ut, men ingen gjorde något. Och jag sjönk, rakt ner, längre och längre ner, och insåg att ingen tänkte försöka hjälpa mig mer. De kom med en båt och de slängde ut en livboj, men mer än så kunde de inte göra. Jag å min sida kunde inte ta mig upp i båten och jag orkade inte hålla mig fast vid livbojen. Det var en omöjlig situation, det fanns inget mer att göra. Jag minns att ångestkänslorna övergick till ett lugn och att en känsla av acceptans infann sig. Sedan vaknade jag.

Jag inser att det här med största sannolikhet verkar vara en påhittad historia som är full av diverse klyschor, men den är faktiskt sann. Jag har drömt precis just det där. Jag inser också att den med all säkerhet har någon slags verklighetsförankring. Det finns personer som ser, men de kan inte göra så mycket. Jag försöker klamra mig fast, men jag orkar inte hela vägen. Än så länge har jag näsan ovanför vattenytan, sjunker och får kippa efter andan lite då och då, men jag flyter åtminstone fortfarande. Frågan är om jag kommer att sjunka eller orka hålla fast vid livbojen. Kanske kommer det förr eller senare någon som vågar och orkar hoppa i och dra upp mig i båten. Kanske inte.

Sommartider 2

2009-07-16T14:42:00.001+02:00

En snabb follow up på inlägget från i förrgår: Vädret var lite svajigt här igår, det regnade ibland under dagen och resten av tiden sken solen intensivt. På kvällen var det uppehåll och det var varmt och lite kvavt, marken var fortfarande lite blöt från dagens regn. Om ni låter fördomarna blomstra, vad tror ni då att campingfolket gjorde en kväll som igår? Just det, hälften av dem trängdes på minigolfbanan, andra hälften spelade kubb mellan tält och husvagnar. Det är fan ironiskt…

FYI

2009-07-15T15:52:00.001+02:00

Ny flytt på gång. Skriver mer när jag vet mer...

Sommartider

2009-07-14T21:51:00.000+02:00

Jag har skaffat mig ett nytt kvällsnöje. Jag ser till att gå en liten promenad som innefattar att gå förbi campingen här varje kväll. Det är väldigt underhållande att långsamt strosa förbi och se alla stereotyper som rör sig där, alla fördomar jag har om campare uppfylls varje kväll. Jag ser familjerna där alla har likadana träningsoveraller på sig (ja, de existerar faktiskt på riktigt!), det medelålders paret som försöker få lite lugn och ro från barnfamiljerna vid sidan om men uppenbart misslyckas och är vansinnigt irriterade över det, men som ändå väluppfostrat biter ihop och med spelad glädje sparkar tillbaka bollen som grannarnas ungar för hundrade gången råkat sparka iväg så att den välter ner något på parets bord. Det går inte heller att missa tonåringarna som till sitt stora förtret har tvingats med på familjesemestern med sina jobbiga småsyskon och som sitter en bit ifrån resten av familjen och skickar sms till bästa kompisen med ett tjurigt uttryck i ansiktet. Jag ser även tyskarna och holländarna och familjen som har hundkennel och har med sig hela avelsflocken inklusive nypoppade små gulliga valpar på semestern. Icke att förglömma är den mer tragiska delen av campingsemestern, förslagsvis innehållandes den kraftigt överförfriskade mannen som står vid grillen med en öl i näven medan frugan försöker hålla koll på ungarna som rusar runt. Ja jösses, är det så en äkta svensk semester ser ut? Är det verkligen det?

As time goes by

2009-07-11T22:45:00.002+02:00

Under en charterresa för några år sedan läste jag en bok som innehöll ett stycke text som fick mig att tänka efter lite extra. Jag kommer inte ihåg vilket resemål det var och jag minns inte heller vilken bok jag läste, men jag vet att det var en så kallad chick lit. I slutet av boken diskuterade huvudpersonen sin framtid med en klok människa. Jag kommer naturligtvis inte ihåg exakt vad det stod, men i stora drag utspelade sig något som liknar följande dialog:

”Vad vill du göra med ditt liv nu?” frågade hon och lutade sig tillbaka i sin slitna nedsuttna läderfåtölj.
”Jag vill hjälpa andra med missbruk, precis som andra har hjälpt mig”, svarade jag med ett sting av blandad sorg och tacksamhet i rösten.
”Psykolog?” Frågade hon intresserat och höjde på ena ögonbrynet.
”Ja, men för att bli det måste jag läsa i fem år. Jag kommer vara 35 år innan jag är färdig!” Jag suckade och såg för mitt inre hur mitt liv rann iväg i en rasande fart.
”35 år kommer du att bli vare sig du har en psykologexamen eller inte.” Hon såg på mig med ett snett litet leende och nickade uppmuntrande. ”Det är ditt val.”

Det är naturligtvis världens enklaste resonemang, saker tar den tid de tar oavsett hur gammal man är när man börjar. De flesta skulle säkert inte ens reagera på ovanstående dialog, men jag minns att jag fick ett wake up call av det där. Jag funderade mycket på det under resten av semestern, men vad tror ni jag har gjort med den insikten sedan dess? Ingenting…

Blogginlägget som jag skrev igår hade faktiskt sin grund i ett tv-program, men har även med ovan nämnda bok att göra. Jag tänker fortfarande inte berätta vilket tv-program det var eller vad allt utmynnade i, men jag kan tala om hur mina tankar går på det stora hela idag när jag har sovit på saken och faktiskt även ur vissa avseenden har skridit till handling.

Som flera av er vet hamnar jag i något som kanske kan kallas för ett ångesttillstånd lite då och då över att jag varken har familj eller karriär. Det skulle vara okej för mig att kunna säga att jag visserligen inte har någon familj, men att jag åtminstone har en fantastisk yrkeskarriär vid det här laget, alternativt att jag förvisso inte har något speciellt fint jobb att skryta med, men att jag åtminstone har man och barn. Jag har inget av det och det är svårt att hantera ibland.

However, jag vet inte hur framtiden ser ut. Jag kanske blir ensam hela livet, utan man och barn. Förhoppningsvis är sannolikheten inte så stor, men risken finns faktiskt. Då finns det som jag ser det två möjliga scenarion. Det ena är att jag sitter i min gungstol på ett ålderdomshem och berättar för alla att jag aldrig skaffade någon familj och att jag har levt hela mitt liv som ett ganska vanligt grått och tråkigt Svensson-liv. Jag klarade mig själv, jag tjänade tillräckligt på att sitta i kassan på ICA för att kunna köpa de saker jag ville ha och spara en liten slant då och då, men mer än så blev det aldrig. Det är ett alternativ. Det andra är att jag sitter i min gungstol på hemmet och berättar för alla att någon familj fick jag aldrig och jag är lite ledsen över det, men jäklar vad kul jag hade ändå! Jag levde mitt liv och gjorde det jag kände för att göra för stunden. Jag hade ingen jag behövde ta hänsyn till så jag levde för mig själv, inte för någon annan.

Ett alternativ är förstås att jag faktiskt skaffar familj förr eller senare, men som det är nu vet jag inte om det kommer att hända eller inte. Blir det så kommer ingen att bli gladare än jag, men om det inte blir så, vilken av historierna vill jag då berätta där jag sitter i min gungstol? För min del är det ganska givet och det är utifrån det som jag kommer att ta mina beslut hädanefter. Träffar jag någon som jag fastnar för på vägen så tar jag fortsättningen därifrån men faktum är att jag hela tiden måste handla utifrån var jag för tillfället befinner mig och just nu är jag tyvärr en olycklig och arbetslös singel. Min åldersnoja tillför mig inget vettigt så jag måste försöka släppa den. Min hjärna får tycka vad den vill om vad jag borde ha uppnått vid det här laget. Nu när jag inte har uppnått vad jag tycker att jag borde så kan jag ändå inte göra någoting åt det. Det är bara min framtid som jag kan forma, mitt tidigare liv är som det är.

Jag kan bli väldigt avundsjuk på personer som går ur gymnasiet och direkt därefter, eller åtminstone inom några år, åker iväg och lever livet. Jag kan önska att jag hade gjort samma sak när jag var i den åldern och suckar längtansfullt när jag hör dem berätta om sina fantastiskt roliga, innehållsrika och händelsefulla liv. Ibland känner jag att jag har slösat bort de sista tio åren av mitt liv fullständigt, även om det naturligtvis finns en del saker som jag är glad att jag har varit med om. Min tanke nu är att jag visserligen tycker att jag är lite för gammal för att befinna mig i den situation jag är i, men vad fan, nu är det som det är och jag kan bara göra det bästa av saken. Vad har jag att förlora på det? Vad är jag så förbannat rädd för egentligen?

Sittandes i en knarrande gungstol på ett hem blir jag oavsett vad jag har gjort med mitt liv fram tills dess. Vilken livshistoria vill jag berätta när den dagen kommer? Jag vet vilken. Nu ska jag skapa den.

Sunshine in my mind!

2009-07-10T16:53:00.001+02:00

Idag har varit en lite speciell dag. Den började grå, regnig och tråkig, precis som många andra dagar, men framåt eftermiddagen hände det saker. Jag tänker inte ge er så mycket detaljer än, men jag kan avslöja att idag är en sådan där dag när allt plötsligt faller på plats. En sådan där dag när man nästan kan höra inne i huvudet hur saker och ting lägger sig till rätta och pusselbitarna passar ihop och man bara vet vad man borde göra och hur man ska göra det. Man känner hela vägen inifrån och ut vad som är rätt och vad man vill. Ett lugn sprider sig i kroppen samtidigt som ett lyckorus börjar virvla runt inne i huvudet. Vet ni vad jag menar? En sådan dag är det idag! :D

What you see is what you get

2009-07-03T13:21:00.003+02:00

”Du är så konstig och annorlunda” säger folk till mig. Själv föredrar jag att kalla mig för unik. Jag vet att jag inte är som alla andra och jag har varken behov av eller önskan om att vara det heller. Jag är medveten om att jag har egenskaper och sysslar med saker som gemene man inte har eller gör. Här är några exempel.

Jag äter enligt LCHF och brinner för att hitta så naturlig och ”ren” mat som möjligt. Jag tror stenhårt på tanken bakom hur jag äter och har svårt att förstå mig på människor som på allvar tror att fabriksproducerade produkter kan vara bättre och nyttigare än naturlig mat, eller för den delen personer som inser att det inte är bra saker de stoppar i sig, men gör det ändå. Det övergår mitt förstånd. Jag gör gärna eget smör och kokar egen buljong och tycker det är värt varenda minut det tar, både ur smak- och hälsoperspektiv.

Jag tror inte ett smack på att staten med alla sina rekommendationer och utbildningar baserade på dessa rekommendationer verkar för folkets bästa. Jag är övertygad om att det är pengar som styr allt och att allt drivs av ett vinstintresse, trots att gemene man inte verkar vilja tro och förstå det. Till följd av detta skrämmer codex alimentarius rent ut sagt skiten ur mig och den dagen det uppenbart slår igenom vet jag faktiskt inte vad jag gör och hur jag kommer att hantera det.

Jag tvättar inte mitt hår med schampo utan använder mig av den så kallade balsammetoden. Den spontana reaktionen bland folk när jag berättar det är att de rynkar på näsan och tycker att håret inte kan bli rent av det. Jodå, det kan det och håret mår bättre än någonsin.

Jag tycker att barnmatsefterrätter i form av fruktpuréer på burk är jättegott. Jag äter det väldigt sällan, men jag tycker många av sorterna smakar himmelskt gott. Bäst är sorterna för bebisar under ett år. Mums!

Jag är certifierad reikihealer i steg 1 och 2 och har för avsikt att fortsätta med art (advanced reiki techniques) och master när jag anser mig ha råd med det. Jag tror på att hela grejen fungerar, men jag kan inte förklara vetenskapligt varför det gör det eller hur det går till. Jag använder mig av spikmatta och jag tror på homeopati. Jag är alternativmedicinare med andra ord.

Jag tycker om att tvätta fönster och kan ägna timmar åt det om jag inte har något bättre för mig. Annan städning betackar jag mig även om jag kan tycka att det kan vara lite meditativt att städa på det stora hela ibland, men fönsterputsning tröttnar jag inte på.

Jag tror på spöken och kan både se och höra dem och till viss del även kommunicera med dem om jag känner för det. Jag tror också att alla har en personlig guide som följer en genom livet och jag vet vad min heter och hur han (ja, det är en han) ser ut.

Jag har i stort sett bara killkompisar och trivs oftast ganska bra med det. Jag har svårt att identifiera mig med och umgås med majoriteten av tjejer och jag kan nog verka ganska maskulin i utpräglat feminina grupper vilket jag inte alls tycker om. Så länge jag umgås med killar är jag generellt den mest kvinnliga i gruppen om inte annat. Det känns bra.

Jag har en tro på att allt löser sig och att mycket ”kommer till mig” förr eller senare utan att jag behöver anstränga mig alltför mycket. Vissa kan tycka att jag är lat och oansvarig på grund av det, men hittills har jag överlevt och klarat mig hyfsat så varför skulle det inte fortsätta så?

Jag är väldigt självständig och har mycket ”kan själv-attityd” i många olika situationer. Jag har alltid varit tvungen att klara mig själv till väldigt stor del och tycker verkligen illa om att behöva känna att jag inte klarar av något själv. Jag brukar lösa saker på något sätt även om det inte alltid är på ett konventionellt och socialt vedertaget sätt, vilket vissa kan ha svårt att acceptera. En följd av detta är även att jag kan ha svårt att samarbeta och dela ansvar med någon. Antingen tar jag kommandot och bestämmer, styr och ställer, pekar med hela handen och fixar allt själv eller så släpper jag ifrån mig allt ansvar och blir en underdog utan åsikter och med handlingsförlamning istället, till mångas stora förtret.

Jag är oerhört lättroad men blir på samma gång väldigt snabbt uttråkad och rastlös. Jag vill helst att det ska hända saker hela tiden och önskar att mitt liv var tusen gånger mer händelserikt än det är.

Jag blir ofta kallad ”tant” av flera olika personer i min omgivning på grund av att jag, trots min relativt ringa ålder, ofta beter mig som en liten pensionär. Jag tycker om att titta på Go´Kväll och Allsång på Skansen, lyssnar gärna på sommarprataren i P1 om jag för en gång skull kommer ihåg att det sänds och jag tycker faktiskt att Hemmets Veckotidning är väldigt intressant läsning.

Slutligen vill jag säga att den största anledningen till att jag är så konstig/annorlunda/unik troligtvis är att jag aldrig riktigt har hittat mig själv. Jag vet inte vem jag är, vad jag tycker, var jag står i massor av frågor, vad jag vill eller ens hur jag ska överleva ett år till. True story.

Min sanning just nu

2009-06-27T14:30:00.002+02:00

Det var länge sedan jag skrev något här nu. Slarvigt av mig och inte så snällt mot dem av er som jag vet följer min blogg. Flå´t!

Jag satt för en stund sedan och tänkte på hur vimsigt och oroligt mitt liv är just nu. Ingen nyhet förvisso, upp och ner och fram och tillbaka har det varit så länge jag kan minnas, men nu känns det lite extremt. Det jag saknar mest är lite trygghet och stabilitet, som vanligt. Jag behöver framför allt ett jobb så att jag kan börja känna lite säkerhet i livet. Som det är nu pendlar det hej vilt. Ena dagen känns det okej, jag har en känsla av att allt kommer att ordna sig och att jag inte har något att oroa mig för, men nästa dag kan jag känna ordentlig ångest och nästan få panik. Mina bekymmer kan egentligen delas upp i tre delar: ekonomin, ensamheten och sysslolösheten.

Mest handlar det om ekonomin förstås. Att inte ha något jobb och inte få ut mer a-kassa än att det kanske kommer att täcka hyran känns inte jättestabilt. Jag vet att jag klarar mig ett tag till på mina besparingar, men sedan då? Vad händer sedan? Utöver de ekonomiska bekymren som tynger mig allt som oftast är det sysslolösheten och ensamheten som river i mig titt som tätt. Jag har visserligen gjort en del saker den senaste tiden, klättrat, tältat, träffat folk, och det är naturligtvis kul, men jag saknar fortfarande någonting att göra på regelbunden basis. Något att hänga upp tillvaron på, så att säga. Jag har insett att jag inte alls är den ensamvarg jag alltid har hävdat att jag är, utan snarare väldigt social, kanske till och med översocial. Jag gottar mig riktigt mycket när jag har folk runt mig och tycker livet är som bäst då. Dock har det dykt upp något oväntat negativt av samma företeelse. För några månader sedan när jag aldrig träffade någon så tyckte jag det var hemskt men jag ”överlevde” ändå. Nu när jag träffar folk lite oftare känns det jättehemskt de stunder och dagar som jag inte gör det. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av det, nu när jag vet hur bra jag mår av att ha människor omkring mig. Nu har jag något att jämföra med och då blir situationen en annan. Nu vill jag aldrig vara ensam, det känns som att jag egentligen aldrig vill vara hemma själv längre. Jag är det ändå för jag har ju oftast inget val, men jag vill inte. Även detta lilla problem skulle troligtvis kunna avhjälpas med ett jobb då jag skulle träffa människor när jag jobbade och även förmodligen skulle lära känna en del av dem och förhoppningsvis kunna umgås med några av dem på fritiden lite då och så. Det skulle verkligen inte skada.

Varför umgås jag inte med min familj och mina kompisar undrar kanske ni som inte riktigt känner mig och vet vem jag är. Jag är ganska nyinflyttad där jag bor och har 30 mil till närmaste person som jag känner ”på riktigt”. Jag har fått en del bekanta här nere, men inte så nära bekanta att jag umgås med dem ofta eller kan åka hem till dem hipp som happ. Där är mitt problem. Ensamheten är bedövande vissa dagar, andra känns den okej, men aldrig helt bra. Likaså sysslolösheten. Många tycker att jag ska gå ut och gå när jag har tråkigt. Visst, det är ett alternativ, men det är faktiskt inte så kul att gå omkring ensam hela dagarna i längden. Andra tycker jag ska städa och fixa i ordning hemma, men det är samma sak där, man tröttnar. Jag har även hört att jag skulle kunna bli extremt vältränad med tanke på hur mycket dödtid jag har att använda till träning. Att jag skulle kunna träna jämt och ständigt är helt klart sant, men även där faller det på att det skulle bli tråkigt i längden. Jag tycker inte om att träna, åtminstone inte så mycket att jag skulle klarar av att göra det regelbundet bara för att ha något att göra. Jag fungerar tyvärr inte så. Kanske skulle det fungera om jag hade ett gym att gå till, då skulle jag ju träffa folk samtidigt, men närmsta gym ligger två mil bort och så långt kan jag inte åka var och varannan dag. Det fungerar inte ekonomiskt.

Som många andra har jag en ”att göra- lista” med en del punkter som jag säkerligen till stora delar skulle kunna beta av ganska snabbt, men jag gör det inte. Troligtvis beror det till stor del av att jag tror att jag helt enkelt skulle få lite panik om jag en dag tittade på den och insåg att allt jag behöver göra redan är gjort. Då skulle jag verkligen känna mig ensam och sysslolös om något. Så länge det finns punkter kvar på listan har min existens ett syfte på något vis. Det är lite tragiskt när man tänker på det. Ändå känner jag mig förstås duktig när jag någon dag får extra energi och betar av en hel del av punkterna, jag får på något sätt en egoboost av det. Det är svårt att kombinera känslan av att vara duktig när man betar av listan och samtidigt vilja att den till vissa delar finns kvar. Knepigt det där.

Ytterligare en sak som jag ofta får höra är att jag ska passa på att ta det lugnt, slappa och njuta av att vara ledig. Jag förstår tanken, men det är svårt att göra det när jag inte vet när nästa lön dyker upp. Det är svårt att släppa tanken på det. Detta innebär även att jag försöker hålla i de pengar jag har för att inte få för mycket problem i framtiden och jag kan således inte spendera hur mycket pengar som helst på att göra saker, jag kan inte åka runt hur mycket som helst eftersom bensin kostar pengar, och än en gång, hur kul är det att göra saker själv jämt och ständigt? Inte kul alls.

Det är inte lätt att träffa människor i en sådan här liten håla där jag bor heller, framför allt inte folk i min egen ålder. Än en gång- ett jobb skulle lösa det. Men hur ska jag lyckas få ett jobb som läget ser ut idag? Och vad ska jag göra under tiden? Många dagar har jag ingen inspiration att göra något alls och hela dagen går utan att jag knappt lyfter rumpan från stolen. Jag tillbringar en stor del av tiden framför min dator och får ingenting vettigt gjort. Det är inte så kul. Jag försöker trots allt att behålla någon sorts struktur, åtminstone veckovis. Jag tillåter mig själv att helt utan dåligt samvete bara göra ingenting hela helgerna om jag känner för det. Jag äter lite roligare och godare mat då och jag försöker på olika sätt få det att vara lite annorlunda än resten av veckan. Under vardagarna försöker jag ta tag i saker som jag ”måste” göra, städa, tvätta, åka och handla och söka jobb, även om jag i praktiken skulle kunna göra vad som helst när som helst. Av någon anledning känns det lite bättre att ha det så, lite mer meningsfullt. Helst skulle jag vilja ha förmågan att gå upp tidigt på morgonen och gå och lägga mig i tid för att få ännu mer struktur, men som extremt morgontrött är det lite för mycket begärt av mig själv. Den delen misslyckas jag med varje morgon, trots förhoppningar om att lyckas just imorgon varje kväll när jag går och lägger mig.

Jag har trots allt en orubblig tro på att allt kommer lösa sig förr eller senare, helt enkelt för att jag känner att jag måste ha det. Jag kan inte falla in i hopplösheten och känslan av att jag kommer gå under och hamna i en situation där jag är utfattig och lever på socialbidrag. Det får inte hända och det kommer inte hända. Det gör inte det, så är det bara. Det kommer att lösa sig och när det väl gör det så kommer resten lösa sig också. Då kan jag börja leva igen, känna att jag har ett meningsfullt liv och en uppgift i livet. Jag vägrar tillåta något annat, det ska hända. Snart. Väldigt snart.

Jag inser att det här inlägget är lite snurrigt, ostrukturerat och dåligt skrivet, men det får vara så den här gången. Att börja korrekturläsa och pilla med texten skulle bara innebära att den blir opersonlig och lite mer politiskt korrekt och det vill jag inte att den ska vara. Det här är skrivet rakt upp och ner utan en tanke på uppbyggnad och att det ska vara en ”snygg” text. Ta det för vad det är, för det är min sanning just nu.

Hallå där, ni som ställer frågor titt som tätt! Del 2

2009-06-11T14:46:00.006+02:00

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om LCHF. Vissa frågor har uppenbarligen dykt upp hos er, men inte sjutton har ni skrivit ner dem här som jag bad er om ;) Jaja, jag gör ett litet inlägg här som uppföljning då.

”Är det inte farligt att äta så mycket mättat fett?” Nej, knappast. Mer naturligt än animaliskt fett blir det knappast. Modersmjölken består till stor del av mättat fett och sannolikheten att våra mammor långsamt börjar ta livet av oss det första de gör när vi kikar ut är inte speciellt stor. Dessutom, när våra kroppar själva bildar fett så är det mättat fett de tillverkar. Detta är även det fett som kroppen använder sig av när den behöver energi. Varför skulle det vara farligt att mata kroppen med något som den redan består av, själv tillverkar och dessutom använder som bränsle? Det är fullständigt ologiskt.

”Man måste äta frukt och grönsaker för att få i sig vitaminer och mineraler!” Kött, fisk och mejeriprodukter innehåller alla vitaminer och mineraler vi behöver. Dessutom är de frukter som finns så förädlade idag att de knappt innehåller annat än vatten och socker. Våra jordar är så utarmade att det i stort sett inte finns någon näring i dem och således inte heller i det som växer där.

”Det är viktigt med antioxidanter!” Ja, det kanske det är om man äter saker som oxiderar i kroppen. Det är kolhydrat- och stärkelsestinna saker samt dåliga fetter som beter sig så. Sånt äter jag inte.

”Det är dåligt för miljön att äta en massa kött. Korna släpper ifrån sig massor av metangas som är ett stort miljöproblem” Ja, det är sant till viss del. Så länge vi matar kossorna med spannmål pruttar de en hel del, men om vi istället lade ner spannmålsproduktionen och lät det växa gräs på åkrarna som korna kunde få gå och käka upp, så skulle deras magar börja fungera utmärkt och sluta producera en massa ohälsosamma gaser. När djur får gå ute och äta naturlig föda får dessutom fettsyrorna mycket bättre sammansättning vilket är bra för oss, men det är kanske lite överkurs för tillfället.

”Äter du kött? Jaha, brukar du äta dina kompisar?” Det är naturens gång. Vissa djur blir uppätna av djur som i sin tur blir uppätna av andra djur som blir uppätna… ja, ni förstår vad jag menar. Däremot är det viktigt för mig att djuren behandlas väl medan de lever, att de får leva i en bra och för dem naturlig miljö och att slakten går snabbt och smärtfritt till utan en massa lidande. Dessutom, ni som är vegetarianer och veganer, ni äter upp djurens naturliga föda, har ni tänkt på det? Brukar ni äta upp era kompisars mat? Lite missunnsamt va? ;)

”Men vad håller du på med just nu då?” Jag äter för tillfället på ett sätt som vissa kallar fakir. Det innebär att jag inte äter några kolhydrater över huvudtaget, inte ens mejeriprodukter, utan bara kött, fisk, ägg och fett. Detta för att få min kropp att börja släppa efter på överskottet (?) som jag har. Enbart därför. En genväg, kan man säga.

Det var några av de frågor och åsikter som jag har fått bemöta den senaste tiden och som alla som lever som jag gör får lära sig att stå till svars för. Det finns så mycket att skriva om det här och jag har så mycket åsikter att jag troligtvis skulle kunna skriva en hel bok om det, men jag överlämnar det åt dem som känner sig mer manade och nöjer mig med mitt lilla bidrag här istället. Jag rekommenderar att ni som är intresserade tittar in på http://www.kostdoktorn.se/ och läser lite där. Det finns en hel del sidor, bloggar och forum om LCHF, men kostdoktorn tycker jag är mest lättöverskådlig och pedagogiskt upplagd för nybörjare. Dessutom är Andreas Eenfeldt som driver den väldigt duktig på att skriva och gör det ofta med roliga poänger och glimten i ögat, blandat med allvar och ibland ett visst mått av frustration. Helt klart det bästa stället att börja läsa på!

Landsbygdsproblem big time!

2009-06-06T17:53:00.003+02:00

Allvarligt talat. Jag har en enda mataffär i närheten som jag kan gå till utan att behöva sätta mig i bilen och åka ett par mil. Vanligtvis stänger affären kl 20, men idag stängde den tydligen kl 15 bara för att det är nationaldagen. Vad är det för ociviliserat trams? Snacka om att spä på mina fördomar om att bo på landet. Usch :(

Så länge man inte ger upp har man inte förlorat

2009-06-02T11:00:00.005+02:00

Jag ägnade större delen av min söndag åt klippklättring i en solig och varm del av Skåne. Det var välbehövligt för mig av flera anledningar. Jag träffade lite folk, jag gjorde något riktigt kul, jag fick använda min stackars förslöade kropp till något vettigt, jag var hög på adrenalin- och endorfinkickar större delen av dagen och jag gjorde saker som jag egentligen inte trodde att jag vågade. Inget negativt kom ut av dagen, möjligtvis bortsett från en väldigt märkligt formad solbränna på ryggen, men den känns som ett mindre och överkomligt problem :)

Min största oro inför söndagen var att min höjdrädsla skulle ställa till det för mig. Jag visste redan från början hur arg jag skulle bli på mig själv om jag hoppade över att göra vissa saker bara för att jag var rädd, så jag hoppades att jag skulle kunna tränga bort min rädsla, ta mig samman och helt enkelt göra det jag skulle. Det kunde jag. Första klättringen var lite jobbig, men det gick snabbt över och efter någon timme var det inga problem alls att hänga långt upp på klippväggen och kika ner. När jag väl vågade lita på att all utrustning faktiskt höll och när jag vågade lita på att personen som säkrade mig faktiskt klarade av det så var det ingen big deal att testa även ganska plana klippväggar och ta mig fram på lite knepiga ställen. Förmågan att lita på att de andra kunde säkra mig poppade upp när jag själv började säkra andra. Att säkra någon i min egen storlek är inga som helst problem insåg jag ganska snabbt, men när jag märkte att jag även klarade av killar som vägde 20-30 kilo mer än mig så kändes det lätt att våga ha tilltro till andra. Kan jag så kan de, speciellt eftersom jag utan tvekan var den minst klättringserfarna av alla som var där.

Klättringen i alla ära, men den riktiga utmaningen för min del var att fira ner mig själv uppifrån toppen på klippan och ner till marken. Att gå baklänges ner över klippkanten kändes inte alls bra, jag har väl lite självbevarelsedrift kvar trots allt, så första gången jag gjorde det var jag väldigt nära att få panik och kroppen låste sig lite sådär krampaktigt. Andra och tredje gången gick bättre, men det hade säkerligen kunnat göras på ett snyggare och smidigare sätt. Nåja, ner kom jag i alla fall och jag lever fortfarande.

De andra som var med kände varandra redan sedan tidigare, jag var den enda som kom dit ensam utan att känna någon alls. Tack och lov var alla väldigt snälla, glada och omtänksamma och de fick mig att återfå lite, lite tro på att det faktiskt finns bra människor i världen. Tyvärr har jag senaste tiden börjat misströsta på det området, så det kändes bra att bli lite motbevisad. Alla var nyfikna på vart jag bor, varför jag flyttade hit ner, vad jag egentligen gör här nere och vad jag sysslar med på dagarna. Som vanligt hade jag inga bra svar att ge och de tyckte mest att jag har varit modig som har kastat mig ut i det okända så här. Jag är så tacksam för det, att träffa personer som tycker att jag har gjort något bra och inte bara att jag är skvatt galen. Jag har aldrig riktigt förstått det innan, det är andra som har fått mig att börja inse det. När de stora starka killarna som var där sitter och säger att de aldrig skulle våga göra något liknande, då börjar jag inse att det faktiskt är en ganska stor grej. Jag kanske inte är så feg och ickeproduktiv som jag alltid har trott. Jag har ju faktiskt klarat mig ganska bra på egen hand när jag tänker efter.

Jag och en av killarna tog en paus och satt i solen på en klippa en stund mitt på dagen. Vi pratade om lite allt möjligt, men mest om min flytt och hur jag klarade mig här nere. Han frågade om jag kände någon i närheten och det gör jag ju egentligen inte. Jag lade till att det finns ett par stycken i Malmö som jag känner lite ytligt och som förbarmar sig över mig ibland och ser till att jag kommer hemifrån en stund lite då och då. Han var tyst en liten stund, sedan vände han på huvudet, tittade på mig och sa: ”Förbarmar sig? Du har inte funderat på att de kanske vill umgås med dig på riktigt? De kanske faktiskt tycker om dig?” Jag blev lite mållös för den tanken har ärligt talat aldrig slagit mig. Jag har hela tiden förutsatt att det finns personer som tycker lite synd om mig och offrar sin dyrbara tid på mig lite då och då för att vara snälla, men aldrig tänkt tanken att de kanske faktiskt gör det för att de själva vill. Det är förstås en trevlig tanke. Kan det vara så? Är jag inte så tråkig att umgås med som jag själv tror? Tillför jag faktiskt någonting positivt till någons liv ibland? Betyder jag något för någon? Det tål att funderas på. Jag är glad att han väckte tanken hos mig. Han var snäll, de andra var snälla, det finns snälla människor i världen. Wow.

"Knôlamash"

2009-05-26T12:25:00.004+02:00

Jag fick ett önskemål från en matlagningsamatör om att jag ska lägga ut ett recept på potatismos här. Hmm… jag som inte ens äter sånt? Jaja, vad gör man inte för att glädja sina favoritmedmänniskor? Det finns säkert lika många sätt att göra potatismos på som det finns matlagningskunniga i den här världen, men här är ett enkelt förslag:

Skala potatis och skär i mindre bitar. Koka upp vatten och salt och lägg i potatisen. När den är mjuk, häll av vattnet och lägg i smör och mosa in det i potatisen. Häll sedan på mjölk och fortsätt mosa och röra tills det har lagom konsistens. Krydda med salt och vitpeppar för att få ”vanligt” mos, eller smaksätt med något smaskigt. Vitlök, parmesan, majs eller citron kan vara gott i beroende på vad man ska äta till. Var lite innovativ, din älskade sweet chilisås kanske också fungerar? Testa vetja! :D

Om sparvar, motorcyklar och ondskefulla kvistar

2009-05-21T16:03:00.004+02:00

Herregud, vilket nervvrak jag har blivit! Jag var ute och gick i nationalparken här för ett par timmar sedan. Det är så fint där nu, alla lövträd har slagit ut, det är så grönt överallt att man blir alldeles snurrig i huvudet ibland. Det är väldigt, väldigt rofyllt att gå omkring där. Eller rättare sagt, det är vad jag har hört att det ska vara.

För min del är det inte det minsta rofyllt där i grönskan. Jag studsar mest omkring, stel som en pinne, från sida till sida på stigarna och hör alla möjliga och omöjliga mer eller mindre hotfulla ljud. Har ni tänkt på hur likt ljudet från en liten fågel som skuttar omkring i löven är en slingrande orm? Har ni lagt märke till att ett halvliggande träd kan se ut som en stor varg ur vissa vinklar? Och visste ni att en motorcykel som startar en bit bort låter misstänkt likt ett vildsvin som grymtar? Om inte så vet ni det nu.

Utöver det kan jag informera om att det är en dålig idé att trampa av en torr kvist om man reagerar lätt på ljud. Adrenalinpåslaget blir ganska högt och sjunker inte i första taget, men å andra sidan är nog möjligheten av slå världsrekord i den fashionabla grenen "hopp-rakt-upp-i-luften-och-ner-i-diket-på-andra-sidan-stigen " överhängande. Man får ta det onda med det goda helt enkelt.

"Där det finns många läkare, finns också många sjuka"

2009-05-19T14:34:00.003+02:00

Rubriken är tydligen ett ryskt ordspråk som inte är helt svårt att förstå innebörden av. Jag har en alternativ tolkning.

Jag såg en person i mataffären igår som var väldigt lik en läkare som jag jobbade ihop med för ett antal år sedan. Jag märkte att min hjärna reagerade instinktivt genom att styra in mig bakom några hyllor och gå en annan väg genom affären, trots att jag egentligen inte har en aning om vem personen i affären var eller vad han jobbar med. Jag har nämligen en väl förankrad inneboende skepsis mot doktorer. Det kommer från tiden då jag jobbade som kanslist på ett lasarett bland en grupp läkare varav de flesta var överläkare i 50- årsåldern. Visst fanns det några som var snälla och trevliga, men tyvärr visade det sig ganska omgående efter att jag hade börjat jobba där att flertalet av dem var ”slemmiga” typer som hade både en och två baktankar. De betedde sig ganska illa på jobbet och det var allmänt känt bland både administrativ personal och sköterskor vilka läkare man inte skulle gå in till när de var på sina rum om man ville vara på den säkra sidan. Som kanslist behövde jag dessvärre ganska ofta knacka på och gå in för att lämna papper, få underskrifter på saker eller annat som inte kunde vänta några längre stunder. Ingen av doktorerna gjorde något så olämpligt att det skulle vara straffbart, men tillräckligt mycket för att jag inte alls tyckte om att vara ensam med dem. Jag har tillbringat många fikaraster med dem där de pratar om och kommenterar både det ena och det andra om sina unga kvinnliga patienter. Det kändes alltid bra när det tillfälligt dök upp AT- läkare och praktikanter av olika slag för då höll de andra sig i skinnet ett tag. Det var så lätt att umgås med dem som precis hade gjort klart eller var i slutskedet av sin läkarutbildning. De hade inte lagt sig till med diverse fasoner än.

En av överläkarna dök upp hemma hos mig en kväll. Jag satt och tittade på tv när det ringde på dörren och när jag öppnade stod han där. Jag blev lite lätt chockad och väldigt förvirrad, men släppte in honom. Naturligtvis hände det ingenting, men han försökte flera gånger att initiera vissa aktiviteter, för att uttrycka det på ett fint sätt. Han har förresten en dotter som är tre år yngre än mig. Usch… :S

På grund av allt det där har jag svårt att gå till läkare som det är idag. På vårdcentraler är det ganska okej även om jag inte känner mig direkt bekväm med det, men specialister av olika slag undanber jag mig om möjligt. Står det ÖL någonstans på läkarens namnbricka backar jag snabbt undan om jag kan. Den logiska delen av min hjärna talar om för mig att allt är som det ska och att de bara utför sitt jobb, men jag är hela tiden väldigt skeptisk och på min vakt mot dem och jag funderar hela tiden på vilka baktankar de kan ha när de säger X och gör Y- trots att det är helt normala saker för en läkare att säga och göra när de tar emot en patient. I det avseendet är jag nog ingen lätt patient att ha och göra med…

Jag undrar om det är en viss typ av personer som blir doktorer eller om det är arbetsmiljön som gör läkare till obehagliga typer? Jag har sett och upplevt alldeles för mycket för att kunna tro att de i allmänhet är bra personer och så länge jag inte har fått motsatsen bevisad behåller jag nog de åsikter jag har om folk i vita rockar. Cynisk? Jag? Må så vara. Jag blir gärna överbevisad om det går. Ingen skulle bli gladare än jag :)

"Där det finns många läkare, finns också många sjuka". Jag antar att det är upp till var och en att dra sina egna slutsatser om vilka som är de sjuka på ett sjukhus...

Things to do in Denver when you´re dead...

2009-05-17T18:40:00.002+02:00

... eller saker som jag kan göra här hemma när jag har tråkigt. Jag tror båda är ungefär samma sak. Jag behöver era förslag på vettiga saker att göra här hemma eller i närheten när jag är uttråkad, för min fantasi har gått vilse någonstans på vägen. Tipsa mig tack! NU!

Att tala med bönder på bönders vis

2009-05-16T20:46:00.003+02:00

För det första: alla ni (två) som ber mig skriva nya inlägg i bloggen, skaffa er varsin egen och skriv själva så att jag också har något kul att läsa, alternativt kom med förslag på vad jag ska skriva om. Det skulle underlätta aningen.

Nu till ämnet: Alltså, mina grannar… Jag skulle kunna skriva ganska mycket om var och en av dem, och det kanske jag gör någon dag, men jag håller mig till en av dem idag. Han är sju år äldre än mig och har hund (och en charmig liten dotter, men det har inte med saken att göra just nu), så jag brukar följa med ut i skogen på promenader lite då och då. Det är trevligt att ha någon att prata med irl ibland och samtidigt komma ut och röra på mig lite. Det behövs, framför allt för min ryggs skull eftersom den håller på att krascha helt för att jag sitter ner för mycket på dagarna. Senaste veckan har den här grannen försökt övertyga mig om att vildsvin inte är farliga, men den lätta går jag inte på. Vildsvin är livsfarliga, det är jag helt övertygad om. Igår började han prata om att ormar inte heller är farliga. Det är de visst.

Hur som helst, den här grannen är väldigt trevlig och snäll och rolig och jag vet att han är intresserad (så att säga), det är ganska uppenbart, men från mitt håll finns det dessvärre inget intresse för något sådant. Jag önskar nästan att det vore så, det hade varit så enkelt, men nej, min hjärna vill inte alls vara med på det.

Den här grannen och jag har lite sms- konversationer ibland. Vi hade en senast för några timmar sedan. Här är den:

Grannen: Hej bönan! Om du inte är ett schlager- fan av rang rekommenderar jag Stationshuset och Emil Jensen ikväll. Själv är jag ”tyvärr” bortbjuden och kommer inte helt undan ryss- rysaren. :) Ha d så länge!

Bönan? Var mer än på landet kallar man någon för bönan? Och vem f-n är Emil Jensen?

Jag: ”Bönan”? He, he… Jag befinner mig 20 meter från dig och du skickar sms igen, latmask! ;) Tack för tipset, men jag är faktiskt en riktig schlagernörd och den här kvällen är helig för mig :D

Grannen: Latmask, inte då! Kanske lite bekväm… Men jag har lite att stå i innan jag ska iväg och du vet hur det är: Man ska bara borsta tänderna och vips så rullar eftertexten :) Dessutom ska jag bli hämtad så jag måste vara klar i tid.

”…borsta tänderna och vips så rullar eftertexten” har att göra med att jag tidigare har berättat för honom om en liten incident som fick mig att inse hur långsamt jag gör allt nuförtiden.

Jag: Ha så kul ikväll då och glöm inte att titta uppmärksamt på tv hela kvällen! Det är faktiskt det kanske viktigaste programmet på hela året :)

Grannen: Eller hur! Hur ska du ha det? Ska jag ha trevligt eller titta noggrant på tvn? Det får väl bli den gamla goda gyllene medelvägen. Mys på du med!

Jag: Det är faktiskt lite synd om alla er som inte förstår er på vad kvalitetsprogram på tv innebär… ;)

Grannen: :D

Hela grejen känns väldigt mycket ”på landet- aktig” på något sätt. Jag vet inte om det framgår av sms- konversationen ovan, men så är det i alla fall i verkligheten. Jag bara väntar på att ett gäng bönder ska hoppa in i bakgrunden någon dag och börja sjunga ”vi bor på landet” i kör.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas hålla den här människan på ett vettigt avstånd utan att bli otrevlig eller extremt avvisande. Jag menar, jag vill inte sluta umgås med honom för jag behöver varenda social kontakt jag kan få här nere om jag inte ska bli helt galen av tristess. Dessutom är han väldigt lätt att umgås och prata med och såna människor är alltid bra att ha runt sig. Så vad gör man?

Kanske, kanske löste det problemet förresten sig självt för ett par timmar sedan. Han gick förbi utanför mitt köksfönster när jag stod och diskade och samtidigt sjöng och dansade runt i köket till Justin Timberlake´s Sexyback. Han flinade, vinkade lite och fortsatte att gå. Jag måste lära mig att jag inte bor på tredje våning utan insyn längre…

Edit 00.15: Sådär ja, nu börjar "God natt och sov gott- smsen" med en omfattning på en sisådär femtio ord att trilla in från ovan nämnda person. *suck* Hur sjutton löser jag det här på ett snyggt sätt?

Hallå där, ni som ställer frågor titt som tätt!

2009-05-13T12:02:00.006+02:00

Några av er frågar lite då och då om vad jag äter eftersom ni verkar ha förstått att jag inte äter riktigt som medelsvensson gör. Det är helt okej att ni frågar men eftersom jag börjar bli lite trött på att upprepa samma sak om och om igen ska jag ge er grunderna här istället.

Den mat jag äter brukar kallas LCHF som står för Low Carb High Fat. Jag undviker alltså i största möjliga mån kolhydrater (socker, potatis, ris, pasta, bröd, frukt och liknande) och lever på protein (kött, fisk, skaldjur, ägg, mejeriprodukter) och fett (till största delen animaliskt mättat fett och kokosfett). Vissa verkar tro att jag trycker i mig lightprodukter och lättmargarin men ni kunde inte ha mer fel. Allt jag äter har kvar sin naturliga fetthalt och den där kemiska smörjan som har döpts till margarin kommer över huvudtaget inte innanför min lägenhetsdörr. Om ni är intresserade av att veta vad margarin innehåller och hur det tillverkas kan ni säga till så ska ni få veta det.

En vanlig dag består det jag äter av max 5% kolhydrater, 75-80% fett och 15-20% protein. Allt tjat om att frukt och grönsaker är så viktigt att äta tycker jag är skitsnack, framför allt när det gäller frukt som faktiskt till största delen består av vatten och socker. Jag äter visserligen lite grönsaker, men det är försumbara mängder och jag äter det mest för att jag tycker det är gott. Är det någon av er som tycker att jag ser ut att ha näringsbrist eller att jag ser undernärd ut på något sätt? Nej, jag tänkte väl det.

Jag har ätit så här mer eller mindre strikt i ett par år nu även om inte så många har vetat om det. Som en del av er vet köpte jag mat i stort sett varje dag på jobbet innan så det kan ju knappast kallas som en strikt period, men nu är jag mer noggrann och det märks ganska tydligt. Kroppen omformar sig sakta men säkert och det är ganska häftigt att se. Det är nog inget som syns utåt (än), men jag ser det när jag inte har några kläder på mig. Jag har inte gått ner i vikt eller tappat fettprocent, jag tror inte min kropp tycker att det behövs, men det verkar som att fettet har börjat omplacera sig på kroppen. Utöver det märker jag det tydligt på hur jag mår i allmänhet, även på insidan och uppe i knoppen.

Om ni har några frågor vore jag väldigt tacksam om ni kunde ställa frågorna här istället för att fråga på msn eller liknande, helt enkelt för att flera av er tidigare har ställt samma frågor och kan ni se mina svar här på andras frågor så behöver jag inte ta det individuellt med alla. Det går ju att skriva kommentarer anonymt om ni är fega…

Den som är intresserad kan googla på det annars, det finns hur mycket info som helst och flera stora bloggar och forum i ämnet. Jag är mer eller mindre aktiv på flera av dem så med lite detektivarbete kan ni hitta mig där om ni vill.

Sådär, då har ni fått veta grunderna. Har ni några frågor är ni välkomna att skriva en kommentar med frågan så svarar jag. Om någon av er fastnar i det och också vill prova att äta såhär så coachar jag er med glädje in i det. Mer fett åt folket! ;)

Imse vimse spindel

2009-05-12T13:28:00.004+02:00

Spindlar är fantastiska på att lyssna på problem. De står still och lyssnar uppmärksamt tills man har pratat klart, de avbryter inte och de byter inte ämne. Dessvärre verkar de inte ha några bra lösningar på problemen, i alla fall inga som de talar om för mig, men det kan ju faktiskt bero på att det helt enkelt inte finns några bra lösningar. Lyssnar gör de i alla fall, utan att kräva något tillbaka. Vilka fantastiska kompisar de är!

Läste en sak...

2009-05-09T19:58:00.002+02:00

... och insåg att jag är så lättrörd att det är pinsamt...

"Jag kan ingenting dikta,
Ingenting måla,
Ingenting säga,
Som räcker din dag

Men lyssna till vinden,
Som sjunger sin längtan,
Och smeker din panna,
För vinden är jag"

*suck* Varför är sånt här aldrig, aldrig skrivet till petite moi? :(

Myggan informerar

2009-05-09T13:38:00.003+02:00

Idag fick jag ett nytt smeknamn (eller öknamn?) av min käre vän Ros. "Myggan" kallas jag tydligen numera. Jag tycker det är fint :)

Reflektioner och sammanträffanden

2009-05-09T13:23:00.005+02:00

Jag kommer från Borås som ligger i Sjuhärad. När jag var 20 år flyttade jag till Rotterdam och i början bodde jag mitt i centrala Rotterdam, men flyttade ganska snart till ett samhälle några mil utanför själva staden. Samhället heter Zevenkamp. Zevenkamp betyder fritt översatt Sjuhärad. Är inte det lite konstigt? Nåväl, i Borås hette stadsdelen där jag mestadels bodde Sjöbo. Jag hade ju kunnat flytta till Sjöbo i Skåne, men det hade varit lite väl förutsägbart så nej, jag hoppade över det. Vad händer istället? Jo, stället jag av en ren tillfällighet nu fått jobb på heter Bosjökloster. Bosjö- Sjöbo. Någon som ser sammanhanget? Är inte det lite märkligt?

Nu när jag har varit här nere ett tag finns det vissa saker som jag har reflekterat över. Här är ett axplock av dem:

*Jag är ute och kör bil på en landsväg. Efter ett litet tag kommer en skylt som varnar för vildsvin 0,2-3 km. Okej, fine. Jag fortsätter köra några kilometer och efter en kurva dyker det upp en skylt som varnar för gäss (eller ankor eller fjäderfän i allmänhet). Varning för gäss??? Ja ja… Efter ytterligare några kilometer dyker det upp en varningsskylt med något hoppande vilt djur på. Jag vet inte om det är rådjur eller hjort eller vad det är, men det är inte älg och inte ren, så mycket vet jag. Denna varning ska tydligen gälla 0-4 km. Jaha ja. Ytterligare några kurvor senare på den slingriga landsvägen varnas det för vildsvin igen. Nu till mina funderingar: Var mer i Sverige hittar man varningar för så många olika djur på en sträcka av bara lite mer än en mil? Och om man börjar varna för vildsvin de första kilometrarna och sedan igen de sista, varför finns det då inte så många vildsvin att de måste varnas för däremellan? Är de rädda för gässen kanske? Mycket märkligt.

*Skåningar generellt förutsätter att man förstår danska hur lätt som helst. Det gör inte jag, jag tycker det är riktigt, riktigt svårt att förstå. Skåningar verkar tycka det är ett märkligt fenomen. Men kom igen liksom, alla växer inte upp med dansk tv! Det måste faktiskt inte betyda att man är ett ufo, fast här nere är man tydligen det då.

*Skåningar har en väldigt lustig syn på avstånd. De kan åka ganska långt för att jobba, det är inget problem alls. En tjej som jobbar på slottet som ligger utanför Höör bor i Hässleholm och pendlar med tåg och buss varje dag. Hon tycker inte det är något konstigt med det, ”alla” här gör tydligen så. Nåja, det känns ju igen från Norrland om inte annat. Det verkar dessutom vara en relativt stor procentandel av människorna här som jobbar i Danmark och åker dit och hem varje dag utan att knorra. MEN, det finns ett stort men. När det gäller andra saker än jobb så ska allt finnas runt husknuten, annars är det för långt. Jag förstår ingenting av det där. Ena stunden säger folk till mig att jag bor så bra för jag har bara några mil till alla storstäder så jag kan jobba var som helst (”alla storstäder” i det här fallet är Landskrona, Helsingborg, Lund och eventuellt även Malmö), i nästa andetag ligger den här lilla byn så avlägset så och det är hemskt långt till allting. Huh??? Jag fattar inte.

Skåningar är verkligen en art för sig och jag kan förstå att de inte känner sig som svenskar vilket jag har fått höra både en och flera gånger här nere. Jag klagar inte på dem, majoriteten är snälla, glada och trevliga, men de har en konstig syn på saker och ting. Det har de faktiskt.

Mer horoskop åt folket

2009-05-06T08:40:00.004+02:00

Horoskopen pekar åt samma håll. Här är ett par till som har ungefär samma innebörd som det som jag lade ut här för några dagar sedan:

"Efter ett kanske lite chockartat slut på april månad, börjar maj i turbofart, när såväl Vädurens planet Mars är tillsammans med Venus i ditt tecken. Detta antyder att du är intimt involverad med någon annan, och att detta är uppbyggnadsfas, där pionjäregenskaper behövs för att få ett nytt partnerskap att verkligen lyfta. Du känner att du kan åstadkomma det mesta av det du vill med en dynamisk attityd, och du har modet att se till att saker och ting sätts i rörelse, trygg i förvissningen om att allt kommer att lösa sig till det bästa. Med viljan hittar du också ett sätt att genomdriva det du vill. Partners kan lätt vara lite motvilliga, men när det kommer till kritan är de beredda att följa dig i vått och torrt. Det är upp till dig att ta initiativet, och upp till din partner att följa med till ditt valda resmål. Det är en strategi som ger enastående resultat, i synnerhet runt slutet av maj, när det förekommer stora framgångar som syns. Framgångar som rör det sociala livet, olika sammanslutningar, eller för idealistiska och kanske internationella projekt. Framgångar till trots är detta en månad när det är viktigt för dig att aktivt konsolidera din ekonomi, och det kan vara väl värt att söka råd om hur du skall gå tillväga. Spelar du dina kort rätt kan du få en smärre inkomstökning om du är beredd att axla ett större ansvar på jobbet. Du kommer dock troligen att behöva vara försiktig så att du inte slösar med hårt inarbetade resurser på orealistiska grupprojekt." (Personen som har skrivit det där borde träna på att skriva, de värsta språkfelen har jag faktiskt fixat till innan jag lade ut det här. Blir galen på folk som inte ber någon om hjälp om de inte är bra på att skriva men ändå ska lägga ut något som många ska läsa.)

"Du har en viss bekant som du träffar regelbundet och tänker på med glädje, även om er relation inte kan kallas för ren vänskap. Dina positiva känslor för den här personen kanske aldrig blir uttalade, men du känner dem ändå på djupet. Det är ett exempel på de fina, varma och helande vibrationer du sänder ut här i världen." (Hmm... nu blev det konstigt....)

Ja, jag är uttråkad och har inget vettigt att göra, därav detta hysteriska horoskopläsande. Men vadådå?

Ångrar du dig?

2009-05-04T12:53:00.003+02:00

Jag får frågan ganska ofta. En del ställer den lite bekymrat, andra med ett uns av skadeglädje i rösten. Vad ska jag svara på det?

Jag vet att om jag hade varit kvar på mitt gamla jobb och varit kvar i min gamla stad så hade jag ägnat stora delar av tiden åt att fundera på hur och om livet skulle kunna vara bättre. Jag hade, precis som innan, känt att det måste finnas något annat, ett bättre jobb, en bättre plats, ett bättre liv. Jag hade i värsta fall dött i ovisshet om vad som fanns utanför de trygga gränserna. Så mycket vet jag.

Jag tycker om stället jag bor på. Det är lugnt och skönt, det är fint och trevligt. Kanske är det för lugnt och trevligt. Ibland funderar jag på om jag skulle må bättre av att bo mitt i en storstad där det händer saker hela tiden, men jag tror att jag skulle tycka det blev för mycket i längden. Kanske borde jag bo i en större stad, men ha en liten sommarstuga på landet. Då skulle jag få både och, det bästa av två helt skilda världar, men tyvärr är det inget alternativ som det ser ut nu. Jag kan nästan helt säkert lova att jag inte kommer bo kvar här hela livet men som en tillfällig nedslagsplats är det ganska bra.

Att ha ett fast jobb är en stor trygghet. Likaså att träffa samma människor varje dag, personer som jag känner och som känner mig. Människor som vet vem och hur jag är och som jag kan vara mig själv inför. Det är en trygghet, men å andra sidan är det också lätt att bli lite för bekväm i det. Här känner jag ingen alls. Det är ensamt och det är jobbigt men det innebär också att det på den fronten egentligen bara kan bli bättre. Det måste bli bättre, det finns inget annat alternativ om jag ska hålla mig levande i längden.

Jag vet vad jag hade och jag vet att jag hade tråkigt. Saker gick på rutin och varje dag såg i princip likadan ut. Nu vet jag inte vad jag har men jag har fortfarande tråkigt. Dagarna går även här på rutin med vissa små undantag.

Ångrar du dig? Nej, jag ångrar mig inte. Jag var tvungen att röra på mig, jag var tvungen att göra något drastiskt. Däremot önskar jag att vissa saker var lite annorlunda. Nej förresten, jag önskar att saker var väldigt annorlunda. Men jag ångrar mig inte. Jag vill ha tryggheten igen, jag vill ha folk runt mig och jag vill ha något meningsfullt att göra om dagarna, men jag vill inte återgå till mitt gamla liv. Aldrig mer. Aldrig.

Mitt horoskop för maj...

2009-04-29T10:20:00.002+02:00

... ska jag våga tro på det den här gången? Hoppas, hoppas, hoppas...

En strålande månad väntar, kanske den mest lyckosamma under hela året. Sällan har du varit så attraktiv, och du kan lätt utnyttja medvinden för att förbättra en relation eller för att finna en ny kärlek. Sexlivet får också en nytändning. Du lär dig något om dig själv som bland annat leder till ökad passion. Maj är också en givande månad på andra plan, framför allt är du enormt kreativ och om du vill förändra dig själv eller ditt hem så vet du precis hur du skall bära dig åt för att få det bästa resultatet. Du är en trendskapare just nu.
Bästa chansen: Vädur, Oxe, Våg, Skorpion.
Bästa stället: Överallt.
Bästa datumen: 20-21/5

Så här är det...

2009-04-25T14:30:00.000+02:00

Livet är svårt. Det är det faktiskt.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

2009-04-21T21:34:00.000+02:00

Det är fascinerande hur mycket bättre en dag kan bli bara genom att jag rör mig ute bland folk några timmar. Synd att jag inte kan göra det varje dag. Och synd att jag inte har någon jämte mig i soffan på kvällarna…

And it hurts with every heartbeat...

2009-04-20T12:50:00.002+02:00

Jag kör ett deppinlägg idag igen. Känsliga läsare varnas kanske lite, lite.

Min biologiska klocka tickar inte längre, den ringer för fullt, skränar och studsar omkring sådär som väckarklockorna gör i Disneyfilmer, och det verkar inte finnas någon avstängningsknapp. Nej, inte ens en snoozeknapp lyckas jag hitta. Jag är så trött på att inte ha någon att ligga i soffan och titta på film med, att det är tomt och kallt i sängen när jag går och lägger mig och att inte ha någon att göra roliga saker med. Jag vill ha någon att prata med, att resa med och bolla idéer med. Jag hör inte till gruppen av lyckliga singlar, jag vill träffa någon och jag vill bilda familj. Det är dags nu, det måste det vara, jag blir ju inte yngre. Tillbringar jag mina kvällar och helger ensam länge till kommer jag med all sannolikhet att bli galen. Jag fixar inte det här längre, jag är inte en person som trivs med att leva ensam. Jag vet bara inte var, när och hur jag ska träffa någon. Fan. Galen var det ja. GALEN! Uähh… *suckar djupt*

Canem meum, canem meum... :'(

2009-04-18T16:19:00.002+02:00

Jag saknar mina hundar så mycket att jag inte vet var jag tar vägen längre. Tårarna har runnit i stort sett hela dagen idag, jag är helt uppsvullen i ansiktet och det är fruktansvärt ångestfyllt att över huvudtaget tänka på det. Det är hemskt, vad jag kan komma ihåg har jag aldrig saknat någon eller något så mycket i hela mitt liv. Speciellt hunden som jag lämnade nu när jag flyttade gör så katastrofalt ont att tänka på. Hur ska jag klara mig utan mitt hjärta? :'(

Muller och skak, knak och brak?

2009-04-16T14:07:00.002+02:00

Det ska tydligen ha varit ett jordskalv i norra Skåne vid lunchtid idag. Här kändes det minsann ingenting. Det är ju märkligt, sist det höll på att skaka sådär var ungefär ett dygn efter att jag kom hem från Malmö, alltså missade jag det. Nu är jag på plats i nordvästra Skåne, men då är det tydligen för långt härifrån för att jag ska känna något ändå. Typiskt, aldrig får man vara med om något roligt :(

Aftonbladet var ganska snabba med att få upp nyheten på sin hemsida och det tog inte många minuter innan folk började skriva kommentarer till artikeln och hälften av dem var påhopp mellan skåningar och resten av Sverige. ”Skåne? Gränsen för Skåne vid Höör, resten är Småland”, ”Södra Sverige? Sveriges nedre gräns går vid Södertälje, resten är Danmark”, ”Ingen fara, det är bara vi som försöker spränga oss loss från resten av Sverige”. Tyvärr uppskattar tydligen inte Aftonbladet den typen av kommentarer för de togs bort omgående. Jag tycker de är roliga och de som skriver dem verkar göra det med glimten i ögat så jag förstår inte varför de inte får stå kvar, de är ju faktiskt ganska underhållande. Fånigt.

Jag har förresten vissa problem med att sitta ner idag. Är det det här som kallas att bita i det sura äpplet?

Dagens tips

2009-04-15T18:45:00.000+02:00

Att rida i över en timme i westernsadel på en häst och direkt därefter 40 minuter barbacka på nästa häst är en ofantligt dum idé om man inte har ridit på flera år. Dels är man på gränsen till att skumpa av en massa gånger och dels får man ganska ordentligt ont i lilla rumpen. Bara så ni vet.

Klapp på axeln och dunk i ryggen

2009-04-14T20:55:00.003+02:00

Jag var på Ikea igår och har städat, fixat, plockat och donat precis hela dagen idag. Nu börjar det se riktigt bebott och inrett ut här, även om det är en bit kvar innan det är helt klart. Jag är så duktig! Ville bara berätta det :)

Sysslolös men blommande

2009-04-13T11:17:00.002+02:00

Sådär ja, nu börjar tristessen visa sitt fula tryne. Det som från början kändes som en semester börjar gå mig på nerverna. Jag är uttråkad, sällskapstörstande och börjar snart klättra på väggarna här. Det kryper i mig, jag vill göra något aktivt, röra på mig, anstränga mig lite. Kroppen vill göra någonting, inte bara ligga på soffan och hjärnan verkar vara inne på precis samma spår. Jag blir snart galen. Fullständigt galen.

Vitsipporna och krokusarna har förresten slagit ut i full blom nu. Det är bra i alla fall :D

Dagens tre mest utmärkande drag

2009-04-08T22:32:00.004+02:00

En praktikantliknande kille i kassan på Stadium tilltalade mig med ”Ni” flera gånger idag när jag skulle betala mina två nya jackor. Visserligen är jag garanterat äldre än honom, men jag är inte så förbannat gammal att jag ska behöva bli niad! Jag blängde lite ilsket på honom innan jag gick ur affären. Jäkla snorvalp...

Jag har av mer eller mindre en slump märkt att det finns ett gym som har aerobics, step up och spinning inte så jättelångt härifrån. Årskort ska inhandlas omgående :D

Mina kläder har börjat sitta misstänksamt hårt på alla håll och kanter. Det har väl sina förklaringar, soffan lockar ganska mycket och kylskåpet ropar för ofta. Fattades bara det :(

That´s it! Bye for now!

49536?

2009-04-06T17:12:00.002+02:00

Jag sitter och slötittar på Sex and the City. Carrie ringde nyss till Mr Big som inte var hemma och hans telefonsvarare gick på. Han svarade med sitt telefonnummer och jag började tänka på att jag också gjorde det när jag var liten (49536 var mitt telefonnummer btw). Alla gjorde väl det för typ 20 år sedan? Finns det folk som fortfarande gör det? Någon som vet?

Ett efterlängtat brev...

2009-04-06T15:44:00.002+02:00

... kom med posten idag. Det var från kommunen här som hälsade mig välkommen och skickade med en mängd kartor, informationsbroschyrer och annat krimskrams. Precis vad jag har väntat på! Ja, jag har faktiskt väntat på det och jag har även hunnit muttrat lite över att jag inte har fått det tidigare. Det brukar alltid finnas med tips på sevärdheter och sånt som finns i närheten och det är precis vad jag behöver just nu så jag kan åka iväg och göra roliga saker på dagarna. Mycket riktigt var det med en hel liten tidning med bara såna saker. Det finns en borg här någonstans, några slott, en utslocknad vulkan och flera fina och framför allt gamla kyrkor. En av dem som ligger allra närmast där jag bor har tydligen en dopfunt från 1100- talet! Åhh… kan man bli mer lycklig över någonting egentligen?!?

Det ägnas även ett helt uppslag åt Odensjön som ligger ett par, tre kilometer från mig. Den är verkligen speciell och ser lite spöklik ut där den ligger. Den är omgiven av 30 meter höga rasbranter och är väldigt liten, bara 150 meter i diameter men trots det 19 meter djup. Det sägs att sjön ska ha en underjordisk kanal som står i förbindelse med kryptan i Lunds Domkyra. Det må vara gammal folktro, men ändå, hur häftigt är inte det? Utöver det finns det någon gammal sägen om att sjökungen Grim levde här i närheten och när det kom några kristna från Finland och byggde ett kloster (ja just det ja, det finns ett gammalt cistercienserkloster här i närheten också!) så blev han lite grinig och fick för sig att förstöra det. Natten före hans planerade räd kom ett eldkors ner från himlen, berget rämnade och Grim dog av blixten. Hans borg försvann ner i jorden och när allt var över och det blev stilla kom en ängel svävande över Söderåsen och fällde en tår över de förtappade själarna. På platsen där tåren föll ner bildades det en liten källa som snabbt växte tills vattnet hade fyllt avgrunden där borgen hade sjunkit. Och den vattenfyllda avgrunden- ja, det är Odensjön idag. En fin liten historia tycker jag. Namnet har sjön förresten fått från att den liknas vid Odens öga.

Ja, ni förstår ju vilket paradis jag bor i och är ni nyfikna på stället så är ni välkomna hit, jag blir glad om jag slipper åka runt till alla ställen själv!

Update

2009-04-05T23:56:00.004+02:00

För ett par dagar sedan tog jag tjuren vid hornen och ställde mig på min våg som förutom vikt mäter procenthalten av fett, muskler och vatten i kroppen. Jag är väldigt medveten om att de där vågarna inte är helt tillförlitliga, men de ger i alla fall en liten fingervisning om läget. Resultatet för min del blev att min kropp består av 23,3% fett och 44,9% muskler. Det är inte bra. Visserligen är det möjligt att den egentliga siffran när det gäller muskelprocenten är något högre eftersom vågen har lite svårt att mäta musklerna i överkroppen och då en hel del av mina musklerna sitter på armarna finns det lite hopp om att siffran går att höja upp lite, lite. Det är redan helt normala siffror rent generellt och ligger inom det intervall man ”ska” befinna sig i, men för min del är det inte bra alls och väldigt irriterande. Grrr…

Bara några dagar efter att jag hade flyttat hit började jag springa igen. Jag bor ju faktiskt precis jämte en stor nationalpark och det vore dumt av mig att inte utnyttja det, men det blir inga längre sträckor än så länge. Det finns en slinga där som är 3,8 km och det känns lite lagom med tanke på att jag inte har tränat ”på riktigt” sedan innan jul. 25 minuter tog den att springa första gången, 20 minuter är jag nere på nu. Fortfarande långt ifrån en bra tid, men det går framåt. Det är en knapp halvkilometer att gå dit och naturligtvis lika långt att gå hem igen, så knappt fem kilometer blir det varannan dag än så länge. Min rygg bråkar en del med mig om det där så jag vågar inte pressa den på längre sträckor som det är nu. Fem kilometer är bättre än inget. Jag har kopplat in mitt Wii också så jag kan leka med mitt Wii Fit en del och det får väl anses som bättre och mer givande än att ligga på soffan och dumglo på tv i alla fall.

Jag har nyligen letat upp ett ställe i närheten som har turridning och sånt där så det blir förhoppningsvis en del ridning framöver. Jag har vissa planer på att bli fodervärd tre dagar i veckan till en av hästarna där till hösten, men vi får väl se hur det blir med det. Det beror en del på hur livet i övrigt ser ut när det blir dags.

I slutet av april ska jag gå en kurs i klippklättring. Jag har velat göra det jättelänge men det har aldrig blivit av så jag tänkte passa på nu. Två heldagar på någon liten bergsliknande stenklump blir det. Det ska bli intressant att se om jag lyckas få träningsvärk av det, jag borde få det för jag kommer garanterat använda muskler som jag inte använder annars, men den senaste tiden verkar min kropp ha tappat förmågan att få träningsvärk så jag vågar inte hoppas på för mycket. Får jag inte det av klättringen blir jag troligtvis lite förbannad och orolig på samma gång. Det kan ju inte vara normalt att musklerna aldrig säger ifrån?!?

Jag har sökt en utbildning på Lunds universitet också. Eller förresten, utbildning kanske är att ta i, det är en distanskurs på halvfart en termin, alltså 15 hp. Den börjar till hösten och lyckas jag få jobb innan dess så tar jag ställning till då om jag ska läsa samtidigt som jag jobbar eller inte. Har jag inte fått jobb (Gud förbjude) så har jag i alla fall någonting att göra till hösten.

Min granne, som jag innan flytten hade vissa betänkligheter om huruvida han är ett psycho eller bara vansinnigt snäll, har visat sig vara vansinnigt snäll, tack och lov. De andra tjejerna här i huset verkar inte ha några problem alls med honom utan umgås och pratar med honom ganska mycket så jag har bestämt mig för att han är vettig och är därmed inte riktigt lika avvaktande och misstänksam mot allt han gör längre. Allra mest tycker jag om hans lilla hund Beam som är precis hur glad, söt och vimsig som helst. Hon är definitivt min favorit i huset! Grannarna (de som över huvudtaget visar sig ibland, vilket är ungefär hälften) är väldigt trevliga allihop. De svarar glatt på frågor och erbjuder sig att hjälpa till med det mesta. Igår pratade jag med två av dem som sinsemellan helt oombedda delade upp Skåne mellan sig när det gäller vem som har mest koll på områdena och kan hjälpa till med guidning om det skulle behövas. En av dem kollar dessutom lite halvaktivt efter jobb åt mig på helt eget initiativ. Väldigt snällt tycker jag. En tredje granne, en äldre man, är lite bekymrad över att jag sitter för mycket i solen när den skiner. Han är väldigt orolig dels för att jag ska bränna mig och dels för att jag ska få värmeslag, så han dyker upp ungefär varannan timme när jag sitter ute för att se till att jag lever och mår bra :)

Så, nu har ni fått en uppdatering av läget som det ser ut just nu. Precis som jag skrev innan flytten är jag medveten om att jag borde skriva om något annat än flytten och min vardag och jag ska göra det snart. Väldigt snart. Jag lovar.

I´m back!

2009-04-01T19:43:00.003+02:00

Idag har jag ääääntligen fått igång internet här nere, så nu kan jag börja leva och bli lite social igen. Jag vet att jag borde skriva ett maratoninlägg om allt och inget för att försöka kompensera min icke-existerande närvaro på min blogg den senaste månaden, men det blir inget med det nu för det finns så mycket annat skojsigt att kolla upp nu när jag inte har haft tillgång till internet på så lång tid. Jag måste ju uppdatera mig! Däremot kan jag, för den som är intresserad, i några korta punkter berätta vad jag har gjort idag:

* Jag har varit i Löddeköpinge och handlat jättemycket saker på Ica Maxi. Mest var tanken att köpa en massa mat, men jag fick köphysteri (jag klarade inte av att hålla tillbaka den den här gången) och köpte väldigt mycket annat också. En massa hårgrejer blev det och en sån där våg som mäter fett- och muskelprocent, en ny mopp och en hel del annat mer eller mindre nödvändigt. Ja, ja, någon gång måste jag ju få tokshoppa också. Funderar på att göra det igen i slutet av veckan...

* Jag fick gratissaker på Ica. En liten påse innehållandes en Coca- Cola light (jag dricker aldrig sånt i vanliga fall men gratis brukar vara gott så nu drack jag upp den i bilen. Gratis är inte nödvändigtvis gott är mitt konstaterande efter det), en yoghurt av något finare slag, en liten mini- Babybell och en after shave som luktar väldigt mycket man. Vet inte riktigt vad jag ska göra med den sistnämnda.

* Jag har konstaterat att Kvidinge är jättefint och verkar jättemysigt och att det definitivt är ett ställe jag skulle kunna bo på. Kvidinge ligger precis jämte Löddeköpinge, ungefär fyra mil från där jag bor, för den som undrar.

* Jag åkte förbi ett ställe där de tydligen håller på att bygga något vikingaland av något slag. När jag såg det slog mitt arkeologhjärta några extra slag.

* Blåsipporna blommar för fullt utanför mitt vardagsrumsfönster, det har varit varmt och soligt och jag har varit allmänt lycklig! Bara en sån sak! :D

See ya!

Zebra- feeling

2009-03-13T21:12:00.002+01:00

Nu har mitt liv blivit svartvitt helt plötsligt. Innan har det varit konstant ganska jämngrått, men nu har det spårat ur lite. Den svarta delen är flytten, inte att jag ska flytta, men själva den praktiska delen av den. Fasen vad tråkig den är! Värre än jag någonsin kunde tänka mig, kanske mest beroende på att jag får dra hela lasset själv. Den vita delen är någonting helt annat som inte har med flytten att göra alls och så länge den håller sig vit är jag så glad, så glad. Det är faktiskt väldigt trevligt med något som glimmar i tillvaron!

Min högsta önskan precis just nu (förutom fred på jorden förstås :)) är att allting bara ska vara klart. Jag är alldeles för medveten om att det är lika mycket kvar att göra där nere som jag har gjort här uppe och en hel del av det består av att köpa möbler och fixa inredningen. I vanliga fall kan sånt vara ganska kul, även om jag inte är speciellt bra på det, men nu känns det bara som ett nödvändigt ont. Nu när jag måste ha möbler så fort jag kommer ner har jag ingen aning om vad jag vill ha för några eller vilken stil jag vill ha på saker och ting. Dessutom vet jag inte hur jag ska lyckas få hem grejerna, så de är väl bara att hoppas på att de har hemkörning som inte kostar allt för mycket. Därefter är det en ny tv som ska införskaffas. Mycket jobb på få dagar med andra ord. Kan man anlita någon att fixa sånt här åt en lite sådär snabbt och lätt möjligtvis?

Hur som helst, det ordnar sig säkert. Jag funderar dessutom fortfarande på att försöka åka iväg till värmen snart, så jag får ha det att se fram emot när det känns tungt, blunda och låtsas att jag snorklar i ett korallrev eller svettas på en finkornig sandstrand. Lycka! :D

Jag inser nu när jag precis har läst igenom det jag har skrivit att jag verkligen måste försöka skriva något roligare och mer engagerat om något annat än min vardag snart. Jag ska ta tag i det så fort jag har kommit på plats och lite iordning i Skåneland. Jag lovar!

Flyttstuff número once

2009-03-12T18:41:00.003+01:00

Hämta lådor från vinden, öppna lådorna och titta vad som finns i dem, sortera i högar- släng/skänk/spara. Åka till återvinningsstationen med så mycket som får plats i bilen (jag har aldrig varit så här tacksam över att ha kombi), släng en del, ge annat till välgörenhetsorganisationer, hem igen. Hämta lådor från vinden, öppna lådorna och titta vad som finns i dem, sortera i högar… Jag antar att ni ser ett mönster? Så ser mitt liv ut just nu och det är inte sådär jätteuppiggande.

En man som jobbar på återvinningsstationen frågade idag om det inte är lika bra att jag flyttar in där eftersom jag ändå är där hela tiden och det är väl ett ganska bra mått på hur mycket jag har varit där det senaste. Det är tack och lov inte så mycket kvar nu så jag börjar se en ljusning i alla fall. Utöver ovan nämnda ritual blir det inte så mycket gjort. Jag äter ibland, har skrivit papper med styrelsen idag, fastnar framför tvn lite då och då och chattar halva nätterna. Det är så det ser ut för tillfället, men snart blir det säkert bättre. Det måste det bli. Snart, snart, snart…

Behöver förresten sol också, sol och värme, så om någon kan fixa det skulle jag vara evigt tacksam!

Tråkigt inlägg idag igen, sorry för det. Ska försöka skriva något mer engagerat snart, men nu blir det bara det här. Om du om läser det här inte hade gjort det hade du sparat en minut av ditt liv som du hade kunnat göra något vettigt med istället. Hur känns det egentligen att inse det nu när det är försent? :P

En studie av verkligheten 4

2009-03-10T16:36:00.004+01:00

En liten sak bara. Flera av er har frågat hur mitt lilla experiment har gått och ni fick ett svar här igår. However, det innebär inte att ni måste gå händelserna i förväg och hitta på både det ena och det andra. Lugna ner er, vad tror ni händer på en dag egentligen? Ni vet det där med att göra en höna av en fjäder? Ja, just det... Ta det lugnt, sluta fantisera och glöm inte att andas ibland!

Just nu...

2009-03-10T16:34:00.002+01:00

... är jag mest glad. Lite nervös också. Och fundersam. Men mest av allt glad :D

Surprise :D

2009-03-09T16:26:00.002+01:00

Jag håller på att rensa ur det sista av mina saker som jag har kvar här, och nyss gick jag igenom högar med gamla papper och tidningar. Där, mitt i en enorm hög av diverse skräp, hittade jag ett resepresentkort som jag inte visste att jag hade. Jag har ett annat sedan tidigare, det hade jag koll på, men nu dök det här upp som gubben i lådan. Nu har jag helt plötsligt mer än dubbla summan att resa för, så nu ska jag "bara" komma på när, vart och med vem jag ska åka någonstans. Dagens höjdpunkt? Oh yes! Happy, happy, happy! :D

En studie av verkligheten 3

2009-03-09T14:59:00.002+01:00

Nu har jag tagit bort mig från den där hemska köttmarknaden (dejting- sajten alltså) och jag har mest av allt fått mina fördomar bekräftade. Folk som håller till där är mer eller mindre galna och desperata i stort sett hela bunten. Trots det måste jag erkänna att det uppenbarligen verkar finnas vettiga människor där också, även om jag bara lyckades hitta en bland de över 4000 som besökte min profil. Frågan är hur folk ska lyckas hitta dessa när det verkar finnas ungefär en på 5000? Det måste ju handla om ren tur om man lyckas och om så är fallet borde sannolikheten vara lika stor att springa på någon på gatan, i affären eller hos tandläkaren. Är Internet bara ett sätt för lata personer att slippa ta ett steg utanför dörren kanske?

Hur som helst finns det som sagt uppenbarligen vissa ljusglimtar och flera av er har frågat hur det har gått med mitt lilla experiment. Nu har jag råkat lova att inte skriva något om det här, så jag skriver bara 6/3:2:9. Nu får ni tänka själva… :)

See ya!

Flyttstuff número diez

2009-03-08T17:55:00.000+01:00

Igår flyttade majoriteten av mina saker ner till Skåne. Efter vissa problem att hitta dit och en ofrivillig sight seeing av den skånska landsbygden fick jag i alla fall slutligen se min nya lägenhet. Den är ingen skönhet precis, jag förstår verkligen inte hur de har tänkt när de har valt tapeter där, men det ordnar sig. Antingen gör jag någonting åt det om ett tag eller så flyttar jag därifrån. Time will tell.

Området där jag ska bo verkar helt okej. Som väntat ligger det verkligen helt ”off”, men det var ju en del av planen att bo så. Min galna granne visade sig två gånger (ena gången med en halvfull soppåse och andra gången med en hund) och hälsade mig välkommen och skickade naturligtvis ett sms när jag var på väg hem igen. Jag får inte riktigt grepp om den där människan. Jag undrar om jag behöver vara orolig? Antingen är han bara väldigt snäll och omtänksam eller så är han ett riktigt psycho. Jag hoppas vid gudarna att han är det förstnämnda. Nästa grej för min del blir att på ett snällt sätt lägga fram att jag inte är intresserad. Vet inte än hur det ska gå till…

Utöver flyttgrejen det har det inte hänt så mycket. Det här hamnar i helt fel blogginlägg om man ska se till rubriken, men jag kan ändå berätta här att jag fortfarande är medlem på dejtingsajten som jag skrev om i fredags. Jag ska avsluta medlemskapet där snart. Ska bara vänta liiite till, men snart så… :)

En studie av verkligheten 2

2009-03-06T22:42:00.008+01:00

Jag tar och uppdaterar det förra inlägget redan nu, för jag har minsann något att säga.

1. Om det står att jag är en kvinna som söker en man så är det inte jättestor idé att uppenbart stöta på mig om man är tjej själv. Det funkar liksom inte så.

2. Om man heter Ivar och kommer från Ovanåker går man bort direkt. Det bara är så.

3. Om man är över 60 är det faktiskt inte heller någon idé att försöka.

4. Det hjälper inte att man skickar mail var femte minut, jag blir inte mer intresserad av det. Snarare tvärtom. Stalkers attraherar mig inte. Fatta!

5. Att bo i Sjöbo och skicka ett mail där man förklarar att man inte tycker om personer med utländsk härkomst i första meningen verkar konstigt.

6. Att skicka mail och fråga om jag brukar ägna mig åt fransk manikyr och berätta att det är ett krav för att få dejta honom känns också konstigt. Jag har inte bett om att få dejta dig och kommer aldrig göra det heller och blir jag tvungen ska jag fila ner varenda nagel. Ha!

7. Att skriva att man är en dansk militär som precis har kommit hem från Afghanistan är en dålig idé. Dels därför att jag har sett för mycket på Dr. Phil om hur militärer som kommer hem behandlar sina fruar och dels för att jag ändå inte kommer förstå vad du säger.

8. Att bo i Kumla innebär att det skulle kunna vara en intern på Kumlaanstalten. Det skrämmer mig.

9. Att bo i Vaxholm och vara en kopia av Tiësto skulle ha kunnat funka. Synd att jag inte nätdejtar.

Nu är jag förresten uppe i 646 besökare och 168 mail. Först tänkte jag lite ironiskt för mig själv "hehe, fan vad snygg jag måste vara". Sedan insåg jag att typ 500 personer har kollat men struntat i mig. Va faaan? :P

En studie av verkligheten

2009-03-06T21:57:00.003+01:00

Jag tog en paus i flyttpackandet för någon timme sedan och läste Aftonbladet en stund. Där fanns det en artikel om sexmissbruk där en tjej berättade om att hon hade varit sexberoende och vad det innebar. Hon berättade att det började med att hon blev medlem på en dejtingsajt och att den uppmärksamhet hon fick där gav henne en sådan kick att hon sökte sig till andra sidor där folk sökte tillfälliga förbindelser (för att uttrycka det på ett fint sätt, ni förstår säkert vad jag men). När jag läste det där funderade jag lite på det där hon skrev om att hon fick uppmärksamhet av väldigt många på dejtingsajten. Jag tycker personligen inte om sådana sidor, jag skulle aldrig lägga upp mig på en sådan sida för jag tycker i ärlighetens namn att det är patetiskt och har en stark känsla av att det är bottenskrapet som existerar där. De som inte kan fixa någon i verkligheten får sätta sin tilltro till nätet istället. Förr var det kontaktannonser i dagspressen, nu är det dejtingsidor istället.

Hur som helst tänkte jag i alla fall göra ett litet experiment och undersöka om man verkligen får så väldigt mycket uppmärksamhet. Finns det verkligen så många människor som sysslar med sånt? Sagt och gjort, jag blev medlem på en av de större sidorna som finns, men lade inte ut någon bild. Efter ungefär 45 minuter hade jag haft 74 besökare och fått 14 mail. Lite förvånad blev jag eftersom jag inte hade lagt ut mer info än ett standardformulär som man kunde fylla i, men okej, lyckosökare finns det ju överallt. Nästa steg var att lägga ut en bild på mig också. Jag tog den som jag har på Facebook för er som vet vilken det är. Nu har jag haft den uppe i ungefär 20 minuter. Resultatet? Det är svårt att ge en exakt siffra för det tickar på hela tiden, men just precis nu när jag tittade efter har jag 355 besökare och 108 mail. På 20 minuter!!! Det går utför med mänskligheten, det gör verkligen det… :(

För er som undrar så kommer jag plocka bort mig ganska omgående för nätdejting är som sagt inget för mig. Ska bara kika på en söting som dök upp först… ;)

Flyttstuff número nueve

2009-03-03T20:21:00.001+01:00

Uschinamej, det här går inte så bra just nu. Det står still, jag blir inte av med mina möbler och försäljningen av lägenheten är ett enda stort frågetecken. Jag hoppas det blir som det har varit med hela flyttgrejen i övrigt, att ketchupeffekten plötsligt slår till och allt händer på en gång. Hoppas, hoppas…

På lördag ska jag och lille herr Ros åka ner med det mesta av mina saker. Det blir ju onekligen lite spännande. Jag har aldrig kört en sån där liten lastbil innan, jag vet inte riktigt vart jag ska och bärhjälpen tänker sova på vägen ner. Som vanligt när jag ska göra något nytt och krångligt blir det förmodligen ett litet äventyr i slutändan. Hoppas det blir ett positivt äventyr i så fall.

Min blivande granne beter sig lite konstigt. Jag har pratat med den här killen i telefon en gång eftersom jag från början skulle flytta in i hans lägenhet (han flyttar bara till lägenheten jämte den han bodde i innan eftersom den är större) och han skickade några mms med bilder på sin lägenhet, men ingenting mer. Jag har ingen aning om vem han är mer än till namnet. Han däremot håller helt oombedd på och skickar sms till mig lite då och då och uppdaterar mig om saker och ting. På alla hjärtans- dag frågade han vilken av lägenheterna jag skulle flytta in i och önskade mig en trevlig alla hjärtans- dag. (Han är förresten den enda som gjorde det. Det är ganska illa...) Idag fick jag sms igen där han berättar att min namnskylt har kommit upp och han undrar när jag ska flytta ner. Han hälsade mig välkommen i förväg också. Weird…

Jaha, det blir inte mer än så här idag. Tråkigt skriven text utan någon knorr på slutet, förutom att jag just skrev det. Knorr alltså. Knorr. :)

Det kanske är ett i- landsproblem, men det är ändå ett problem

2009-02-28T13:26:00.003+01:00

Jag var ute med hunden för någon timme sedan. På en trottoar möter jag en helt okänd kille i 35- års åldern. När vi går förbi varandra händer detta:
Han: "Hallå frugan!"
Jag: "Öh, va?"
Han: "Är det okej om jag kallar dig frugan?"
Jag: "???"
Han: "Ja, för du kommer ju ändå gifta dig med mig och bli min fru!"
Jag: "Jasså du, ska jag?"
Han: "Ja, om jag får bestämma. Är du singel?"
Därefter morrade Keiron på honom och jag gick därifrån utan att svara.

Varför händer sånt? Varför försöker killar ragga upp tjejer precis överallt? Mataffären är standard för min del annars, men jag kan inte påstå att jag uppskattar när killar kommer fram och börjar flörta med mig när jag en söndagseftermiddag står oduschad och osminkad och plockar paprika. Hur tänker folk egentligen?!? Är det bara jag som har problem med det här? Är det verkligen okej att hoppa på folk var som helst? Finns det ingen fredad zon någonstans?

Kasta det i mitt ansikte bara, gör det för all del!

2009-02-27T20:52:00.003+01:00

"du behöver lite kärlek" skrev någon till mig på msn idag. En kort mening. Bara fyra ord. Ord som säkert har skrivits av tusen och åter tusen människor genom historien. Den här gången var det till mig. Intetsägande? Inte alls. Snarare så sanna, så sanna... Tragiskt :(

Flyttstuff número ocho

2009-02-23T20:20:00.002+01:00

Dags för en uppdatering då:

* 11 personer har visat intresse för min lägenhet, fyra har varit här, en kommer hit på fredag, en på söndag och en till ska ringa idag eller imorgon och bestämma en tid. En tjej är ute efter lite möbler också så hon dyker upp i slutet av veckan.

* Alla papper och sånt är klara med nya lägenheten, jag åker troligtvis ner och hämtar nycklarna någon gång under nästa vecka. 7 mars kör jag ner sängen och så mycket prylar som möjligt, 10 mars jobbar jag sista dagen och 14 mars hoppas jag att det kommer ner folk och hjälper till med Ikea- inköp. Folk med bil med dragkrok är det det handlar om då och det är mutor som gäller för att få folk att fixa saker här. Sedan är nästa problem att fixa en tv och montera ihop och upp allting. Puh…

* Jag har fortfarande inte beställt och avbeställt saker och ting. El, bredband, försäkringar och sånt där har jag inte ens tittat åt än. Det är väl dags nu skulle jag tro.

* Bilen måste besiktigas innan jag flyttar och det finns saker på den som måste åtgärdas, annars kommer den inte gå igenom.

* Min mamma samlar på sig en del av mina gamla saker. Problemet är att hon bor 70 mil bort och att sakerna därför ska flytta in i min mormors källarförråd. Bland annat gäller det tre bokhyllor som ska skruvas isär och köras dit. Det finns nog inte en chans att jag kan bära dem själv, jag vet inte ens om de kommer plats i min bil, och jag kan inte be min gamla mormor om hjälp så även här har jag ett problem att lösa.

* Jag har ganska mycket möbler som jag måste bli av med så fort som möjligt, fast ändå inte för fort för då kan jag ju inte bo här sedan. Dessutom har jag två cyklar som ska bort och jag glömmer av att de existerar hela tiden. Oj, oj…

* Jag har fortfarande saker kvar att rensa ur på vinden som ska slängas. Det är mest stora saker, möbler och sånt som blir bökigt värre att frakta bort. Jag skulle tro att jag kan hitta en hel del saker i lägenheten som också behöver likvideras på något sätt.

Förmodligen finns det hundra saker till som måste göras och som håller på att hända som jag har glömt av nu. Om det är någon som är sugen på att göra en insats på någon front är det bara att tjoa till. Ingen? Nej, jag tänkte väl det…

Flyttstuff número siete

2009-02-20T22:42:00.002+01:00

Nu har jag hamnat i en konstig situation- igen. På grund av att tanten som jobbar hos företaget som äger huset jag ska flytta in i har tjatat och tjatat om det har jag försökt ringa killen som bor i lägenheten som jag ska flytta in i. Han har inte svarat, men jag har hört hans telefonsvarare och den är det något av det mest otrevliga jag någonsin har hört. Vad göra? Jo, jag gjorde det enda rätta, jag letade upp människan på facebook istället. Resultat? Jo...

Positivt:
* Han har flera bilder inifrån en lägenhet och jag misstänker att det är hemma hos honom vilket innebär att jag vet lite hur den ser ut i så fall. Det är vääääldigt mycket blått därinne. Ja, ja...
*... Hmm... Nää... Jag kan inte komma på något mer positivt, mest beroende på att:

Negativt:
* Han ser fullständigt livsfarlig ut! Inte en chans att jag ringer honom igen eller tänker ha någon som helst kontakt med den (det) där. Nä, nä! Icke sa nicke. Usch, hoppas han verkligen lämnar tillbaka alla sina nycklar till hyresvärden, annars flyttar jag ut pronto. Den där människan har definitivt inte rent mjöl i påsen. Obehagligt värre :( Usch....

Hjälp? Någon? :S

Flyttstuff número seis

2009-02-19T20:16:00.002+01:00

Jag är medveten om att jag har legat på latsidan när det gäller blogginlägg de senaste dagarna. Det beror på flera saker, bland annat att jag är riktigt sur på vissa personer som dag ut och dag in motarbetar mig i allt jag gör och säger just nu. Det är väldigt tröttsamt i längden. Återkommer om det en annan dag.

Ville egentligen bara tala om att jag får mer och mer pirr i magen och lyckorus för varje dag som går. JAG är glad för min skull, även om jag råkar vara den enda i världen som är det. Det måste vara bättre än inget.

Arrivederci!

Flyttstuff número cinco

2009-02-11T20:57:00.004+01:00

Det är framför allt en sak som har hänt idag:

* Jag har ringt till hyresvärden och sagt att jag vill ha tvåan i huset, så nu är jag med lägenhet :) Jag har inte sett lägenheten så jag har ingen aning om hur den är eller ser ut, men den blir säkert bra. Det känns bra att ha en tvåa så att jag slipper ha sängen i vardagsrummet, speciellt då jag har en dubbelsäng och det skulle bli svårt att få in den på ett snyggt sätt i ettan. Alternativet hade förstås varit att ha en enkelsäng istället, men hur kul är det då? Dubbelsäng är vardagslyx!

* Jag har kikat lite på jobb men det var så oengagerat att jag egentligen inte ens borde nämna det. Nu gjorde jag det ändå så jag tar och skäms för det en minut och släpper det sedan.

Ingen jättehändelserik dag med andra ord. Jag får nog ta tag i lite mer imorgon, dagarna går ju trots allt och vips är det säkert dags att börja röra på sig så smått. "Vips" är förresten ett väldigt roligt uttryck. Måste börja använda det mer frekvent.

À bientôt!

Flyttstuff número cuatro

2009-02-10T20:31:00.003+01:00

Min rygg håller på att ta livet av mig (jag har ingen aning om vad som har hänt eller vad jag har gjort men det gör helt fruktansvärt ont) och för tillfället kan jag knappt sitta upp, så det här blir en kort sammanfattning av vad som har hänt idag:

* Jag har sagt upp mig från jobbet. Det var oväntat ångestlöst.

* Jag har visat min lägenhet för en av dem som är intresserade av den. Han såg ut som en ung Curt Cobain ungefär.

* Jag har fått reda på att jag har två lägenheter att välja på i det huset som jag ska flytta till, men jag behöver helst ha bestämt mig för vilken jag vill ha redan till imorgon. Den större av dem lockar mest så det lutar nog åt den tror jag.

Nu: sova och hoppas att ryggen rätar ut sig till imorgon. Aj!

Flyttstuff número tres

2009-02-09T21:27:00.006+01:00

Idag har det då inte hänt mycket på flyttfronten. Det enda jag har lyckats ta mig för att göra är:

*Pratat med båda personerna som är intresserade av min lägenhet och bestämt när de ska komma hit.

*Lyckats låna en kamera så att jag kan ta kort på mina möbler som jag ska sälja. Jag har dock inte tagit några kort än. Är lite nöjd med att ha fått tag i kameran i alla fall, jag misslyckades med det igår trots goda intentioner (mat och film får min hjärna att glömma viktiga saker) så jag ser det som en bra början :)

*Tänkt en hel del. Alldeles för mycket faktiskt.

Återkommer när motivationen återkommer, alternativt när jag måste ta tag i vissa saker. Imorgon alltså. Tot ziens!

Flyttstuff número dos

2009-02-08T18:46:00.003+01:00

Vad har hänt idag? Jo...

*Jag har provat resten av mina kläder och rensat ur dem som behövdes rensas ur. Jag har bland annat gått igenom alla klänningar jag har och insett att två av dem fortfarande har sina prislappar kvar och således aldrig är använda, men tanken är att jag säkert kommer att använda dem förr eller senare. Alla kläder som jag har bestämt ska skänkas bort ligger numera prydligt vikta och nedlagda i papperskassar. Det är pinsamt hur mycket kläder det är! Jag har nog packat ner ungefär en femtedel av mina kläder och de motsvarar troligtvis ungefär en tiondel av Vitrysslands BNP eller nåt. Uschinamej…

*Jag har rensat ut skor som är trasiga/för små/för stora/omoderna som f-n eller som jag inte använder av någon annan anledning. Jag lyckades hitta två par skor som jag inte ens visste om att jag ägde och som jag följdaktligen förmodligen aldrig har använt. Är det någon som vet hur man sopsorterar skor förresten? Och hur trasiga skor tar såna där organisationer som skänker kläder och skor vidare emot egentligen? Skor som behöver klackas om men annars är i jättebra skick, är det något de vill ha?

*Jag har gått igenom jackor och väskor och gjort mig av med dem också. Varför hittar man alltid en massa roliga saker i fickorna och facken på dem? Pengar, kvitton, anteckningar, tops, té, tunisiskt godis, salt, sand, färgkartor och annat skoj. Och massor av bajspåsar och mögligt hundgodis förstås…

*Jag har även lyckats bryta ihop framför mitt ex när han kom och lämnade hunden. Att veta att jag blir av med min fyrbenta älskling är det jobbigaste av allt när det gäller flytten och idag när vi började diskutera datum och detaljer om det brast det fullständigt. Fy fan :(

Återkommer imorgon...

Flyttstuff número uno

2009-02-07T23:31:00.002+01:00

Följande flyttrelaterade aktiviteter har ägt rum idag:

*Jag har insett att jag kommer behöva skriva här om vad som händer med flytten med jämna mellanrum som någon slags terapi för att jag inte ska tappa fotfästet fullständigt.

*Jag har varit på släktmiddag hos mormor och låtit en stor del av släkten få reda på att jag ska flytta. Reaktionerna var av olika slag, men de flesta reagerade inte alls. Kul.

*Jag har pratat med killen som just nu bor i den lägenhet som jag troligtvis kommer flytta in i. Han var trevlig och hjälpsam och kommer att bli min granne eftersom han ska flytta in i lägenheten jämte istället. Han mmsade över ett gäng bilder på lägenheten också, så nu vet jag hur den ser ut. Den funkar. Jepp.

*Jag har ägnat flera timmar åt att prova en del av mina kläder (jag har verkligen fruktansvärt mycket kläder, men jag använder bara en bråkdel av dem) och bestämt vilka av dem som ska flytta med mig och vilka som ska flytta till Vitryssland. Jag insåg att jag har en del kläder som får mig att se ut som Moby Dick, en del som får mig att se ut som en vilsen sälunge, andra som har pinsamt dålig passform även om de ser bra ut när de hänger på galgen, en del som är så omoderna att jag rodnar när jag tänker på dem samt några som får mig att se oförtjänt bra ut. Alla ovanstående ska flytta till Vitryssland, även de sistnämnda. Om jag ska se bra ut vill jag nämligen helst att det är förtjänt. Hoppas någon rysk gatuflicka får dem eller nåt, har hon lite tur har de samma effekt på henne och då kanske det stackars flickebarnet får lite extra betalt eller nåt. Man kan ju hoppas. Hur som helst, alla kläder som i framtiden ska klä frusna ryssar ligger nu utspridda över golvet i mitt vardagsrum. Där ligger de bra tycker jag.

Ja, det är väl det jag har gjort idag. Återkommer imorgon med uppföljningen.

Alea iacta est

2009-02-07T20:46:00.003+01:00

Jag har:
*Ny lägenhet
*Några personer som är intresserade av min gamla lägenhet
*Motivation till och från
*Många som motarbetar hela grejen
*Tappat förtroendet för fler än jag trodde var möjligt
*Världens virrigaste liv

Jag har inte:
*Nytt jobb
*Börjat städa ur vinden (eller någon annanstans heller för den delen)
*En aning om hur jag ska lösa allt
*Tillräckligt med pengar för att det här ska gå smidigt
*Någonting alls i livet som är tryggt och säkert
*Lyckats bli av med den där klumpen i magen

Jag vill ha:
*Alldeles för många saker som jag inte kan få

Obehagligt i kvadrat...

Plötsligt händer det...

2009-02-06T17:44:00.001+01:00

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma mer.

To whom it may concern:

2009-01-29T21:23:00.002+01:00

Jag har en plan. En bra plan. Shit will be fine. Det löser sig. Jag tror verkligen det. Lycka. Någon gång. Snart. Och du är en del av planen :)

Tillsammans är man mindre ensam

2009-01-21T20:29:00.002+01:00

Det finns något som jag saknar så fruktansvärt mycket, och det är något så enkelt som någon som finns här på kvällar och helger. Jag kan ränna runt och göra hur mycket saker som helst på kvällarna, men oavsett när jag kommer hem är det alltid tyst och mörkt. När jag går och lägger mig är det tyst, mörkt och kallt. Att somna i soffan har blivit mer regel än undantag, för att krypa ner själv mellan kalla lakan lockar mig inte. Jag behöver någon som finns hemma hos mig och som gör att det finns ljud, ljus och värme när jag kommer hem, någon som gör det meningsfullt att laga mat och hålla lite ordning hemma och som kan värma mig på kvällarna innan lakanen har hunnit bli varma. Det skulle göra så mycket, det skulle betyda allt...

Om du grubblar i 60 sekunder, är det en minut av för evigt förlorad lycka...

2009-01-13T20:48:00.005+01:00

Jag fick ett mail för några timmar sedan som innehöll en hel del text om hur man "ska" leva livet och vad man egentligen kan vänta sig av detsamma. En liten del av texten var det här:

Hitta en man som säger att du är vacker och inte att du är bra, som ringer upp dig även om du slängt på luren, som stannar uppe bara för att se dig sova. Vänta på mannen som kysser dig på pannan, som har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var iklädd en säck och som håller din hand inför sina vänner. Vänta på den som regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig. Vänta på mannen som säger till alla sina vänner: "Det är hon... "

Det är när jag läser sånt som jag börjar fundera på vad jag håller på med. Vad f-n håller jag egentligen på med?

Nu börjar det! :)

2008-12-31T21:12:00.003+01:00

Nu har jag ägnat delar av dagen åt att läsa igenom horoskop för 2009 och trots att de säger lite olika har alla, ALLA, en sak gemensamt; kärlek, romantik och passion är ledorden för mitt 2009. I december ska jag tydligen flytta ihop med någon, gifta mig eller bli gravid. Läste i ett annat horoskop tidigare i år att jag ska få barn 2010 så det verkar ju stämma. Alla astrologer kan ju inte ha fel, om det bara finns en enda röd tråd genom alla horoskop så måste det vara så. Det har jag bestämt mig för. Yes! :D

Nej, nej, nej

2008-12-19T17:31:00.001+01:00

Nej. Orka. Nej. :(

Plötsligt skingrar sig de mörka molnen och solen kikar försiktigt fram...

2008-12-15T12:02:00.002+01:00

Veckan som skulle vara början på något bättre, i alla fall för ett tag framöver, är slut och vad har hänt? Förra veckan var värre än någonsin, ingenting fungerade som det skulle, allting krånglade, en del saker blev sämre än tidigare och en förbättring kunde jag inte se skymten av. Sedan kom helgen och där vände äntligen saker och ting. Hur länge det håller i sig återstår att se, men om kaoset jag har gått igenom de senaste veckorna var det som behövdes för att jag skulle ”få” det som helgen gav mig så var det utan tvekan värt det. Det känns bra att ha något att leva på ett tag även om saker svänger och blir sämre igen och det är skönt att veta att vissa ljusglimtar lyser lite starkare än andra :)

Anropar berörd instans!

2008-12-09T19:41:00.003+01:00

Hallå Universum, det är andra dagen i andra veckan i december. Skulle inte saker och ting börja ordna upp sig nu? Dags för dig att ta dig i kragen och städa upp lite och placera alla stjärnor på rätt plats så att du kan leva upp till det kanske? Kom igen nu liksom, ett litet tecken kan jag väl i alla fall få? Snälla?

:'(

2008-12-02T12:29:00.003+01:00

Med tanke på vad jag skrev igår kan jag rapportera att livet är precis som beräknat. Den trassliga veckan är igång, tiden går långsamt och jag vill helst bara sova bort så mycket tid som möjligt. Just precis nu är det illa. Riktigt illa. Hur gick det här till egentligen? Jag hatar när saker och ting smyger sig på mig utan att jag märker det och det blir en total kalldusch när det plötsligt blir uppenbart. Kan inte nästa vecka börja snart?

Bättre tider i väntan på tomten?!?

2008-12-01T16:55:00.002+01:00

Aftonbladet lägger varje månad ut sex- och kärleksastro på sin hemsida. Ibland sparar jag dem och läser dem när månaden är slut och för ovanlighetens skull brukar de faktiskt stämma ganska bra, i alla fall i stora drag. November stämde skrämmande bra, och det var ingen vidare bra månad kan jag avslöja. Idag finns december månads horoskop ute och jag hoppas verkligen att det stämmer lika bra. Nu lägger jag mig på soffan och väntar på att allt bra ska hända :)

Väduren:
Månaden börjar med en trasslig vecka som känns oändlig. Men ta det lugnt, vindarna vänder och december blir faktiskt en riktigt härlig månad för din del. Ta dig bara igenom de första hindren så väntar romantik och kärlek runt hörnet. Allra mest lovande ser månaden ut för dig som vill påbörja något helt nytt eller vill ta en relation till en ny nivå. Stämningen är viktig, vill du förföra någon så satsa på sköna dofter, tända ljus och delikatesser. Glöm inte bort musiken i bakgrunden! Dina kläder spelar också ovanligt stor roll.

Bästa chansen: Våg, Skytt.
Bästa stället: På bio.
Bästa datumen: 7-8/12

Touché

2008-11-21T18:48:00.002+01:00

Nu blir det klyschigt värre, men Sonja Aldéns senaste kärleksballad (som ni som lyssnar mycket på radio säkert har hört hundra gånger vid det här laget) är faktiskt helt fantastisk! Texten är... ja, jag vet inte vad den är, men här är den i alla fall:

Du får inte knacka på min dörr om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål.

Och du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.
Och du får inte ha mig som en dröm när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet.

Men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade oss själva kan få gro.

Och du får inte andas på min panna, inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för all den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre, än att du gör allt emot mig snart.

Men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade oss själva kan få gro.

Och du får inte röra vid mitt hjärta som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre, än att du gör allt emot mig snart.

I rest my case...

Sing Halleluja!

2008-11-08T21:35:00.003+01:00

Än är undrens tid inte förbi, min mamma har mailat en rolig sak till mig! Dels har hon mailat och dels var det hon skickade över roligt. Det var faktiskt riktigt roligt! Är alldeles snurrig i huvudet, hur lyckades hon med både och? :S

Här kommer det roliga/smarta/begåvade/sanna:

Först skapade Gud åsnan och Gud sa till åsnan:
”Du är en åsna. Du skall slita och släpa dagen lång och bli kallad dum i huvudet. Du kommer att leva i 20 år”. Åsnan svarade:
”Usch då, det låter inte som något bra liv. Kan vi inte säga att jag bara skall bli fem år gammal”?
Gud accepterade åsnans förslag och sedan skapade Gud hunden. Gud sa:
”Du skall kallas hund, leva ett liv i underkastelse, äta rester från
middagsbordet och vakta huset. Du skall leva i 35 år”. Hunden sa:
”Ojdå, det blir kanske inte så roligt. Kan jag inte få bli bara 15 år istället”? Gud accepterade hundens förslag. Därefter skapade Gud papegojan. Gud sa:
”Du kallas papegoja. Du kommer att sitta i ett hörn och upprepa allt som sägs, till stor irritation för alla. Du blir 75 år gammal”. Papegojan sa:
”Det låter väldigt enformigt. Kan vi inte säga bara 50 år”? Gud accepterade papegojans förslag. Till slut skapade Gud mannen. Gud sa:
”Du är en människa, en man! Du skall ha ett bra liv. Du är klok och intelligent, så du kommer att bestämma här i världen. Du skall bli 20 år”. Mannen svarade:
”Det låter som ett riktigt bra liv, men kan det inte vara lite längre”? (Och nu visar mannen för första gången ett prov på sin intelligens...) ”Kan jag inte få de där 15 åren som åsnan inte ville ha, de 20 som hunden tackade nej till, samt de 25 som blev över från papegojan också”? Gud accepterade mannens förslag. Därför lever mannen ett härligt liv till han blir 20 år. Sen gifter han sig för att slita och släpa i 15 år och bli kallad dum i huvudet. Sedan får han i 20 år helt underkasta sig den övriga familjens behov, leva på rester från bordet och vakta huset . De sista 25 åren av sitt liv sitter han i ett hörn och upprepar allt som folk säger, till stor irritation för alla i sin omgivning.

:D

Flyg lilla Sparvöga...

2008-10-24T16:20:00.002+02:00

Det här kommer bli ett sånt där deppinlägg igen tror jag, eller i alla fall lite halvdeppigt. Det blir lätt så när det känns som att livet står still när det gäller positiva saker.

Jag har länge gått och funderat på att flytta och börja om på nytt så gott det går, men jag fegar alltid ur så fort jag börjar bli riktigt seriös med tanken på att faktiskt göra det. Nu känns det som att det är dags att jag gör det trots allt, för vad mer har jag att hämta i den här staden egentligen?

* Jag har inga kompisar här längre, de vänner jag har är mest de jag jobbar ihop med. Inte för att jag någonsin har varit en person med jättemånga kompisar, men de jag hade har i alla fall försvunnit på ett eller annat sätt. De flesta har flyttat, de har fått jobb på annan ort eller börjat på högskola i andra städer, eller så har de hittat kärleken på annat håll i landet.

* Jag trivs inte i lägenheten jag har. Den är billig och ligger bra till med tanke på vovven, men utöver det är jag väldigt trött på den. Den behöver renoveras från golv till tak, men jag har varken lust eller motivation att ta tag i det. Att flytta inom stan känns ändå inte helt befogat, jag vet att jag bara kommer få högre hyra på ett annat ställe och jag har ingen aning om var i stan jag skulle vilja bo egentligen, så det känns bara onödigt att lägga energi och pengar på en flytt.

* Jobbet krånglar hur mycket som helst. Har en chef som inte pratar med mig och en gruppledare som är tjurig. Allt detta tack vare, eller kanske snarare på grund av, ett mail som jag skickade till företagets kund som jag jobbar åt. Ett jävla liv blev det och nu är folk på mitt jobb arga. Inte jättekul att vara på jobbet då, så ett nytt jobb skulle nog vara på sin plats.

* The big love då? Nja, jag kan nog konstatera att den här staden är ganska död på den fronten tyvärr… :(

Summan av kardemumman är väl att jag egentligen inte har något som håller mig kvar här längre. Så vad gör jag? Flytta är onekligen lockande, men mitt största problem med det är som sagt att jag är för mesig. Jag är helt ärligt livrädd för att flytta till en stad där jag inte känner någon, inte hittar och som jag inte vet någonting om. Dessutom kräver det en hel del planering, engagemang och energi.

* För det första måste jag bestämma vilken stad som verkar lämplig. Städer norrut känns inte aktuellt, jag behöver inte mer kyla och mer mörker, så ska det vara åt det hållet får det vara ganska nära stan jag bor i nu och då motverkar det ju sitt syfte lite. Därmed är det öster-, väster- eller söderut som gäller och det finns en hel del att välja på där. Hur väljer man? Min gamla taktik med att ta en karta, blunda och peka känns lite väl scary när det gäller det här. Det kanske är en bra idé att ha lite bättre koll än så.

* Nästa steg är att hitta ett jobb, och hur lätt är det idag? Att ta vilket jobb som helst i någon dum mataffär eller något känns inte så lockande, det känns som att det får vara något lite mer komplicerat än så. Det känns som ett jätteprojekt bara det.

* Sedan måste jag hitta någonstans att bo och det är inte heller det lättaste har jag förstått. Dessutom är det nog bra att försöka få någon slags koll på områden och sånt i staden innan man nappar på ett boende, jag har ju inte lust att hamna på något skumt ställe där det händer konstiga saker titt som tätt.

* Hunden. Jag måste fixa till någonting med hunden. Svårt.

* Dessutom, och det här är det viktigaste och svåraste av allt, jag måste våga. Det känns inte riktigt som min grej att bara kasta mig ut i det okända, men något måste hända för så länge jag är kvar här och allt bara fortsätter som det gör nu kommer jag aldrig att komma någonstans i livet. Det klassiska scenariot med att sitta på ålderdomshemmet i en gungstol och ångra att jag inte gjorde saker medan jag kunde känns inte lockande alls och i ärlighetens namn kan jag ju alltid flytta tillbaka om det skulle bli för mycket, även om det inte känns som en del av planen just nu.

Jag undrar hur det skulle kännas den dagen jag sitter där i min nya lägenhet i en helt ny stad. Ångest och panik eller bara en stor lättnad? Jag önskar att jag visste det redan nu, men det gör jag inte. Det är väl en chansning som måste tas antar jag. Folk flyttar runt kors och tvärs i landet och världen av olika anledningar så varför skulle inte jag också kunna göra det? Hur illa kan det bli? Jag önskar bara att jag var lite mer trygg i mig själv. Det hade nog varit lättare då…

Efter regn kommer solsken

2008-10-13T18:21:00.002+02:00

Förra inlägget blev visst lite deppigt, så jag återupplivar tillfälligt vanan med att skriva ner mina gamla förolämpningar och hissysselsättningar. Ska även slänga in ett par citat från min kära Nalle Puh för att verka vara en lite mindre deppig person:

Tips på saker att göra i en hiss:
* Säg stolt ”DING” vid varje våning.
* Då ni kommer fram till en våning, försök att bända upp dörrarna med fingrarna och spela oerhört överraskad då de öppnas automatiskt.
* Stå tyst i ett hörn, med ansiktet vänt mot väggen. Säg inget, gå inte av på någon våning.
* Blås salivbubblor.

Och så några förolämpningar:
* Du är ett bevis på att utvecklingen kan gå baklänges.
* Fattar du inte att världen redan är så full av människor som hatar dig att du inte behöver kämpa så hårt för att få en till?
* Du har ingenting att frukta från mina primitiva instinkter. Det är mina mera utvecklade som manar mig att döda dig.

Och avslutningsvis några intelligenta ord från världens smartaste lilla björn:
* När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.
* Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två.
* Puh såg på sina två tassar. Han visste att en av dem var den högra och han visste att när man hade beslutat sig för vilken som var den högra så var den andra den vänstra, men han kunde aldrig komma ihåg hur man skulle börja.

Han är så smart! :)

Karta och kompass önskas!

2008-10-13T18:03:00.000+02:00

När man är sådär vilse i livet som jag är just nu, hur vet man vart man ska ta vägen då? Ingenting är stabilt och ingenting är helt bra. Det finns positiva saker och det finns negativa saker, men inget är sådär jättebra och tryggt och fint. Alldeles för många timmar om dygnet går åt till att fundera över en hel drös med frågor. Ska jag fortsätta jobba på samma ställe som nu eller ska jag försöka hitta ett nytt jobb? Ska jag fixa i ordning lägenheten jag har nu eller ska jag sälja den och flytta? Ska jag över huvudtaget bo kvar här i stan eller ska jag plocka fram en karta, blunda, peka och flytta till staden som fingret pekar på? Det kanske vore en bra idé, då skulle jag ju inte ha något annat val än att börja om i stort sett från noll.

Det går bara runt, runt i huvudet och vilket alternativ som verkar bäst ändrar sig från dag till dag. Finns det någon som har karta och kompass att låna ut så jag hittar hem?

Twinkle, twinkle, little star...

2008-10-03T20:19:00.002+02:00

Jag satt för en stund sedan och funderade på horoskop och stjärntecken. Jag har svårt att tro på de horoskop som man ser i dagstidningarna som talar om hur dagen eller veckan kommer att bli, men när det gäller stjärntecken i stort är jag mer kluven. Eftersom jag har ganska tråkigt just nu googlade jag fram en ganska utförlig beskrivning av mitt stjärntecken och kollade hur mycket jag själv tyckte stämde och jag tycker nog faktiskt att det stämmer ganska bra. Ni som känner mig får väl se själva vad ni tycker och ni som inte känner mig får nog en ganska bra beskrivning av hur jag är här;

KARAKTÄR

*Du som första tecken i Zodiaken representerar det mest ursprungliga och mänskliga som finns: födelsen, och precis som fostret som spränger alla hinder och kastar sig ut i det okända så kommer hela ditt liv att gestalta sig. Du är orädd, vänder dig sällan om för att se vad som finns bakom dig och drivs av en entusiasm som är få förunnad.

- Nja, det där stämmer väl inte så bra. ”kastar sig ut i det okända” känns väl inte så mycket som min grej, trygghetssucker som jag är.

*Du behärskas av den krigiska planeten Mars - symbol för manlighet och aggressivitet, men också för våld och råstyrka. Väduren är ett eldtecken och kan närmast liknas vid en vulkan som periodvis får sina utbrott, men i stunder däremellan kan det hända att hon tiger som muren. Du har stort behov av att få vara ensam med dig själv och dina tankar. Detta till trots är du mycket road av att umgås med din vänkrets. Ja, denna utökar du gärna, för du tycker om att knyta nya kontakter. Men det gäller att du inte tycker du att sällskapet är tråkigt, för då bryter du upp och går din väg. Det är under de här perioderna som du som Vädur drar dig tillbaka och låter dig plågas av nattsvart pessimism och bittra självanklagelser. "Har jag gjort rätt, har jag gjort någon annan människa illa, sårat någon och åh... vad jag ångrar mig..." Det är det som gör dig så mänsklig, ömsint och rent av lidelsefull gentemot dina medmänniskor. Och de i din omgivning som upptäcker den här sidan hos dig kommer att älska dig hängivet. Var så säker! De andra kanske hatar dig, i alla fall de som råkar ut för dina vassa armbågar och vilda framfart.

- Oh yes, stämmer bra! Aggressivitet, våld och råstyrka! *s* Nej då, men det ligger nog faktiskt lite i det trots allt. Stunder av nattsvart pessimism och bittra självanklagelser är i alla fall jag i ett nötskal, och vassa armbågar har jag när jag tycker att de behövs!

*Uppriktighet och ärlighet är ditt vapen. Inte för att du vill såra, men för att du hyllar uppriktigheten som den främsta av alla principer. Du kan ibland uppträda mycket taktlöst. Finkänslighet är inte något framträdande drag hos dig. Du säger sanningen men hjälper dig dock inte alltid framåt. Givetvis spar du inte heller på krutet när det gäller att berömma andra och visa din uppskattning. Du är inte den som snålar med känslorna, inte heller med materiella ting. Få är så generösa som du.

- Nej, det här var väl inte en så bra beskrivning av mig precis. Uppriktig och ärlig är jag inte sådär spontant så att jag sårar folk, jag ska nog känna någon ganska väl innan jag faktiskt säger vad jag tycker. Däremot snålar jag inte med känslor, speciellt inte om någon annan är likadan, men även den egenskapen kan naturligtvis kvävas om man träffar ”fel” personer, men en mer känslosam person, både på gott och ont, än jag är får man nog leta efter.

*Du strävar efter att få förkovra dig. Du vill vidare, inte stå still för det tråkar ut dig. Du har ett snabbt intellekt, är beslutsam och impulsiv, men du har ett starkt begränsat tålamod i kombination med en optimism som sällan sinar.

- ”Stå still tråkar ut dig”? Ja, kanske lite, men jag vill fortfarande ha trygghet i första hand och då är det svårt att studsa runt samtidigt. Beslutsam är jag inte heller, jag är väldigt talangfull när det gäller att vela. Starkt begränsat tålamod- Gud ja, det var tur att jag inte läste till lärare som jag funderade på ett tag. Stackars barn om jag hade blivit det. Har noll tålamod med allting, men jag anstränger mig ibland om det är någon eller något som betyder något speciellt som jag har att göra med! :)

*Du är en pionjär och har en önskan att jämt vara först, ja även bäst. Emellanåt har du svårt att acceptera att andra med stor fackkunskap kan klara saker och ting bättre än du. Du är född till ledare, älskad och fruktad av dina underordnade som du kräver blod svett och tårar av. Men sällan har någon något att invända mot dina hårda krav på uppoffring. Själv är du långt ifrån vad man kallar lat. Dessutom inspirerar du andra i olika sammanhang. Helst ska du få tänka fritt, utan att styras av andra. Du är full av energi och framåtanda och uppskattar erkännande och ära högre än pengar för dina ansträngningar.

- Ja, ja och ja, här stämmer allt utom att jag inte skulle vara lat. Varför göra tråkiga saker liksom? Bättre att ligga på soffan då… *gäsp*

* När det gäller yrkesval passar du bäst för yrken som kräver initiativ, mod och styrka att driva igenom även det som är obehagligt. Det är ett måste för dig att jobba i ledande ställning eller där du åtminstone får stå i centrum, helst inom mycket aktiva eller utåtriktade områden.

- Jepp, men inte utåtriktat, tack. Kundkontakt undanbedes! :)

POSITIVA SIDOR

*Du är en mycket fartfylld och frihetsälskande människa. Du är generös till din läggning och ställer upp med både din tid och din kraft när någon behöver din hjälp. Du uträttar det du ska med envishet och fasthet.

- Jupp, i stort sett i alla fall!

* Du är okonstlad och rakt på sak. Du är full av verksamhetsiver och initiativkraft.

- Nope

*Du är modig och tuff och blir ofta framgångsrik inom områden där det rör sig fort och där du får chans att visa att du kan manövrera skickligt.

- Hmm… ja, det stämmer nog ganska bra när jag tänker efter. Bara jag är på rätt humör så…

* När du väl har bestämt dig är du en snäll och kramgo vän. Du är en stor romantiker och trygg att vara gift med, även om du tänker mycket på dig själv.

- Jepp, det stämmer nog.

*Du kommer mest till din rätt på fester av ett mer udda slag där du får cirkulera och prata med många människor. Du kan då bjuda på de festliga sidorna i din karaktär. Du rent av briljerar vid möten med nya människor.

- "Va, du som är så blyg, du tycker väl inte om att träffa nytt folk?" tänker ni som känner mig nu. Men vet ni vad? Jag är inte blyg, jag bara iakttar och läser av folk och det gör jag innan jag börjar prata med dem. Vi missbrukarbarn är duktiga på att känna av sinnesstämningar och sånt direkt när vi kommer in i ett rum. Det är en överlevnadsinstinkt, ibland måste vi kunna ta blixtsnabba beslut baserade på hur vi har läst av allt och alla i rummet. Annars kan det bli väldigt fel... :(

NEGATIVA SIDOR

* Du är egoist och ser det mesta utifrån dig själv. Du kan utnyttja andra för egen vinning. Du ser nämligen till att du för det mesta får som du vill, även om det kan bli på bekostnad av andras vänskap. Du agerar ibland utan eftertanke och överdriver gärna. Du kan kasta ur dig sanningar urskillningslöst. Du har litet sinne för diplomati, takt och ton. Du kan uppträda mycket envist och tjurigt. När du blir arg blir du blossande röd i ansiktet och skräder inte orden. Ingen kan släppa loss sin ilska som du. Oftast riktas ilskan mot någon dumhet som någon annan begått. Gud nåde den som inte handlar, tycker och tänker som du! Du kan vara vansinnigt intolerant och slår dövörat till för alla förklaringar och ursäkter. Det finns inget skäl till varför någon inte skulle följa dig. Du kan bete sig som en anförare i krig som leder sin här rätt in i döden och kräver kamp intill sista blodsdroppen. Du har dock kraftigt försonande drag, du är rättfram i dina aggressioner och omgivningen vet vad de har dig. Dessutom glömmer du ganska snabbt.

- Så sant, så sant!

* Röd som en pion går du som är född i detta tecken till attack mot den som passar din kemi. Med några provocerande ord ordnar du strax till ett alla tiders gräl. Tillmälena haglar i luften och blir bara värre och värre. Du är nu i ditt esse. För en sann Vädur är det här äkta kärlek. Så när plötsligt orden tryter, ja då återstår ingenting annat än en kyss så våldsam, passionerad och kravfull att den utvalda faller som en kägla. I bästa fall är den tilltänkta fast för evigt. I värsta fall har offret brutit nacken.

- Nja, det var väl att ta i?

* Du som är Vädur har inte mycket till övers för ömsinta och försiktiga partners. Nej, för dig är kärleken som ett utbrott, en eld, må vara att den kanske slocknar snabbt. Men det gör inget. Du utser nämligen snabbt nästa offer och därför bör din älskade vara mycket stark.

- Alltså, nej det där är inte sant.

FRITID

*Förutom tävlingsidrott tycker många Vädurar också om spel och lekar. Din önskan att vinna ger dig den motivation som behövs för att träna. Eftersom du är född i det mest aktiva tecknet vill du helst göra saker på din fritid. Att bara lata sig och ligga på sofflocket passar inte dig.

- Hatar spel (om det inte är sällskapsspel, det kan vara kul, fast då ska det helst vara kunskapsspel för då vinner jag! :)), hatar lekar. Usch!

* De flesta Vädurar älskar att köra bil för nöjes skull, och de ger sig ofta ut på en tur för att koppla av. Du tycker om att köra fort och kan vara obetänksam, så du riskerar oftare än andra att råka ut för olyckor. Böcker och filmer måste ha en fängslande handling för att behålla ditt intresse.

- Ähum ja, köra fort och somna till filmer var det ja…

* Du äter ute ganska ofta och tycker om att umgås med vänner. Vädurar provar gärna nya rätter, och starkt kryddad mat är särskilt populär. Du älskar att festa, och du kan ha perioder i livet när du bränner ditt ljus i båda ändar. Det är inte många som kan hänga med i din takt!

- Mmmm, mat. Ja…

* Den typiska Väduren älskar att resa, och du tar semester så ofta som din ekonomi tillåter det. Du tillgodoser ditt behov av äventyr genom att utforska andra kulturer, och du utstår gärna strapatser så länge som du får uppleva massor av spänning.

- Yes, resor is the shit! :D

RELATIONER

* Väduren har starka sexuella impulser och behov av intimitet, men deras behov är kortlivade. Som älskare har de dåligt med tålamod och brist på sensivitet, därför fallerar många av deras relationer. De är välsignade med optimism och entusiasm och det är det som håller deras inre låga brinnande och samtidigt eggar deras partner. Vädurens starka sexuella drifter gör att han/hon vill vara den dominerande och ledande i relationen. Vädurar är vågde och passionerade och tar stora risker för sin partners skull.

- No comments…

* Du är ivrig och energisk i kärleken liksom på andra områden. När du blir intresserad av någon så visar du det tydligt, och du vet hur man uppvaktar och erövrar. Samtidigt vill du ha raka puckar, inte så mycket spel och tillkonstrade attityder. Med en annan VÄDUR slår det verkligen gnistor, lite för mycket till och med. Risken är att ni driver varandra till utmattningens gräns, på alla områden. Ni måste hela tiden ha något att göra för att inte bli uttråkade. Detsamma gäller om du slår dig ihop med ett LEJON eller en SKYTT. Det finns en grundharmoni, ni förstår varandra. Men det lär bli konkurrens mellan er eftersom ni är bra på samma saker och har behov av att visa det också. En OXE med sin sävlighet gör dig våldsamt irriterad. Ni kan mötas på det sensuella och erotiska planet, men i övrigt går ni mest i vägen för varandra. En TVILLING däremot är din perfekta partner. Ni stimulerar och kompletterar varandra, och det alstras verkligen elektricitet kring er. Båda är lika alerta och utåtriktade. Till KRÄFTAN har du ett slags hatkärlek. Egentligen är detta inte alls någon lyckad kombination, men den är så pass vanlig så det måste finnas något kemiskt som drar er till varandra. Fysisk passion antagligen. JUNGFRUN, SKORPIONEN och FISKARNA ska du se upp med, för här kan det verkligen bli irriterat. Du känner dig hämmad av dessa tecken och de känner sig hotade av din gåpåiga stil. En VÅG är din raka motsats men också ditt komplement. Det kan bli katastrofalt eller fantastiskt bra. Ni har väldigt mycket att ge varandra. Däremot blir det knepigt med STENBOCKEN. Ni dras till varandra, men istället för att mötas kolliderar ni! Båda är ledartyper och vill till varje pris driva igenom sin vilja. Betydligt lugnare får du det med VATTUMANNEN. Ni kan samsas om det mesta och tillåter varandra mycket frihet. Men det blir sällan någon riktigt stor passion och inte heller speciellt romantiskt. Istället blir ni själsfränder och fungerar bäst på det vardagliga och vänskapliga planet.

- Om jag ska gå på erfarenhet så stämmer nog det där ganska bra! :)

Sådär ja, visst stämde det ganska bra, eller hur buddies?

A piece of cake

2008-09-10T20:42:00.002+02:00

Dagens, kanske veckans, månadens eller till och med årets viktigaste tips:

Om du är ensam, gör inte äppelpaj för åtta personer! Du kommer hitta åtta hungriga personer inom dig som är väldigt angelägna att få sin del av kakan, så att säga. Först äter Maria, sedan blev Pyret hungrig, därefter dök Mia upp och pockade på uppmärksamhet. Nu räcker det väl ändå, tänkte jag, men inte då. Även GlufsGlufs, Söt, Sugar (ja, du var inte den första som sa det...), Joint och Gumman var hungriga. Visst vore det synd om de fick gå utan mat? Tänkte väl det. Eller, om vi ska vara ärliga, välkomna till hetsätning.se, typ! Tur att det är tillfälligt, annars hade jag blivit orolig... :p

Trappa upp och trappa ner, lämna i trappan när ingen ser...

2008-04-24T18:08:00.004+02:00

Vad är det med tidningsbuden här i huset? Sedan vi flyttade hit till nya lägenheten för en månad sedan har jag fått dagstidningen levererad i brevinkastet EN gång och det var första dagen. Därefter har jag varje dag hittat den på ett trappsteg en våning ner. Ingen tidning till morgonkaffet här inte, såvida jag inte klär på mig respektabla kläder eller alternativt springer ut halvnaken i trappan på morgonen. Nog för att vi bor på översta våningen, men det är å andra sidan bara tre våningar i huset och jobbar man som tidningsbud borde man väl vara van vid lite trappspring? Jag får väl ta och tuffa till mig och ringa och morra lite på någon stackars kundtjänstperson någon dag. Men inte idag. Jag gör det imorgon. Eller i övermorgon. Eller i helgen. Eller kanske nästa vecka. Eller aldrig och fortsätter att tyst irritera mig på det under tiden...

Baka, baka liten kaka...

2008-04-20T13:53:00.003+02:00

När jag bakar kanelbullar använder jag jäst, smör, mjölk, vetemjöl, socker, kanel, lite salt och lite kardemumma, ägg för pensling och pärlsocker på toppen. När de är klara fryser jag in dem och sedan plockar jag fram dem och värmer dem i ugnen allt eftersom de ska förtäras. Då smakar de alldeles nybakade igen.

När ICA gör sina kanelbullar gör de säkert på samma sätt. De bakar dem, fryser in dem och sedan får kunden värma dem i ugnen innan de ska ätas. Skillnaden mellan mig och ICA är ingredienserna. Deras kanelbullar innehåller enligt ingrediensförteckningen på påsen följande: vetemjöl, vatten, kanelfyllning (socker, vatten, margarin av vegetabilisk olja från raps och palm, vatten, emulgeringsmedel E471, salt, surhetsreglerande medel i form av citronsyra, arom, a- och d- vitamin), modifierad stärkelse, kanel, potatisgranulat, vetemjöl, salt, konserveringsmedel E202, sirap, margarin gjort av härdad rapsolja, vatten, salt, emulgeringsmedel E471 och E475 samt arom, pärlsocker, jäst, skållat vete, brödförbättrare i form av vetemjöl, emulgeringsmedel E471 och E481, socker, mjölbehandlingsmedel i form av askorbinsyra, betfiber, kardemumma, salt och mjölkprotein.

Wow. Inte illa. Men jag har några frågor. Så vitt jag vet ska en innehållsförteckning vara skriven med ingredienserna i fallande ordning baserat på mängden av dem i produkten. Varför är då till exempel vatten och vetemjöl med två gånger när de inte är så att säga en ingrediens i en annan ingrediens? Varför måste en vara som ska frysas in innehålla konserveringsmedel? Varför behöver ICA brödförbättrare och mjölbehandlingsmedel när inte jag behöver det? Varför står inte kanel med som en ingrediens i ”kanelfyllning” utan istället som en egen ingrediens längre ner på listan? Varför använder man vatten och mjölkprotein istället för vanlig mjölk?

Man kan ju undra vad livsmedelstillverkarna vinner på att baka med hundra ingredienser när vanligt folk bara behöver använda tio. Är det bara pengar det handlar om? Blir det här verkligen så mycket billigare? Personligen skulle jag gärna betala några kronor extra om produkten bara innehöll ingredienser som jag visste var de var och vad de hade för funktion. Men jag får väl vara tacksam ändå. De har ju faktiskt tillsatt både a- och d- vitamin. Tack snälla ICA!

Förvirringen är total

2008-02-16T20:20:00.003+01:00

Hur vet man om man bara har olika syn på saker och ting, hur de ska gå till och vad som är lämpligt att göra, eller om man verkligen har något att oroa sig för? Vilket är viktigast, ord eller handling? Vilket ska man gå efter när de talar emot varandra?

Ars amandi

2008-01-10T22:25:00.000+01:00

Jag stannar till i dörröppningen och ser på dig. Du har redan somnat till och dina andetag är lugna och regelbundna. Jag kryper ner under täcket och lägger mig tätt emot din rygg. Ena armen lirkar jag försiktigt in under din nacke och du vaknar till lite och tar min hand och flätar in dina fingrar i mina, den andra armen lägger jag runt din midja med handen vilandes mot din mage. Mina ben lindar jag runt dina, det ena mellan dem, det andra över. Jag andas i din nacke, du ryser lite. Jag berättar viskande hur mycket du betyder för mig. Du kramar min hand. Vi somnar.

Jag vaknar till av att du vänder på dig, du lägger dig på rygg. Jag kryper upp på ditt bröst, letar mig fram till en bekväm plats att vila huvudet på, strax under din axel. Du blåser försiktigt bort några av mina hårstrån som kittlar dig i ansiktet och du stryker mig över håret. Jag känner dina läppar mot mitt huvud och jag ler fast du inte ser det. Du håller om mig, det är varmt och tryggt. Jag märker att dina andetag blir djupare, jag vet att du har somnat igen. Jag kisar lite och tittar på ditt vackra avslappnade ansikte. Jag blundar igen och somnar.

Jag vaknar av väckarklockans ilskna signal. Jag knuffar lite på dig och du grymtar lite i sömnen. En knuff till och du vaknar. Du suckar djupt och tar dig mödosamt ur sängen. Jag hör att skåpsdörrar öppnas och stängs, vatten spolar, kaffebryggaren puttrar välbekant. Jag somnar.

Jag vaknar av att din hand stryker över mitt ben. Jag ser skuggan av dig när du böjer dig ner och pussar mig lätt på vaden. Du värmer mina kalla tår några sekunder innan du bäddar in hela mig i täcket. Du ser till att det ligger tätt intill mig så att jag inte fryser, du bäddar in mig i dun så gott du kan. Jag hör att du klappar hunden innan du släcker lampan i hallen och går ut genom dörren och kontrollerar en extra gång att den är låst. Jag hör dina steg försvinna i trappan. Och jag somnar.

Om dem som lämnar djupa avtryck i hjärta, själ och ande...

2007-12-16T00:50:00.000+01:00

Det finns några personer i mitt liv som jag inte skulle vilja vara utan. De har väldigt olika personligheter och de fyller olika funktioner i mitt liv, men de är väldigt betydelsefulla allihop. Jag tänkte ägna lite tid åt att ge dem lite cred så här inför jul. Jag får väl poängtera att de omnämns utan inbördes ordning, bortsett från en person: den sista innan bubblarna är viktig med ett väldigt, väldigt stort V…

Jag börjar med att skriva om den stora killen med rakat huvud och det lite småfarliga utseendet. Han skulle kunna skrämma livet ur vem som helst som inte kände honom och visst är han dum, omogen och barnslig, något som han inte heller förnekar, men i det stora hela är han bara en liten pojke i en stor kropp. Hans muskler växer ikapp med barnasinnet men någonstans finns den vuxna mannen som knackar på och vill komma ut. Det här är han som lyssnar tålmodigt men kräver att jag själv också lyssnar. Han som kallar mig ”Tösen” och bara skrattar åt mig när jag är sur och tvär. Han som jag skulle kunna störta mot, krascha och gå sönder mot i tusen små bitar och som skulle sopa ihop skärvorna innan han försiktigt tejpade ihop dem en efter en och testade om mina vingar höll innan han kastade mig ut i verkligheten igen och som skulle se till att jag fortsatte flyga stadigt innan han med ett vakande öga skulle låta mig stå på egna ben igen. Innan dess skulle jag tryggt luta mig mot alla muskler och vara säker på att de höll mig uppe, en minut i taget.

Nästa person är lillkillen som är den mest accepterande och moraliska människa jag någonsin har träffat. Han är den som känner massor men tränger bort och tar situationer för vad de är. Han lyssnar och försöker förstå, kanske inte alltid faktiskt förstår, men alltid försöker. Han ställer upp i vått och torrt och är en sådan där riktig vän som alla vill ha, och borde få ha, men som få hittar. Han tolkar och analyserar och ser underliggande symbolik i det mesta, något som kanske ligger honom i fatet ibland, men hans förmåga att se bortom det uppenbara är en av de mest värdefulla egenskaper han har. Han stöttar och håller mig upprätt när jag är på väg att falla och han lyfter mig lite högre när jag redan står av mig själv. Min klippa med klappsmack…

Tredje personen är latinokillen som kan verka lite känslokall och ytlig, men som ibland öppnar upp sig och säger saker som får mig att fullständigt tappa hakan. Han som lyfter upp mig lite då och då, ruskar om mig en stund, på både gott och ont, och sedan försiktigt och varsamt sätter ner mig på jorden igen och ser till att jag stannar där tills han tycker att jag ska lyftas upp och ruskas om igen. Han är helt unik och inte lik någon annan och hans förmåga att engagera sig i rätt ögonblick är fantastisk och helt enastående. Han känslokalla yta är mest en illusion och han har ett sjätte sinne för när det är dags att göra en insats för självkänslan och allt som hör därtill. Han må vara lite ytlig allt som oftast, men killen har djup och engagemang och det är det som gör honom till den underbara människa som han verkligen är.

Nu har vi kommit till personen som än så länge känner mig bäst av alla. Technotrancepojken som ställer upp i vått och torrt men som alltid vill gnälla lite över det, troligtvis mest som något slags reservation och för att försöka visa lite hård yta, men likväl som han känner mig väl känner jag honom och jag vet att han är en mjukis som mår bäst när alla runt människor runt honom är nöjda. Han är den som förstår utan att jag behöver säga något, han som ser allt i mina ögon. Han som tar emot mig med öppna armar när jag plötsligt står utanför hans dörr med tårarna strömmandes nerför kinderna. Han som jag kan ha djupa konversationer med utan att behöva säga ett ord. Han har stöttat så länge, han har känt glädje med mig och han har tagit tag i problem åt mig. Han är min eviga stöttepelare och närmste vän, han vet allt om mig och han accepterar mig som jag är även om jag ofta har svårt att göra detsamma. Han håller mitt huvud över vattnet när jag sjunker och han lyfter mina ben framåt, ett i taget, när jag behöver det. Han håller om mig när jag behöver det, han stöter bort mig när det är vad som behövs för att jag ska våga ta nästa steg. Han är, och kommer alltid vara, den som känner till alla mina hemligheter, inte nödvändigtvis för att jag berättar dem för honom, utan för att han ser in i min själ och mitt hjärta. Han bara vet och han bara förstår på ett oförklarligt sätt.

Sista personen är, som jag tidigare skrev, viktig med stort V. Det är han som inte vet hur man stänger luckor och dörrar och som bara hitta ljusknappen hälften av gångerna. Han som tjurar när han är nyvaken och när han hungrig. Han som jobbar för mycket och som, precis som nummer ett, är dum, barnslig och omogen. Men han är också den som lånar ut sin arm som kudde och som håller om mig varje natt och som bakar in mig i duntäcken när jag fryser. Han är den som handlar, diskar, skjutsar, fixar och donar. Han som stryker mig över håret när jag mår dåligt och som gråter för att jag är ledsen. Han accepterar mig för den jag är med alla mina svagheter, egenheter och dumheter. Han anpassar sig så gott det går och försöker göra mig till viljes när han kan, även om det ställer till det för honom. Han är vansinnigt hängiven och hänsynstagande även om han ibland säger och gör klumpiga och taktlösa saker. Han gör så gott han kan hela tiden. Sorry guys, men det finns bara en och det är han, helt enkelt för att han tycker så jäkla mycket om mig. Precis som jag tycker om honom. Så jäkla mycket…

Bubblare:

Den eldiga rödhåriga som blev brunett. Hon som alltid finns där när hon behövs. Hon som är spindeln i nätet på alla möjliga sätt. Hon som lever livet och som är så jäkla nöjd med den hon är att det bara strålar om henne. Hon bara ”är” och det gör mig så vansinnigt avundsjuk ibland. Men varför är hon bara bubblare? Jag vet inte, men jag vet att anledningen till det ligger hos mig, inte hos henne. Jag skulle tro att det beror på min avundsjuka på vissa delar av hennes liv som jag önskar var mina. Jag är helt enkelt så missunnsam att hon blir bubblare. Det är helt enkelt mitt ”fel”, men så är det ju också min blogg…

Modellen som kallar mig ”mamma” och som kommer med tårar i ögonen och ber mig om råd om hur hon ska hantera livet. Naturligtvis gör hon sedan tvärtom med en del mer eller mindre katastrofala följder. Varför är hon bubblare då? För att hon är så vansinnigt lik mig när jag var yngre. Hon ger mig en stark obehagskänsla för att hon påminner mig om mig själv och det är inte alltid helt lätt att hantera, men jag skulle inte vilja vara utan henne. Inte en enda sekund.

Nästa person bubblar för att vi inte pratar med varandra så mycket längre. Innan var det mer intensivt och från och till givande, men det personer glider ifrån varandra och det är väl en del av livet antar jag. Vi träffas förvisso varje dag, men det är mest allmänna artighetsfraser som gäller nu för tiden. Han finns i periferin och spelar sin roll väl men mer än så är det tyvärr inte längre. Such is life…

Sista bubblaren är killen som är galen i fotboll. Han har all potential i världen att utvecklas till att bli väldigt betydelsefull, men än så länge känner jag honom inte tillräckligt väl för att låta honom göra mer än att bubbla. Han säger massor av vettiga saker och han har väldigt mycket humor som lyser ur ögonen på honom. Vi får väl se om och när han befordras till att slippa bubblarpositionen.

God jul alla om vi inte hörs!

Stanna jorden, jag vill hoppa av!

2007-11-07T11:19:00.000+01:00

Om jag känner efter kan jag känna känslan som jag skulle vilja ha av att leva. Ibland kan jag se fragment av hur livet jag skulle vilja leva skulle se ut och vad det skulle innehålla. Tyvärr är allt bara i stora drag och jag har svårt att se detaljer, de detaljer som faktiskt skulle bygga det livet. Jag vet inte exakt vad det skulle innebära och framför allt vet jag inte hur jag ska nå dit. Det liv jag lever nu rimmar dåligt med det liv jag vill ha och vissa delar av mitt liv vet jag inte hur jag ska kunna avlägsna på ett acceptabelt sätt för att få det som jag vill ha det. Dessutom vet jag ju egentligen inte alls vad jag vill. Människor säger till mig att jag måste bestämma mig för vad jag vill bli och vad jag vill göra med livet, men jag vet inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på det, viljan och åsikterna ändrar sig från dag till dag och stressen av att jag borde ha löst det här för länge sedan gör sig påmind. Hur kommer man fram till vad man vill bli när man blir stor om man redan är stor? Hur ska jag kunna förändra saker när jag inte vet vad jag ska förändra? Hur bryter jag mig loss från slentrian och passivitet när jag inte vet vad jag ska sträva mot? Jag känner känslan av hur jag vill att det ska vara, men jag ser inga detaljer, det är suddigt. Kanske för att jag inte kan påminna mig om att jag någonsin varit lycklig mer än korta ögonblick. Jag vet inte hur riktig, genuin lycka ser ut. Egentligen vill jag inte vara ett offer för det förflutna utan istället bygga och styra min egen framtid utan att påverkas av saker som tidigare har hänt, eller inte hänt, men det är så svårt. Livet är svårt. Jag är trött på att vara den som blir sittandes en hel dag och stirrar och bara gör saker som inte ger eller betyder något. Men hur tar jag mig samman? Hur gör jag något viktigt och konstruktivt när jag inte vet vad som är viktigt och konstruktivt?

Det känns som att jag skulle behöva en nystart, en fullständig nystart. Jag skulle vilja byta ut allt, nollställa allt runt omkring mig och nollställa mig själv. Börja på ny kula. Födas på nytt. Men det går ju inte. Det finns människor runt mig som jag inte bara kan göra mig av med och jag kan framför allt ändå inte fly från mig själv. Jag önskar att jag någon gång kunde komma ikapp min egen hjärna och mina egna tankar. Men skulle det verkligen hjälpa med en nystart? Jag är ju fortfarande samma person i samma kropp och det kan jag inte fly ifrån. Hur lär man sig att leva med sig själv med allt vad det innebär och hur lär man känna sig själv på djupet? Hur gör man egentligen för att leva?

Sätt på skygglappar och ta ett steg i taget, sedan ett till och ett till...

2007-11-06T18:59:00.000+01:00

Vad är det som gör att humöret ibland sjunker så fort? När dagen har varit helt okej, bortsett från en envis förkylning, och så plötsligt, utan synbar anledning, rasar allt ihop som ett korthus och livet känns bara tungt och onödigt. Allt är fel, ingenting är bra och framför allt är jag inte bra, jag duger inte och jag är bara i vägen. Kanske inte i vägen för någon annan, men i vägen för mig själv. Den som förstör och förgör. Och varför börjar tankarna om andra personer vandra? Varför är jag plötsligt övertygad om att ingen bryr sig om en obetydlig, liten patetisk människa som jag? Hur lyckas jag på ett ögonblick vända allt, precis allt, till att framstå som negativt och självdestruktivt? Det finns ingen lösning, det finns inget som får saker att kännas bättre. Inget och ingen. Eller gör det det?

En kladdmajas bekännelser

2007-10-11T00:31:00.001+02:00

Jag är superduperduktig på att söla och spilla när jag äter och dricker. Jag borde väl ha lärt mig att öppna och stänga munnen tillräckligt mycket för att undvika det efter 27 års idogt tränande, men den del av hjärnan som styr den funktionen verkar ha tagit livstids semester eller nåt. Inte vet jag. Kanske föddes jag utan den. Hur som haver så vet jag inte hur många gånger folk har påpekat lite kärleksfullt (nåja, de flesta gånger har det varit med glimten i ögat i alla fall) att jag borde investera i en haklapp med en sådan där uppsamlingsgrej längst ner. Ja, det skulle ju se ut! Men nu har jag faktiskt insett att det finns en sak som jag bara måste köpa och som ska få stå på hedersplats i mitt kök, nämligen en sådan där pipmugg som barn har. Ni vet, en sån där mugg i tålig plast med ett handtag på varje sida och ett lock med en utstående pip. Med en sån skulle jag till och med kunna ligga ner och dricka utan att spilla (tror jag i alla fall) och det skulle underlätta massor när jag är så där trött som jag alltid är och blir törstig och behöver resa mig upp för att dricka men inte orkar. Vanligtvis brukar jag ligga där halvt medvetslös av trötthet, men utan förmåga att somna om igen för att jag är så törstig. Med min pipflaska kommer jag bara att behöva lyfta på en arm. Jag kan inte tänka mig någon mer praktisk pryl än den och då var liggandes drickning bara ett användningsområde av säkert flera miljoners miljarder. Underbart.

Förresten, haklappen då? Nej, det blir inget med det. Jag fortsätter att slabba på och hoppas på att folk i närheten blundar när jag äter.

Dagens jag-vill-ha:
* Lost, säsong 3. Problemet är att det måste vara originalet, inget nedladdat, och då kostar det genast ganska mycket. Tanken just nu är att vänta på en prissänkning men det tar ju säkert någon månad och det känns väldans jobbigt. However, när jag äntligen har fått tag i den tänker jag ha en Lost- helg då jag kommer låsa in mig i min lägenhet och bunkra upp med min pipmugg, chips, dip, glass, godis och menyn till närmaste pizzeria som har hemkörning. Sedan ska jag ligga invirad i en halvsunkig fleecemorgonrock under ett tjockt täcke och bara dumglo på Lost. Jag tänker börja med att se första och andra säsongen igen. Sedan är det dags för den nya och gud nåde den som stör mig då…

Dagens förolämpningar:
* Du borde ha en skylt vid öronen med texten "ledigt rum för uthyrning".
* Om du bara hade varit lite dummare, så skulle du behöva bli vattnad två gånger i veckan.

Dagens tips på vad man kan göra i en hiss:
* Erbjud namnskyltar till de personer som går in i hissen. Bär din upp-och-ner.
* Grimasera smärtfyllt på samma gång som du smäller till dig i pannan samtidigt som du säger ”Håll käft! För helvete, håll käft allihopa!”
* Visa ett sår för de andra passagerarna och fråga om det ser infekterat ut.

Pausunderhållning

2007-10-02T13:16:00.000+02:00

Dagens förolämpningar:
*Din hjärna är på semester, men din mun jobbar övertid.
*Du har ingenting att frukta från mina primitiva instinkter. Det är mina mera utvecklade som manar mig att döda dig.
* Om du hade en hjärna till skulle den vara ensam.

Dagens tips på vad man kan göra i en hiss:
* Gör explosionsljud då någon trycker på en knapp.
* Rynka pannan och muttra, ”Måste gå! Måste gå!”. Ge slutligen ifrån dig en djup suck och säg, ”Oj...”
* Luta dig nonchalant mot knappanelen.